Min sida

Denna bild får symbolisera Skrållan som blev 18 år.

Hej! Här kommer lite om mig själv i korthet.Djurtokig tjej från födseln, älskade djur och särskilt katter som liten.Redan som tre-åring försökte jag "rymma" med en katt hemma på gården.Sedan har det bara rullat på.Tjatade om egen hund tidigt men fick nöja mig med familjens "tråkiga" jakthundar. Jag hade en äldre syster som fick ta hem diverse djur däremot .Katter, hundar( en ilsken sak) och häst, men hon tröttnade ganska snart så det var jag som tog över.Det började fylla på med lite hästar och mina syskon fick en varsin före mig, till och med min lilla syster.Jag fick till slut en gammal skrutig häst som levde i ett par år, men oj vad jag älskade den hästen!

Han hade levt ett hårt liv och var mer eller mindre folkilsken. Minns bland de första gångerna jag skulle hämta honom själv i hagen, hästen la öronen bakåt och kom rusande mot mig med blottade tänder. Hjälp vad rädd jag blev, min farfar fick hjälpa mig ta fatt i hästen. Men sen gick det bra och i fortsättningen blev vi bästa kompisar.

Egen hund fick jag först då jag bildat egen familj efter ett antal år.Då hade jag bland annat "tränat" på taxarna hemma och grannarnas schäfer som jag älskade.Min stora syster fick så klart hund påköpet då hon bildade familj så jag övade lite på den hunden också.Men sen kom Amigo in I mitt liv, en hund av rasen Tervueren, hemmahörande bland de Belgiska vallhundarna. En mycket alert, glad och arbetskrävande ras, alltså inget för soffliggare.

De efterkommande åren var brukshundsklubben mitt andra hem.Vi tränade och tränade. Instruktören skrattade och gav beröm, du som jobbar så bra skulle ha skaffat en schäfer, sa han.Det var på den tiden då alla som kom med någon avikande ras blev seda som lite "tokiga".Men skam den som ger sig och Belgaren är ju faktiskt en ras som räknas in bland brukshundarna. Idag en ras som gjort stora framsteg inom de flesta grenar och syns mer och mer inom polisen och då syftar jag på Malenoisen,Tervuerensens "tvilling". Idag kan jag se tillbaka och minnas med glädje på alla stunder jag och min hund hade tillsammans.

Han gav mig så mycket. Vi tävlade lydnadsklasserna upptill högsta nivå, blev Lydnadschampion! Och inom bruksgrenarna valde vi spårning och segade oss upp I högstaklassen där också.Största meriten är dock förtjänsten att bli Tjänstehund bevakning. Alla som "jobbat" med hund vet hur mycket tid det tar. Sen fick man ju mer smak och det blev en till av samma ras, en tjej med stor kärlek till matte. Den lilla tokiga spralla blev också en duktig hund, hon lyckades också med bedriften att bli Tjänstehund bevakning. Men mest gillade hon att valla höns och att följa med matte på ridturer.

Ingen av mina hundar lever idag. Det sorgliga är att en hunds liv är bara på "lån" och idag kan man bara bära "kärleken" till dem på en särkiltd plats I hjärtat.

Amigo blev trots allt mycket gammal, 17 år och Kharmanda blev 11 år och jag som trodde att hon skulle överleva Amigo, men det går aldrig att förutse livets gång....På bild nedan: Matte och Amigo anno slutet av 80-talet.Nästa bild Matte,Kharmanda, Sarvi och Amigo januari 1989.

Min första islandshäst såg jag 1977 och då tänkte jag en sån ska jag ha nästa gång. Men det tog ett tag och kom fler vanliga hästar emellan. Men så 1994 red jag islandshäst för första gången I mitt liv och blev helt såld.Jag hade till och med "tröttnat" på hästar och ägnade mesta tiden åt hundsporten. Men då blev det en ko-vändning som kom att bli som ett gift I kroppen. Första islandshästen fick jag låna ett tag sen dök ett erbjudande om fodervärd till två hästar en valack och ett sto.Vikingur och Salka hete hästarna den sist nämnda var till salu så ni som läst lite på min hemsida kan förstå att hon blev kvar här.Nu har hon bott här I över tio år och gett mig fyra avkommor,två ston och två hingstar.Bilder på kurs 1996 och på utflyckt 1996.