När performancekonstnären Catti Brandelius blir Miss Universum ligger världen för hennes fötter. Hennes uppträdande kan mer eller mindre innehålla allt. Hon sjunger och har nyss givit ut en skiva med tillhörande musikvideos. Dessa var för övrigt en del av hennes utställning på Iaspis tidigare i vår. Kvällen innan vi träffade henne deltog hon i Kulturhusets "Berättarnatt" där hon bland annat dansade steppdansen "Solstrålen" som handlar om kvinnorollen och kvinnors martyrskap. För några år sedan guidade hon besökare genom "finrummen" på Moderna Museet. Catti ville genom att benämna ting vid dess rätta namn bryta ner föreställningen om att konst är något svårtsmält som det krävs 60 poäng konstvetenskap för att förstå. Miss Universum kunde exempelvis gå fram till en tavla och säga: "Okej, här har vi en jättestor tavla så den ska vi analysera skitlänge". Det krävs en dialog, menar hon mellan skapare och betraktare. Samtidigt som konstnärer måste vara mer öppna och bjuda in, måste även konstbetraktaren lära sig att titta på konst påpekar hon. Relationen mellan konstnär och konstverk var också något hon lade tyngdpunkt vid på guidningarna. Catti har många gånger ställt sig frågan var den kvinnliga konstnären hamnar i mästare - musa relationen.

Redan som liten sysslade Catti med foto, dans och teater. Då hon kom in på den då nystartade GFU, Grundkurs för Fotografisk Utbildning, öppnades konstvärlden för henne.
- Vi gick på gallerier, gjorde bildserier och fick guidningar i modern konst. Efter GFU kom jag in på foto på konstfack men det var svårt att välja vilken sorts fotografi jag ville hålla på med, det finns ju så många olika.
Hur ser din relation till foto ut idag?
- Dubbel. Fotografiet har en ganska rutten historia. Det har funnits en överdriven respekt för fotografiet som en sanningssägare och det är ju inte alls så, det är ju väldigt subjektivt vem som plåtar och vilken sorts foto det är. Jag tycker att det är svårt att jobba med fotografi för det används så kommersiellt. Reklam och mode stjäl idéer från konstvärlden. Det kan vara komplicerat att passa in som kvinnlig konstnär då kvinnor alltid har blivit tittade på och avbildade säger hon och ser fundersam ut. De flesta kvinnliga fotografer jag har stött på har någon gång i sitt konstnärskap gått igenom en period där de har fotograferat sig själva nakna. Att vara kvinna är att vara kropp. Det är svårt att komma ifrån den manliga blicken.

Då undervisningen på Konstfack består av mycket fritt arbete var det här som Catti fick rum att utveckla sitt konstnärsjag Miss Universum.
- Som Miss Universum kunde jag jämföra texter och ha nytta av idé- och lärdomshistoria samt den konsthistorian jag pluggat. Det blev naturligt att arbeta med både text, foto, kläder, musik och film.
Fanns det en förståelse på Konstfack för bredden av ditt konstnärskap?
- Ja. Det är helt fritt vad du väljer att göra. Du måste gå vissa obligatoriska kurser men i övrigt uppmuntrar de att man jobbar med olika medier.
Har din konstnärsroll förändrats i och med att du blev Miss Universum?
- Ja, det har blivit mer öppnare och mer respektlöst. Det första Miss Universum gjorde var att kritisera Konstfack och gubblärarna där. Jag var jävligt förbannad för jag hade inga kvinnliga lärare och det tyckte jag var jättesvårt när man håller på med feministiskt inriktad konst. Då gjorde jag ett flygblad som jag delade ut till alla på konst och alla lärare. Det stod ungefär: "Är du man, är du tråkig, har du svarta kläder, har du begynnande flint, har du ölmage? Välkommen att vara lärare på Konstfack. Hur många år ska vi behöva be om att få kvinnliga lärare? Allt ni har att säga är att det finns inga." Men det finns det visst. Jag kräks på alla självgoda lärare som ser lärarjobbet som ett steg i deras karriär. En professurtjänst som något snyggt i deras CV. De var inte ett dugg intresserade av eleverna. Så kände jag.
Förändrade det något?
- Nej, det var katastrof. Det var en tid som jag ångrade att jag gjort det men nu tycker jag att det var bra. Jag såg det ju som ett konstverk men min professor tog jävligt illa vid sig. Han gick på om att det var ett sexistiskt påhopp och hur skulle det vara om man sa: "Vi vill inte ha några lärare med hängtuttar". Men herregud, det är ju ändå de som har makten. Om man har makten måste man tåla kritik, säger hon och slår ut med händerna.
Var det någon som kunde se det som en del av ditt konstnärskap?
- Miss Universum var inte så etablerad då. Så de fattade inte att det var humor. Många elever höll med mig men sa hur törs du göra det här. Vet du inte om att nu är det stekt för evigt, du kommer inte få några stipendier eller kontakter. Men så blev det ju inte. Catti slutade på Konstfack efter tre år trots att utbildningen är fem. Efter flygbladet blev hon annorlunda behandlad av sina handledare. Hon kände det som att ingen vågade kritisera henne och att alla tassade på tå. Detta var en av anledningarna till att hon hoppade av men hon kände även att skolan var för stor och att rektorn Lars Lallerstedt motarbetade konstinstitutionen.

Vi följer även med Catti till hennes ateljé som ligger en bit från Mariatorget. I ett rum fullt av fotografier och affischer tar vi några bilder och hon visar flygbladet hon gjorde på Konstfacks tiden. Hon berättar om att hon just nu jobbar med ett nytt material för att i sommar kunna sätta ihop en helt ny performance på 40 minuter. För en utomstående kan det verka som om Catti lever 24 timmar om dygnet med Miss Universum. Hon medger att det är en trygg roll men påpekar även att hon funderat mycket kring vem som gör vad.
- Jag har ställt mig frågor som: Är det jag eller Miss Universum som har gjort det här? Det jag har kommit fram till är att jag inte ska hålla på och problematisera det så mycket för vi ligger varandra väldigt nära. Jag vill att Miss Universum ska utvecklas och kunna vara allvarlig, sorgsen såväl som glad och kaxig. På samma sätt vill jag att Catti Brandelius ska kunna vara egoistisk och självälskande. Jag försöker helt enkelt att inte se det hela som ett problem. Istället för att dela upp oss så kan vi hjälpa varandra. Men sedan har jag märkt att när jag gör Miss Universum så vill jag helst göra det på en scen. Det ska vara en fast ram som säger: Nu börjar showen och nu slutar den. Jag vill inte gå omkring som Miss Universum för då blir jag bara en rolig figur och det vill jag passa mig för.
Du har en gång sagt att Miss Universum är som den ocensurerade förebild du saknat. Hur fungerar det att skapa och gestalta sin egen förebild?
- Det är ganska hårt, säger Catti och skrattar. Man får plocka olika bitar. För mig har det varit så att jag sökt efter olika förebilder och olika vägar att leva mitt liv. Hela tiden har jag trott att det finns någon som har svaret på hur man ska leva sitt liv men sedan insåg jag att det inte fanns någon. Det är väl det som är att bli vuxen. Att fatta att det är jag som bestämmer, det är upp till mig. Det finns ingen universell sanning.
Skulle du vilja se Miss Universum som en förebild för andra?
- Ja, jag hoppas att hon uppmuntrar och att hon visar på något som inte finns. En tjej som ställer sig upp, säger något och vågar vara lite halvdålig. Ibland känns det nästan löjligt med all den uppmärksamheten som Miss Universum fått. Det har varit enkelt för mig då vi är så svältfödda på tjejer som vågar ställa sig upp och påstå grejer. Vågar säga: Jag är bäst!

Jenny Holtare
Lina Zavalia