Andromaque av Jean Racine på Dramatens Lilla Scen

Ytterligare en gång har Dramaten lyckats samla några av Sveriges bästa skådespelare på samma scen. Stina Ekblad, Elin Klinga och Jonas ”passar-alla-smaker” Karlsson gör inte bort sig denna gång heller. Vi finner att de tre inte bara är bra på att skådespela utan även med Mats Eks hjälp passar som dansare. Att blanda in sång och dans i teater är något jag uppmuntrar fler än bara Mats Ek att göra. Så tråkigt bara att pjäsen de valt inte är särskilt överraskande. Den gamla vanliga ”man är stark och kvinna är offer” -intrigen håller fortet. Är inte våra Svenska skådespelare värda lite mer än bara det? ”Man kan inte vara bra på allt” heter det och Mats Ek må vara en skicklig koreograf men vad det gäller hans genusmedvetenhet finns det mycket kvar att önska. Exempelvis möts vi efter paus i en scen Andromaque (Ana Laguna) som magdansös, Hemione (Elin Klinga) klär i en annan av sig ner till korsetten och Fenix (Stina Ekblad) blottar även hon underkläderna. Jonas Karlsson må i en scen vara avklädd så vi skymtar några decimeter av benet men inte klär de ut honom i guldpaljettbehå eller rosa raff-set. Andra akten känns över huvud taget ganska tråkig och allt det som var roligt och nytt i första blir en stolskruvare i den andra. Det är inget fel på Jonas Karlssons sång men högstadiemusikalgreppet kunde jag ha varit utan. Det är inte heller något fel med att utforska nya scenmöjligheter men då skådespelarna har en lång dialog utan att befinna sig på scenen tenderar jag att tröttna. Det är inget fel på någon av skådespelarinsatserna men jag kan bara konstatera att Dramaten fortfarande befinner sig i en patriarkal tidsålder. De slösar med bra skådespelare.

Jenny Holtare