Kampen mot narkotika måste öka

Sju procent av niondeklassarna i Sollentuna kommun uppger att de har prövat narkotika. Motsvarande siffra för dem som går andra årskursen på gymnasiet är 20 procent. Betydligt fler, på många skolor över 30 procent, uppger att de haft möjlighet att pröva, d.v.s. vet hur de kan få tag på narkotika. Uppgifterna kommer från den drogvaneundersökning som socialtjänsten i Sollentuna genomförde i december förra året och utvecklingen är tyvärr inte unik. Under senare år har bland andra polisen varnat för en ökad drogtolerans hos unga människor. Droger som ecstasy, LSD, amfetamin och hasch har i vissa kretsar blivit ett naturligt alternativ till alkohol. Utvecklingen är densamma i hela Europa som översvämmas av nya syntetiska droger. Drogerna, som är billiga och lätta att tillverka, faller utanför vad som i dag är klassificeras som narkotika. De nya drogerna är därför lagliga till dess att de förts upp på listan över förbjudna preparat. Detta är alarmerande uppgifter, kraftfulla åtgärder måste sättas in på bred front. Föräldrar, skolan, socialtjänsten, polisen, ja alla som kommer i kontakt med barn och ungdomar har ett gemensamt ansvar att bekämpa narkotikamissbruket och stötta dem som av olika anledningar börjat använda narkotika. Men i grunden behövs det en skärpt lagstiftning. För mig är det självklart att allt icke-medicinskt bruk av narkotika ska vara kriminaliserat. 1993 skärptes lagstiftningen för mindre narkotikabrott och fängelse ingår numera i straffskalan. Men för att förhindra att missbruket går allt lägre ned i åldrarna genom förebyggande åtgärder måste bl.a. polisen ha möjlighet att ta blod- och urinprov på ungdomar under 15 år vid misstänkt narkotikabruk, vilket inte är tillåtet idag. Föräldrar har en nyckelroll i det förebyggande arbetet. De måste ha lika goda kunskaper om narkotikans symptom och verkningar som deras barn. Därför behövs det riktade informationsinsatser till föräldrar. Förändringar i unga människors personlighet kan vara ett tecken på ett begynnande narkotikamissbruk. Skolan måste ha en absolut plikt att informera föräldrarna om barnet uppvisar oroande tendenser. Inom vissa forskargrupper pläderas för en omvärdering av den svenska narkotikapolitiken. Sveriges erfarenheter av legalförskrivning från 1960-talet och senare erfarenheter från bland annat USA och Storbritannien av liknande experiment, visar att narkotikamissbruk och kriminalitet ökar. Vi måste både nationellt och internationellt agera med kraft mot varje tendens till uppluckring av den restriktiva narkotikapolitiken. Bland annat måste den pågående försöksverksamheten med utdelning av sprutor till narkomaner, som bedrivs i Malmö och Lund, omedelbart upphöra. En effektiv bekämpning av narkotika kräver dessutom att polisen har tillräckliga personella och tekniska resurser. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. Gränsfriheten för varor och personer inom EU ställer större krav på den yttre gränskontrollen. Narkotikabekämpning kan bli mer effektiv om tullkriminalen och tullens bevakningspersonal integreras med polisen när det gäller operativa insatser mot narkotikasmuggling. Alla samhällsnivåer måste vara med på tåget för att komma till rätta med narkotikamissbrukets utbredningen. Några exempel i kedjan är jag som förälder och politiker, skolan som normbildare, polisen som övervakare, staten som lagstiftare och internationella sammanslutningar som garant för en enad front. Narkotikabekämpningen är ett samhällsansvar, men kanske framförallt ett ansvar gentemot våra barn och ungdomar.

Torbjörn Rosdahl