Ankomst Sjukhusen

Först körde vi in genom grindarna till sjukhuset i Drin, där vi stannade en kort stund för att 2:a grupp skulle göra avsittning. Kaparn och Pålsson mötte upp och drog snabbt läget för oss. Deras röster drunknade i larmet från alla kaosartade intryck av hela situationen. Pålsson sade slutligen "Det andra stället är ungefär som här fast värre. Det skjuts lite mer där". Just en betryggande kommentar, när man precis skulle åka dit "där det skjuts lite mer". Vi skulle åka om en liten stund, jaså inte det, nu med en gång ... Vi stannade i en muslimsk checkpoint ungefär halvvägs, strax före confrontation line mellan muslimer och kroater, någon kilometer innan vi kom till byn Bakoviçi. Det var både yttre och inre kaos när vi anlände sent på eftermiddagen, så mörkt, så lerigt, så främmande och ganska förvirrande. Kanadensarna hade varit fyrtio man, vi var knappt tjugo i dagsläget. Några till skulle så småningom ansluta men det skulle bli tufft ändå. Vi är mitt i confrontation line och förvirrade vilda patienter ränner runt, grinande och viftande som galningar. En av de intagna bankade hela tiden ihärdigt och mycket högljutt på sitt element med en järnbit och hans avgrundsvrål ekade sinnessjukt över hela området. Alla dessa olika extrema och främmande intryck trotsade vårt rationella och traditionella tänkande. Detta bidrog till att ytterligare höja den redan höga adrenalinnivån. Vad var detta för ett "helvetiskt" ställe? Varför i helvete var de tvungna att skicka oss hit … Första kvällen, på väg upp genom de mörka korridorerna i sjukhuset, mötte vi irrande mentalpatienter i ficklampornas sken. Det kändes inte helt tryggt och ingen hade lust att gå ensam till toaletten på första våningen. Mikko och Linkan smyger försiktigt nedåt i den mörka korridoren mot toaletten. Plötsligt famlar händer ur mörkret över ryggen på Mikko, som förskräckt skriker till. Panik utbryter och bägge rusar mot toaletten där de låser in sig tillsammans. När de väl är där inne är det någon som otåligt rycker i handtaget på utsidan. "Fan att man inte skall få vara i fred på dass" avslutar de upphetsat sin berättelse med tefatsliknande ögon en stund senare.

Vi sov på golvet på våra liggunderlag, i ett rum på tredje (översta) våningen. Det var lite nervöst och jag lade mig inte vid ytterväggen. Inte för att det skulle spela någon roll antagligen, kulor är hårda och väggarna var tunna. Rullgardinen tejpades mot väggen som mörkläggning för att vi skulle kunna använda den nakna och ensamma glödlampa som hängde i taket. Sporadiska skottsalvor ekade utanför och patienter vandrade runt i de mörka korridorerna. Vår toalett låg i "fiendeland" och vi var tvungna att ha egen nyckel dit. Just ett snyggt hotell …

Husen i byn befann sig i varierande tillstånd. En del var grundligt genomskjutna, andra uppeldade och ytterligare några få såg ut att vara nästan helt orörda. Byn var helt öde och tom. Alla hade flytt. Skräp och allsköns attiraljer lösryckta ur verkligheten och sitt vanliga sammanhang låg strödda här och där som i ett försök att trotsa rim och reson. Bilvrak, köksredskap, en spis, ett kylskåp och vissa andra helt odefinierbara högar av bråte huller om buller. Snön skymtade mellan grenarna i den täta lövlösa skogen som klättrade längs dalsidorna och upp mot topparna av kullarna.

Från den lilla bron som man var tvungen att passera innan man hade sjukhusgrinden på höger sida, kunde man se massor av skräp i bäcken framför sjukhuset. Där fanns plastsäckar, en tvättmaskinstrumma, delar av ett bilvrak, en gammal matta, mer järnskrot i varierande former och de allestädes närvarande och kringströdda plastpåsarna, plastförpackningarna och glasflaskorna. Snyggt värre, Greenpeace-medlemmar och andra miljömedvetna personer hade, som redan nämnts, blivit neurotiska i det här landet!

Ultimatum

Strax efter att vi formellt hade tagit över ansvaret för bevakningen den 25 december och när de kanadensiska kollegorna hade lämnat oss, har vi en briefing med kapten. Han har ett klatschigt meddelande. Ett ultimatum har precis levererats från kroaterna. Kl. 17.00 kommer de om vi inte lämnar över de muslimska sjuksystrarna till dem. Strax efteråt meddelar posten vid grinden att kroaterna just har minerat vår infartsväg med stridsvagnsminor, helt klart för att begränsa vår rörlighet och förmåga att ta emot förstärkning. Ordern som följer från kapten Lundin är kort; "Vi försvarar oss, sjukhuset samt de människor som befinner sig här och vi kommer inte att lämna ut några sjuksystrar till någon.

Läget är allvarligt och vi betvivlar inte för en sekund att de tänker ta chansen nu när det är betydligt mindre personal att övermanna. Nya "färskingar" som oss, en lätt match! När ordern väl har sjunkit in går luften ur mig och jag tänker först resignerat: "Så det är här den skall ske, den sista striden. Vilket 'skitet' och oglamoröst ställe och sätt att göra sorti på." Men vi gör ju rätt; vi skyddar sjukhuset. Det är vi som är de moraliska väktarna i denna galna och sjuka dal. Sviker vi nu tappar vi perspektivet, fotfästet, vår mänskliga värdighet och hela vårt uppdrag skulle helt sakna mening. Detta kan vi inte bara låta hända. Jag överraskar mig själv med att lakoniskt tänka att: "Är detta det pris jag behöver betala så står jag faktiskt för det och är beredd. Så beredd man nu kan vara ..." Jag tänker inte kompromissa och känner mig för några ögonblick emotionellt dränerad på känslor. Jag övervinner senare den stigande osynliga stressen med att tänka skottfält, vinklar, skydd och taktik. Eldställningar och positioner fördelas. Väggarna är inte tjocka - fan, det kommer att bli mos av oss! Situationens allvar slår mig slutligen för en sista gång i maggropen när vi sparkar upp ammunitionslådor och skär upp och river sönder kartonger. Vi sitter i källaren och apterar och fördelar alla våra spränghandgranater, klargör granaterna till granatgevären, kontrollerar och länkar ihop de sista patronbanden till kulsprutorna. Vi jobbar fort och effektivt, det behövs inga konstiga eller krångliga order. Ingen får komma in på området. Det är det som gäller. Medan jag går runt och kontrollerar korridorer och positioner kommer jag ihåg att se till att jag slår mina magasins baksida mot en dörrkarm. För att undvika eldavbrott är det viktigt att bakkanten av patronerna ligger an mot bakkanten av magasinet, så att de förs upp mot magasinsläpparna och därefter in i vapnet på ett korrekt sätt. Jag kontrollerar också att mina handgranater är i ordning och att sprintarna varken sitter för hårt eller löst, samt går mentalt igenom de enkla handgrepp som man utför innan man kastar. Jag stoppar ned granaterna i stridsbältesfickorna, då jag inte vill ha dem i vägen på axelremmar som vi vid tillfällen brukade ha. Smäller gör de naturligtvis ändå om de skulle få en träff av finkalibrigt eller splitter, eftersom handgranattändaren är så känslig, men det är bäst att inte tänka på det. Jag tappar i alla fall inte granaterna om det blir tumult och om jag skulle behöva krypa runt i kaoset som komma skall. Jag känner mig väldigt ensam även om de andra grabbarna, mina grabbar, inte är långt borta. Som gruppchef känner jag mig ansvarig för de andra och är bekymrad över att de kanske skall bli dödade, mig själv tänker jag inte ens på nu. Att chansen finns att vi kan bli skadade reflekterar jag inte heller över. Allt är bara svart eller vitt, dö eller leva, leva eller dö. Det som verkligen var illa var att ingen skulle få reda på vad som egentligen hade hänt. Beskyllningarna skulle spridas, men vem skulle bevisas ansvarig? Ingen. Fel plats vid fel tillfälle, vem skulle man klandra? Ingen. Det kändes naket och utsatt, blåa hjälmar skulle inte hjälpa här. Jag drog åt bältet i stridsselen ett snäpp ...

Dåliga dagar för vissa ............................ Bild: M. Alderberg

Alla patienter var inte friska Bild: A. Karlsson

Kriget kommer

Efter några få timmars sömn begav oss Linkan och jag upp på taket för att rätta till högantennen. Vinden som hade blåst mycket kraftigt under natten hade hotat riva ned hela konstruktionen, som nu mer liknade en gigantisk pilbåge. Det var en hel del snö på det sluttande taket, men efter en stunds svordomar och halkande hade vi rätat upp antennen och gjort fast och säkrat alla lösa detaljer. Vi stod just nöjda och belåtna och iakttog vårt verk, samt begrundade om det inte var tid att byta ut den sönderskjutna och av spårljus brända FN-flaggan som fladdrade häruppe på taket, när det hördes en explosion långt upp i den sidodal som låg nord om sjukhuset. Vi vände oss snabbt om och hann se den tunna röken av granaten som hade slagit ned nästan en kilometer bort. Strax kom en ny kraftig explosion från en ny granat, kanske femtio meter hitom det förra nedslaget och sedan följde ett antal granatkastargranater, kraftiga grejor, antagligen 12 cm, som vandrade i sicksack nedför dalen. Vi står på första parkett och är först imponerade av skådespelet, med mindre träd som faller och jord och snö som sprutar där uppe på höjden. Vi ser explosionerna tydligare efterhand de kommer närmare och inser att "fan, de kommer ju hitåt nedför dalen", i riktning rakt mot sjukhuset och det här är inte en film. Vi börjar samtidigt också höra en växande kakofoni av olika handeldvapen mellan explosionerna. Man kunde se spårljus som ilade fram och tillbaka och liksom trevade sig fram mellan träden däruppe.