Avmarsch

Pbv-killarna och vagnarna får stanna i Pancevo, medan vi gör uppsittning i buss för transport till Zvornik. Vi gör avsittning vid det serbiska brofästet och går över bron, in i Bosnien med vår utrustning. I Zvornik hade en etnisk rensning utförts tidigare under konflikten och efter kriget skulle flera massgravar dokumenteras. En skäggig cetnik på bosniska sidan, beväpnad med kulspruta, flinar och hånar oss med en skenavrättning, där han låtsas meja ned oss där vi står på led, medan våra nedlagda vapen och blue cards kontrolleras enligt manifestet. Linkan med sin korta stubin blir helt galen och håller på att ryka på dummerjönsen men vi lyckas hejda en internationell incident. Ingenting får gå fel nu, tålamod och lugn. Vi vill inte tillbaka till Pancevo. Jag har mitt blue card med nr AC61078 och dubbla dödsbrickor med blodgrupp runt halsen. Mitt vapennummmer är 173 536, det har jag memorerat vid det här laget. Mina fyra fulla magasin ligger i stridsseleväskorna och jag är så beredd jag kan vara. Vi har också med oss det mesta av vår grupputrustning när det gäller understödsvapen, mörkerobservationsutrustning och annat smått och gott. Allt kontrolleras enligt listorna innan vi på nytt kan göra uppsittning igen. Vi är nu i Bosnien och är, formellt sett, Alfa Sierra, 1:st Platon, 9:th Mechanized Infantry Company, Nordbat 2.

[…] Denna gång blir det i alla fall för mig, inte buss utan lastbilsflak. Jag hamnar i stort sett ensam på mitt flak, tillsammans med diverse utrustning. Det känns inte speciellt kul att inte kunna se ut och inte heller betryggande att bara ha en tunn presenning mellan mig och allt det okända elaka där ute. Vi möter upp och får eskort av några pbv:er ur 10:e genom confrontation line där det är olycksbådande tyst. Jag funderar på vad jag skall göra om vi blir beskjutna och laddar mitt vapen medan jag grubblar vidare. Kasta mig ned på flakets golv? Hoppa ur lastbilen? Jag fingrar på mitt vapen, kontrollerar säkringen och klappar återigen på stridsseleväskorna där magasinen ligger. Plötsligt hörs ett par dova smällar långt bort. Det måste vara artilleri. Vi skumpar vidare …

Gate till campen i Cehaje ................. Bild: M. Alderberg

Patrull i Gradacac

Solig dag, patrull igen, Kaparn är chef och vi besöker först TV-masten sydost om centrum. Det är en OPT-plats, som ligger längs höger sida av vägen, på toppen av en kulle strax innan man rullar in i staden. Byggnaden, eller rättare sagt den betongbunker som vi klättrar upp på, är omgiven av fruktträd. Marken är mycket lerig men utsikten är vacker och man kan se långt åt alla håll. Efter att ha kontrollerat läget och besiktigat platsen återvänder vi till våra fordon och rullar långsamt in i stan söderifrån.
Kaparn och tolken försvinner in i den lokala kommendantens hus. Vi står kvar på gatan utanför och kikar nyfiket runt Sisun. Staden var känd för en aktiv frontlinje med framför allt för tung granatbeskjutning. Vid några tillfällen hade det rapporterats om upp till flera hundra granater på ett dygn. Det som är förbryllande är att uppe i vårt område i norr, samarbetar kroater och muslimer fortfarande och bara tio mil söderut slåss de för livet mot varandra. Det är inte lätt att förstå tankegångarna och logiken. (TV-masten skjuts ned under någon av de senare missionerna. En annan kommande incident i trakten, är att en svensk radiospaningssoldat lite ouppmärksamt reser en högantenn mot en strömförande högspänningsledning och avlider.) En granat dammar ned med ett brak nedåt gatan tvåhundra meter bort och ett dammoln väller upp över taken. Det brinner någonstans med tjock bolmande gråsvart rök. De bosniska soldaterna iakttar oss avvaktande och förväntansfullt. De skämtar och skrattar sinsemellan och inväntar antagligen vår snabba reträtt till Sisun. Vi står först lite tveksamt kvar. Det är vår första "riktiga" granat i fiendeland. Eftersom ingen annan tycks ta någon notis om faran beslutar vi oss hastigt för att inte verka bry oss. Kan de så kan vi, även om det kändes naket och utsatt att stå kvar på gatan. Ytterligare tre granater dimper till synes planlöst ned i staden, men längre bort. Serberna vet antagligen inte ens om att vi är här och sannolikheten att vi skulle få en i huvudet av en slump, är svår att kalkylera.
Efter en hel evighet kommer Kaparn belåten tillbaka ut på gatan. Hela episoden tog kanske bara trettio minuter. Vi rekar därefter ett vägavsnitt sydväst om staden. Vissa av husen har genomskinlig UNHCR-plast (United Nations High Commission for Refuges) uppspänt där fönster en gång har suttit. Det verkar som om de har varit mycket givmilda med detta material och man undrar varför det egentligen måste stå UNHCR stämplat på plasten. Det är klart att man kan se att den verkligen kommer till nytta och vem som skänkt den men det är förvirrande för oss innan vi förstår att det inte innebär att UNHCR håller till där. "Humanitarna Pomoc" har vi också sett på lastbilar tidigare under dagen. Det är tydligen en lokal översättning. Några hundar jagar våra vagnar. Bäst de passar sig, för Sisus är hårda och hundar är mjuka … Vägen övergår från asfalt till sand och sedan grus och är omgiven av fält och träddungar. Vi har precis kommit fram till en nittiograderskurva åt vänster och har fin utsikt i sydvästlig till nordlig riktning. En kraftig smäll river hål på vårt småprat bak i Sisun! "Häffftigttt" vrålar Linkan upphetsat! En granat hade slagit ned femton meter bakom vår vagn. Ytterligare en explosion tystar tjattret bak i personalutrymmet, tjugo meter bortanför förra nedslaget. Det måste vara granatkastare (grk). Själv känner jag mig lugn, men kommer samtidigt på mig själv med att kallt undra hur stor risken är att en granat skall träffa taket på vagnen. Skulle vagnen hålla för en direktträff? Jag skulle inte tro det! Annars är det förvånansvärt lugnt inne i Sisun. Vi flinar åt varandra och är innerst inne ändå nöjda med att ha blivit beskjutna. Bara de nu inte skjuter för nära … Det verkar ta en evighet innan Sisun baxas runt och vi ser hur det ryker i de ännu varma och dryga metern breda kratrarna. Vi avlägsnar oss ett par hundra meter. Utom synhåll gör vi halt och rapporterar till kompaniet och avvaktar under tjugo minuter. Upphetsade av adrenalin pusslar vi ihop vad vi hade iakttagit och upplevt och talar dessutom med den andra vagnen på radio och undrar om de har sett varifrån vi blev beskjutna? De hade naturligtvis inte sett någonting. Granatkastaren ifråga kan stå alltifrån några hundra meter till flera kilometer bort och de hade antagligen skjutit in sig på varje vägkrök eller utmärkande plats i terrängen. De vill naturligtvis inte ha några snokande FN-soldater, oavsett nationalitet, drällande runt för att rapportera om deras linjer, befästningar eller truppförflyttningar. Det hade inte heller varit så vanligt med FN-närvaro här uppe tidigare och det kunde säkert utlösa att "avtryckarsugna" fingrar kramade mer än de borde ha gjort. FN-vitt är också ett bra vinterkamouflage … Kan de ha trott att vi var några andra? Knappast troligt! Vi återvänder trotsigt till platsen en stund senare. Det första vi ser är två små pojkar i sjuårsåldern som glatt leker i alltför stora lånade stövlar, bara ett femtiotal meter från de nya kratrarna. Kapten skäller på dem och viftar argt och pekar åt dem att gå därifrån. De lommar undrande iväg, vad hade de gjort för fel. Det kommer inga fler granater när vi kör upp på samma ställe men vi har fått vårt elddop. Vi drar oss därefter tillbaka mot TV-masten där vi äter medhavd middag längs vägen. Maten smakar mig inte och jag mår inte helt bra. Hoppas att det inte är magsjukan som grasserar på kompaniet bara. Vi rekar en annan väg lite längre söderut och gör avsittning i en liten by alldeles intill confrontation line. Kaparn och vi gruppchefer knatar uppför en ganska brant backe som enligt utsago ligger inom synhåll för serbiska prickskyttar några hundra meter bort. Jag mår nu riktigt pyton och anser att serbiska prickskyttar är det minsta bekymret just nu. Det skulle snarare vara en befrielse, för jag är helt kräkfärdig ...