|
UTBILDNING
Solens
strålar steker oss där vi ligger i gräset bredvid skogskanten.
Dammet lägger sig sakta efter de pansarbandvagnar som nyss körde
förbi. Mullrande med vrålande motorer försvinner de in i skogen.
Vi har en paus i övningen "avsittning, växelvis framryckning och
tagande av terräng". Trots den lösa ammunitionen är alla lite
ringrostiga och avvaktande. I morgon skall övningen utföras med
skarp ammunition. Jag pustar djupt och andfått på grund av all
den utrustning som militärer nu är helt övertygade om kan vara
användbar. Stridsbälten, vapen, dumma spadar och ännu dummare
skyddsmaskväskor, som fan inte vill vara med just nu. Man kan
faktiskt efter en tid börja hata en spade efter att ha slagit
sig eller fastnat i i stort sett allt, på grund av detta "djävulens"
instrument. Skyddsmaskväskan har också en benägenhet att göra
allt liggande eller sittande nästan omöjligt. Den är i vägen hur
man än gör. Jag är dessutom fem år äldre än grabbarna i min grupp,
efter att ha blivit omplacerad. Allt detta på grund av att jag
har befunnit mig på en del längre utlandsvistelser, speciellt
under förra krigsförbandsövningen (KFÖ) på Gotland. Alltså ny
KFÖ, nytt regemente, ny "krigsskådeplats", ny materiel och nya
kamrater. Vi slöar där i gräset och några röker eller snusar.
Omställningen har gått fort och våra efternamn har på militärt
vis helt naturligt ersatt våra förnamn. Vi har varit ute i bushen
en vecka nu och har lagt våra civila liv bakom oss, långt bakom
känns det som. Ingen är helt säker på de andra ännu och jargongen
växlar mellan militärtekniska detaljer, vad folk skall göra på
sin semester, vilken typ av jobb man har och vackra flickor. Rykten
säger att Sverige eventuellt skall skicka en FN-trupp till Bosnien.
Kan detta vara möjligt? frågar vi oss? Av tidigare erfarenhet
har jag varit med om att hela kompanier av soldater, under en
otrevligt blöt och kall fältvecka, varit helt övertygade om att
"övningen avbryts, hemtransport för duschning", allt detta konstruerat
av intensivt önsketänkande av en eller ett par frysande och hemlängtande
soldater. Ryktena stämmer och våra befäl informerar senare om
situationen. Sveriges regering skall innan den 15 maj besluta
om vi, nationen Sverige, skall göra världen bättre och göra en
"insats" i krigets Bosnien. Jag blir trött på alla dessa slitna
uttryck och klichéer nu i efterhand. Hur kommer detta att utvecklas?
Det kniper till i magen. Vi funderar högt tillsammans. Allt verkar
främmande och avlägset. Vad gör jag här? Dagarna går och vi tränas
och formas till den smidiga pansarhandske vi skall utgöra i händelse
av ofred. Min pansarskyttegrupp, eller splitterskyddat "sardinburksinfanteri",
utgör inte helt av en slump den typ av soldater som maktens män
vill sända som ryggrad i en svensk FN-bataljon. Vår kompanichef
ger oss ytterligare information under en av de sista uppställningarna.
Han meddelar att beslutet är taget den 8 juni om att en bataljon
skall utbildas. Alla intresserade kan söka en tjänst. Själv skall
han åka ned som kompanichef för 9:e pansarskyttekompaniet, som
skall utbildas i Skövde. P10 skall utbilda ett kompani i Strängnäs
och P2 ett kompani i Hässleholm, stab och trosskompaniet utbildas
också på P10. Jag hade sökt FN-tjänst en gång tidigare, när jag
gjorde min militärtjänstgöring på Gotland, P18, 1984-85, men hade
inte blivit antagen eftersom jag bara var en ung spoling och dessutom
inte var helt färdig med lumpen innan missionen började. Jag är
nu mellan jobb och får en tjänst serverad på silverfat, lindrigt
sagt. Jag får utmärkta betyg av mina chefer och min krigsplutonchef
och min krigskompanichef skall åka. Det blir alltför lätt att
tacka ja i den täta kamratandan. Vem vet hur framtiden hade utvecklats
om jag hade varit ute i det "civila mörkret" och inte i denna
grabbiga miljö. Jag hade följt konflikten på TV och sett glimtar
av vad som hade hänt sedan kriget bröt ut och också sett FN-soldaters
bilder på nyheterna och tänkt över vad jag egentligen visste om
Jugoslavien. Det var inte så mycket att skryta med ...
|