Hemma

Jag gick omkring i flera dagar fortfarande omtumlad av miljöombytet och de nu för mig ovanliga men för alla andra här hemma självklara företeelserna. Att spola i en toalett (vilket slöseri med vatten!) färskt bröd, dagstidningar, alla affärer och kvinnor, överallt livs levande och vackra kvinnor. Att plötsligt kunna bestämma själv, att slippa vara styrd och att kunna gå på gräsmattor och annat mjukt underlag utan att vara ängslig över minor förundrade mig då och konstigt nog ibland än idag. Efterhand började jag känna mig som en turist i verkligheten här hemma. Jag irriterade mig över allas bortskämdhet och gnäll om helt triviala vardagliga problem och framför allt över allas allmänna ointresse av vad som egentligen hade utspelat sig nere i Bosnien. När man de första gångerna fick frågan av vänner och bekanta och om hur det egentligen hade varit där nere, började man naivt berätta, bara för att snart bli avbruten. Människor var egentligen inte genuint intresserade utan mest bara artiga. Denna oförståelse och detta ointresse sårade mig djupt och jag hårdnade snabbt i min attityd och rationaliserade svaret på hur det var i Bosnien till "det var intressant!".

För många av oss unga män och kvinnor hade händelserna och våra upplevelser påverkat oss på ett eller annat sätt och det var svårt för oss att inse att inget hade förändrats lika mycket här hemma. Detta främjade till viss del den alienation, det främlingskap, som många FN-soldater känner inför samhället, vardagen och det gamla vanliga "Svensson-livet" när de kommer hem. Det är naturligtvis inte bra att måla in sig själv i ett hörn på detta sätt och dela upp världen i "vi och dem". Ålder, livserfarenhet och kunskap om vad som väntar underlättar dock att återigen ta sin plats i det vanliga livet men det är lätt att i denna situation fly all oförståelse och det tråkiga "vanliga livet", tillbaka till de slutna leden, tillbaka till gemenskapen och den "trygga" världen med mycket enkla och koncisa regler som man förstår. Själv upplevde jag det nästan som en förmån att få starta om mitt liv på nytt, det var så det kändes. Mitt liv hade i och för sig alltid bestått av ett antal uppbrott och jag visste därför att det alltid fanns en bra och spännande framtid runt hörnet. Det jag inte hade varit riktigt förberedd på var ensamheten. Man saknade initialt den sammansvetsade gruppen människor som tillsammans hade varit en sådan bra enhet och som under en intensiv period hade utgjort hela ens liv. Ansvaret, allvaret, uppriktigheten och kamraterna fanns inte kvar, plötslig var jag väldigt ensam.

Psykologiska fenomen

Då och då hör man talas om att före detta FN-soldater mår si och som mår så. Det mumlas luddigt om att vissa mår "dåligt" och det talas aldrig om dem som mår bra. Media är emellanåt inne och skrapar lite på toppen av isberget men förutom att en del veteraner från Kongo inte hade det helt lätt efter sin hemkomst, har ingen ännu dragit några drastiska slutsatser. Under missionerna talar vi soldater om livslångt kamratskap och att man skall hålla kontakten resten av livet … Väl tillbaka i civilisationen börjar man dock oundvikligen att glida ifrån varandra. Dels på grund av geografiska skäl men också på grund av skillnader i personligheter och att man inte är lika beroende av varandra längre. Allt detta tillåts komma fram utanför den stränga militära ram som tidigare har likriktat all verksamhet. Detta är en naturlig och självklar utveckling för att livet skall kunna gå vidare och behöver inte bara vara negativ. Det är lätt att initialt känna sig isolerad och övergiven och många saknar den speciella gemenskapen, som inte riktigt går att återskapa i det civila livet. Alla unga, oavsett tid, har eller har haft problem med fotfästet i verkligheten och det är självklart att en utlandstjänstgöring kan skruva till verkligheten och göra att man känner sig mer utanför och har ännu svårare att ta beslut om vad man skall göra i framtiden. Att då åka på fler missioner som en enkel utväg ur detta dilemma, kan väl anses vara en mindre bra lösning, man skjuter bara upp beslutet. Ju fler missioner desto längre avstånd till det vanliga och "normala" samhället. Sedan kan man ju i och för sig också diskutera om det "normala" samhället verkligen är normalt och automatiskt därför det bästa för alla. Många tycker kanske inte heller att de har någon speciell utbildning eller anställning som förankrar dem på något sätt. En sak som man genomgående lägger märke till är att alla FN-soldater, oavsett generation, söker någon slags bekräftelse på vad de har gått igenom. Ganska vanligt är också ett visst missnöje mot Swedint, myndigheten, och kanske också ibland mot samhället, som inte visar något intresse eller förståelse för synpunkter. Bristfällig uppföljning av erfarenheter leder ofta till upprepning av redan gjorda misstag. Det är också om man inte tänker sig för samtidigt farligt lätt att falla in i och gömma sig bakom de självuppfyllande profetior och myter som finns i vår, FN-soldaternas, alldeles egen subkultur. Det måste poängteras att det aldrig är för sent att ta i tu med känslorna, besvikelserna och glädjeämnena. Jag tror att det är mycket viktigt att se positivt på det hela och inte dramatisera upp saker och ting. Att ha framtidstro och att våga är viktigt. Vi är alla olika och det är farligt att generalisera alltför mycket om hur vi är och hur vi mår. Vi var förhoppningsvis mogna människor som tog ett eget frivilligt beslut och vi har ofta haft en hel del udda upplevelser som skapas i väpnade konflikter. Det är naturligtvis bra om medvetenheten och förståelsen för detta ökar ytterligare, både hos oss själva och samhället, men framför allt inom organisationen som sänder iväg truppen. Ett bra samarbete gynnar alla parter också på längre sikt. Det är absolut inte synd om oss FN-veteraner, vi hade ju tur som fick förmånen att åka ut i världen och uppleva alla dessa parallella verkligheter. De som stannade kvar hemma missade ju faktiskt allt. Det är vi som har fått nya erfarenheter och det skall vi vara glada och nöjda över.

Förflutenhetens landskap? ................................................................................................................ Bild: H. Lindqvist