Zagreb i mörker.

Vi gör en vid sväng ut över havet för att undvika nordvästra Bosnien innan vi återigen flyger in över Kroatien och flygplatsen i Zagreb. Att detta var ett smart drag bevisas av att Spanjorerna hade förlorat en Casa 212 i gränstrakten till Krajina, samma flygplanstyp som vår kustbevakning använder i Sverige. Alla vaknar med ett ryck när planet dunsar ned och börjar bromsa hårt. Yrvakna och lite groggy troppar vi ut i mörkret som lyses upp av strålkastare, vi får vänta en liten stund innan våra packningar langas ut. Efter en kort bussfärd inkvarteras vi på andra våningen i en kasern på Pleso basen, den mytomspunna och stora logistikbasen i Zagreb som vi hört så

mycket om. Efter att ha lagt beslag på varsin säng genom att dumpa packningen i förstabästa tomma säng, beger vi oss hals över huvud ut på området. Det skall enligt killarna som passerat här förut finnas ett hamburgarställe inne på basen. Det blir lång kö och det tar tid men alla är på gott humör. Efter två burgare, har i alla fall jag ont i magen. Man var inte van vid att äta så mycket på en gång verkar det som, eller var det kanske den här gången den kroatiska gamla hästen som de hade malt ned? Vi gick tillbaka till logementet, det var lugnt på basen och vi hade blivit tillsagda att hålla låga ställningar och inte ställa till med något. Det pratades en kort stund sedan föll alla i sin säng och tystnaden sänkte sig snabbt…

Zagreb, sista delar ur 9:e kompaniet på väg att lämna Balkan

[...] Vi blev efter lite förvirring och lång väntan beordrade att äntra de två bussar som skulle transportera oss till Almnäs och Swedint. Några hade lite försiktigt gått igång redan på planet på grund av ovanan av de öl som serverades och nu dök det plötsligt upp någon flaska whisky. Några av grabbarna var därför ganska sliriga och mycket glada när vi en dryg timme senare körde in genom grindarna till Almnäs. Ett kort och mycket "viktigt" befäl tog emot och beordrade en uppställning mitt på den stora uppställningsplatsen. Rättningen var inte den bästa och allt gick mycket långsamt. En del stod bara och fnissade när han lite hysteriskt försökte bringa ordning i oredan. Vi var inte längre några paradlejon och var inte beredda på alla kommandon och krav som nu plötsligt utan förvarning ställdes på oss, speciellt inte från ett vilt främmande befäl som i våra ögon lika gärna kunde ha varit en utomstående civilist. Vi lydde omedvetet inte längre order från vem som helst. Som "frontsvin" var vi inte beredda på soldatlivets mer formella sidor. Det var flera månader sedan, bortsett från medaljparaden på Igman, vi hade haft någon ordentlig uppställning. Detta kunde han inte veta, han skulle bara informera oss om vad som gällde, men fick efter en stund under glada tillrop ge upp och uttryckte då att han tyckte att detta var ett skamligt uppförande och stampade ilsket iväg.