SLUT OCH BÖRJAN

Vi flög på låg höjd mellan de av blandskog bevuxna kullarna och jag hoppades att ingen skulle slänga iväg några sista skott efter oss. Med all personal hopträngd på en så liten yta skulle det vara svårt att missa. Alla hade vi väl sett filmer om Vietnamkriget och några gjorde nu skrattande stor sak av att ta av sig sina hjälmar för att sätta sig på dem, för att skydda de ädlare delarna. Det kändes bättre när vi några minuter senare såg marken falla undan och vi flög ut över dalen och plattlandet där flygplatsen ligger. Sarajevo bredde ut sig bortom flygplatsen åt nordost. Vi såg nu ur en ny vinkel de raserade husen och den allmänna förstörelsen i Sarajevos lantliga förorter och vi fick ett par sista bilder att ta med hem till den andra verkligheten innan vi försiktigt landade på flygplatsen, innanför de jordvallar som de franska ingenjörssoldaterna skottat ihop som ett första skydd.

På väg hemåt till slut! ....................... Bild: H. Magnusson

Jag gick i förväg bort till stjärten på planet och filmade killarnas förväntansfulla och glada miner när de gick uppför den tvådelade rampen på väg hemåt. Vissa var jublande glada och log från ena örat till det andra, några såg bara trötta och nästan uttråkade ut. Själv klev jag på sist och rampen fälldes upp av en overallklädd besättningsman. Vi satte oss med ryggarna utåt längs väggarna och i mitten stod två fastspända vita tjugofots-containrar och flera pallar med vår packning på rad efter varandra. Vi stod först och ylade på plattan en stund innan ekipaget fick klartecken och med ett ryck började röra sig mot den östra änden av startbanan. Efter att ha stått startklara där i femton minuter varvades motorerna äntligen upp och planet accelererade snabbare och snabbare längs banan i västnordvästlig riktning. Planet roterade och lyfte noshjulet ungefär klockan 18.30 och det utbröt ett vilt jubel när vi lättade. Jublet blev dock kortvarigt och det tog inte mer än tio minuter innan alla sov, sövda av dånet från de fyra stora jetmotorerna. Medan vi klättrar uppåt funderar jag på var all tid egentligen hade tagit vägen? Vi hade anlänt till Pancevo den 1 oktober 1993 och lämnade nu slutligen och inte ett ögonblick för tidigt Sarajevo den 13 april 1994. Det kändes som om vi hade varit på Balkan en hel evighet. När jag reflekterade mer över detta översköljdes jag ofrivilligt av en strid ström av minnesbilder , händelser och människor som vi hade mött. Samtidigt kändes det paradoxalt nog, som ett känslomässigt stort och tomt vakuum. Vad hade egentligen hänt och vad hade överhuvudtaget varit verkligt? Vilket jävla skitkrig! Jag kikar ut genom ett av fönstren och ser det sista av Bosnien försvinna under molnen. Så lätt att till slut bara lämna alltihop, så bortskämt och så simpelt. Med ett visst vemod spanar jag västerut där solen håller på att gå ned. Jag har motsägelsefullt nog inga speciella skuldkänslor över att lämna platsen, utan är bara glad över att det nu är ett avslutat kapitel och inte längre vårt krig.
Alla sover och missar en fin solnedgång. Det härjade landet försvinner sakta bakom oss när vi strävar uppåt och västerut …