Historia 0-1000

År 0-1000 - De första svenskarna.

Jag vill börja med att påpeka att det material som här nedan följer är skrivet av mig och inhämtat från flera olika källor. Jag har inte haft för avsikt att göra någon vetenskapligt riktig sammanställning, utan jag har friheten att tänja på gränserna. Som alltid när det gäller historia är det många som har skilda åsikter. Här nedan följer min egen tolkning av den svenska historien.

Sverige stiger och stiger ur havet, i nutiden bara ett par, tre millimeter. Men det blir på ett århundrade lika många decimeter och på ett årtusende lika många meter. Väldiga områden har stigit ur havet, Bohusläns och Hallands odlingsjordar, bördiga kustslätter mot Östersjön och Bottenviken exempelvis. Hur vårt svenska språk uppstod är en spännande historia. Svenskan är ett indoeuropeiskt språk. Med det menas att dess system av ljud och ljudkombinationer visar likheter med de flesta språk som idag talas i Europa. Men det är även besläktat med en rad levande och döda språk i sydvästra Asien, ända bort till Indien. Alla dessa språk härstammar från ett och samma språk - Urindoeuropeiskan - vars huvuddrag man har kunnat rekonstruera genom att jämföra de olika dotterspråk man känner till. Vårt modersmål har uppstått genom en mängd utvecklingar eller klyvningar ur detta grundspråk, som måste ha talts för mer än fyratusen år sedan. Under det första årtusendet efter Kristi födelse utvecklades vårt språkgenom att vi fick kortare ord. Exempelvis det femstaviga namnet Rabina-harjaR blev det tvåstaviga Ragnarr. Språket i Norden under dessa första århundraden efter Kristi födelse är inte bara ett rekonstruerat språk, utan vi har också källor som ger oss direkta upplysningar om dess ljussystem, grammatik och ordförråd. Den absolut viktigaste av källorna är runinskrifterna, av vilka den äldsta svenska, (fem runor på en gotländsk spjutspets), har daterats till slutet av 200-talet. Det finns också en märklig vittnesbörd i talrika nordiska låneord i finskan.

Seden att resa runstenar kulminerade i Sverige på 1000-talet. Det var nu Uppland blev den germanska världens mest runrika bygd. Men med kristendomens intågande kom också den latinska skriften. Med tiden kom den att tränga undan runorna. De allra äldsta bokstäverna som är kända i Sverige, återfinns på mynt som präglades av utländska myntmästare i Sigtuna på Olof Skötkonungs tid, alltså i början av 1000-talet. Det allra äldsta bevarade latinska dokument som har utfärdats inom Sveriges gränser, är däremot först från 1160-talet och det är osäkert om skrivaren var svensk. Troligtvis var det först en bit in på 1200-talet som infödda svenskar lärde sig att handskas med latinska bokstäver. Det är från den tiden som vi har vår äldsta handskrift på svenska med latinska bokstäver, ett litet fragment av Västgötalagen. På nutidssvenska lyder den så här: "Fem äro jordafång. Ett är arv, det andra är hemgåva åt son, det tredje är hemföljd åt dotter, det fjärde är köp, det femte är skötning."

Över större delen av vårt land har en gång stenålderns, bronsålderns och järnålderns fångstmän strövat omkring för att jaga och fiska. Flera av de tillfälliga boplatser som var i säsongsmässigt bruk, känner vi idag till genom de rika fynd som upptäckts. De första spåren av en fast bebyggelse är rätt sent daterad, de första århundradena efter e.Kr. Under den yngre stenåldern, (2500-1500 f.Kr.), trängde allt mer bondekulturen in söderifrån i södra och mellersta Sverige. De första bönderna tog de lättbrukade jordarna ända upp till Uppland i besittning. Dessa bönders boplatser är i allmänhet obetydliga och det finns inget som bevisar att de människor som levde här, verkligen varit bofasta på samma sätt som senare tiders jordbrukare. För att kunna skapa oss en bild av den fasta bebyggelsens uppkomst måste man först rekonstruera alla de förutsättningar, som på den tiden behövdes för att skapa underlag för en stabil bondekultur. Det är skiftande topografiska förhållanden och därför blir lösningen på detta problem bundet till en viss plats, och bara genom mycket grova drag kan utvecklingen skisseras.

På denna tid var människorna beroende av att jorden de brukade var näringsrik. När jorden var utsugen och utarmad packade man ihop och flyttade till bördigare plats, där marken röjdes, svedjades, odlades och användes som boskapsmarker tills man efter en eller flera generationer kom tillbaka till den första platsen. Jakt och fiske var hela tiden mycket viktiga binäringar och resultatet blev en bondekultur med kortvarig bosättning på olika ställen inom ett begränsat område. En bygd växte fram, men en bygd utan fast bebyggelse.

Gravhögar som upptäckts kring b.la. Mälaren kan för oss berätta om en bondekultur där inga större sociala skillnader fanns, med ett uniformt gravskick och där även de minsta barnen begravdes med samma omsorg som de vuxna. På den tiden var barndödligheten mycket hög, det visar faktumet att var en tredjedel av gravarna som upptäcks är barngravar. Hur vet man då att det är en bondekulturs samhälle man upptäckt? Det visar de skäror som nedlagts som gravgåvor, och sädeskornsavtrycken på lerkärlen - huvudsakligen av korn men även av råg och havre.

Norrlands tidigaste historia

Redan under 100-talet e.Kr. utgår en begynnande kolonisation från Mellansverige upp genom det norrländska kustlandet och de nedre älvdalarna. Speciellt rik är denna bebyggelse I Hälsinglands kustland med ett centrum kring den gamla Kungsgården i Hög och i Medelpad kring Indalsälvens utlopp. Under den följande folkvandringstiden hade dessa bygder en rik blomstring, gynnad av handelsförbindelser dels med östra Mellansverige och Gotland, dels med det norska området. Från norskt håll kom också ett visst folktillskott att döma av fynd och ortsnamn. Genom århundradena söker sig nybyggare och handelsmän allt längre norrut samt västerut och långt upp efter älvdalarna. Det rika Storsjöområdet i Jämtland får därmed en stark bebyggelse som utnyttjar den gamla handelsvägen mellan Östsverige och Tröndelagen. Hela Sverige är fattigt på lämningar av fasta bebyggelser från de första århundradena e.Kr.

När blev Ångermanland svenskt?

Genom åren har det beskrivits hur utvecklingen av Sverige gått från Uppland till mer perifera delar av vårt land. Inom kyrkan har det hävdats att kyrkan byggt upp från Uppsala, detta trots att hednakulten hade sitt allra starkaste fäste just där. Det var hednakulten som Upplands stormän höll sig till under början av medeltiden. Men i och med att forskningen går framåt och nya upptäckter görs har detta synsätt mer eller mindre vittrat sönder. Man vet idag att Västergötland tidigt var en kulturell enhet precis som andra landskap och där också inte minst Ångermanland. Tillkomsten av Sverige har nu fått flytta några hundra år fram i tiden. Av folk söderut har Ångermanland ansetts som en utmark som koloniserats. Det värsta skräckexemplet är ju Disasagan som man ibland återfinner hos lokala författare. I många andra sammanhang finns uppgifter med samma innebörd men mer lågmälda.

Hela norden var från början fullt av en massa småriken med egna kungar och de motsvarade ungefär dagens landskap. Ångermanland med sitt perifera läge kom länge att behålla sin självständighet och dess inflytande sträckte sig ända upp till Umeåtrakten. Norr om Umeå var det istället inflytande från den finska sidan, området runt Vasa som behärskade hela Bottenviken. Detta finns dokumenterat från medeltiden och tidigt 1500-talet. En som beskrivit Ångermanland på ett mycket vackert sätt är Albert Viksten som i sin kavalkad framförd på en Ångermanlandsdag 1949 på Skansen hade inslaget Bonden. Några av raderna lyder "-långt innan riket var fogat till ett, de nämndes som vikens folk, och Viken var Anger på tidens språk och landet blev Ångermanland).

Vikingaskatterna är rika i Ångermanland, och de berättar om att landskapet var självständigt med egna hövdingar som bestämde över sina skepp. Om de lytt under Uppsalakungar hade skatterna hamnat där. Om vi nu tittar på historien så kan vi utgå i från att Ångermanland var självständigt ända in på 1100-talet, detta nämns för övrigt i "Historia Norwegia år 1178". I Hälsingelagen som troligtvis är mycket gammal, men nedtecknades runt år 1320, nämns Selånger som tillhörande det egna landet, men Älgsjö i Stigsjö ligger utanför det. Det gäller sveakungens upptagande av skatt. Någonstans emellan tros anslutningen ha skett. Om man tittar på de kyrkliga förhållanden som finns kan vi komma närmare rätt tidpunkt. De runstenar som hör till den kristna bakgrunden hör ihop med Mälardalens kultur. De finns även i Medelpad, men i Ångermanland saknas de helt och hållet, precis som det tidigare kristnade Tröndelagen. I Jämtland finns det en runsten som talar om en man som sammanfogade Jämtland med Uppsalastiftet. Från 1000-talet har kristna begravningar dokumenterats i Ångermanland. vilket innebär att det är lika tidigt som i Mälardalen. Det tycks vara så att man har haft en annan kultur nära besläktad med Tröndelagens. Dragkampen om Ångermanland mellan Uppsala och Trondheim finns dokumenterad genom skriftväxling med påven från ömse håll en bra bit in på 1300-talet. Inom Styresholmsprojektets ram har Länsmuseet Murberget gett ut en skrift som heter "Medeltid i Ådalen - Styresholmsprojektet 1986-1992". Redaktören heter Leif Grundberg och han bidrog med många intressanta artiklar. Bland annat under rubriken "Religionsskifte i norr - En tidig medeltida begravningsplats i Björned" redovisar han de förtegna vetenskapliga undersökningarna. Denna begravningsplats visar spår från järnåldern och vikingatiden och har använts för kristna begravningar under åren 1000-1200. Den är således samtida med en kyrkogård i Sigtuna. Man har noga undersökt de skelett som funnits. Medellängden är för männen 173 cm, varav den längste var 184 cm!. Liknande undersökningar i Västerhus Frösön har gett 174 cm och i Uppsala mättes 170 cm. Det som är väldigt intressant är att gravplatsen verkar ha upphört vid tiden för byggnationen av Ådalens första stenkyrkor. Avslutningsvis konstaterar Leif Grundberg att då hade 5-10 kristna generationer begravts på denna plats. Man har under senare år upptäckt vad som kan vara rester av en träkyrka i Björned.

I hans redogörelse nämns också att det finns fler platser i Ångermanland som kan ge liknande fynd som i Björned. Som exempel nämns Nässom i Bjärtrå. Det tas också upp sägner om äldre kyrkplatser där ett tiotal nämns, fortsättningsvis diskuteras förhållanden i Norge där träkyrkor föregått sockenkyrkor av sten. Det är dokumenterat även på en del platser i Sverige. Den allmänna åsikten idag är att när Sverige enades så gick kyrkan och kungamakten hand i hand och formade Sverige som ett rike. Ångermanlands vackra medeltidskyrkor som anses vara samtida med sockenbildning är förmodligen en del av detta. De allra första stenkyrkorna byggdes under sena 1100-talet och det tidiga 1200-talet. Dessa första kyrkor hade "kastal", ett torn som vid anfall skulle användas som försvar. Angermannia på Olaus Magnus medeltida karta
Carta Marina

Under det första halvåret 2001 höll arkivlektorn Tord Bylund föredrag vid en sammankomst med Humanistiska föreningen i Härnösand samt hos Hembygds- och släktforskare Nolaskogs. Detta föredrag hade titeln "Ångermanlänningar - ett särskilt folkslag". Han knöt där an till fynden i Björned och Abraham Hülphers berättelse om de "jättar" han hade mätt i byn Vik i Torsåker inte långt ifrån Björned. De undersökningar som har gjorts inom Styrelseholmsprojektets ram tyder på att vikingatiden med sina hövdingar övergick till att bli ett kristet samhälle i början av 1200-talet. Det blev också mer organiserat med sockenbildning och byggnationer av stenkyrkor som bär tydliga drag från Mälardalens kultur. Under hela 1100-talet och början av 1200-talet präglas Sverige av en hård maktkamp om tronen. Bara mellan 1156 -1167 mördas trekungar, Knut Eriksson som stod bakom mordet på Visingsö 1167 fick kämpa hårt för att behålla makten. Sverige var det sista nordiska landet som fick eget ärkebiskopsdöme i Gamla Uppsala, år 1164. Det blev alvastramunken Stefan som kom att bli vår förste ärkebiskop. Knut Eriksson hade knappast möjlighet att intressera sig av att införliva Ångermanland med sitt omstridda rike. 1195 dog han och 1196 valdes Sverker Karlsson till konung. År 1200 beviljade denne kung kyrkan skattefrihet och därmed lades grunden till det andliga frälset. Mellan 1196-1208 regerade Sverker Karlsson över svenskarna och bör vara den som tillsammans med kyrkan kunde sammanfoga Ångermanland med sitt rike.

Lodbrokskvädet nämner bland annat striden vid "Skarpakserjum", dagens Skarpudden i Barsviken ca 1,5 mil söder om Härnösand. Det är Ångermanlands sydligaste udde och man anser att denna berättelse skildrar tiden 1150-1200 och är nedtecknat av Snorre Sturlasson runt år 1220. Detta slag kan ha stått mellan år 1195-1200. Slutsatsen av detta kan då tänkas vara att Ångermanland som befolkas från alla fyra väderstrecken under vikingatiden, hade sina egna hövdingar och med jämna mellanrum samlades man till landsting för hela landskapet. De härskande männen var besläktade med jämtar och trönder. De övergick ungefär samtidigt som sina fränder till att bli kristna och de byggde liknande träkyrkor som de. Under Sverker Karlsson tidigaste regeringsår, ungefär runt 1197, var det dags för Kung Sverker och ärkebiskopen i Uppsala att lägga Ångermanland under sig. Men de fick möta motstånd av de ångermanländska hövdingarna vid Skarpudden, men dessa hövdingar led nederlag. För att då säkra sin kontroll över landskapet byggde man dels kyrkor och dels befästningar. Torsåkers kyrka flyttade man från Björned till ett mer strategiskt läge mitt emot Styrnäs. På båda sidorna av Ångermanälvens mynning byggde man befästningar så att älven kunde kontrolleras. Längre in från mynningen uppförde man Ytterlännäs kyrka. Att man skulle kunna försvara sina kyrkor var nödvändigt eftersom de kristna män som varit ledande i landskapet inte frivilligt underkastat sig. Men femtio år senare var Ångermanland starkare knutet till Sverige som det framgår av Birger Jarls brev 1257, där han påminner ångermanlänningarna om att de liksom medelpadingarna i hans, ärkebiskopens och hans son Valdemars närvaro lovat som ett tecken på ständig undergivenhet betala till moderkyrkan i Uppsala. Men St. Olof-kulten gjorde att ångermanlänningarna kom att ha starka bindningar mot Trondheim, vilket i början av 1300-talet blev till ärkebiskopens stora förtret. Det var först runt år 1350, vid den period då digerdöden härjade, som ångermanlänningarna tycks helt ha accepterat anslutningen till Uppsala.

Mellannorrlands järnålder

I Mellannorrland har arkeologin de senaste två årtiondena genomgått en närmast explosionsartad utveckling på många fält, mycket rörande järnålderns bebyggelsestruktur och den sociala organisationen. Hittills har tyngdpunkten i forskningen legat på problem rörande romersk järnålder ( ca 0-400 e.Kr.) och folkvandringstid (ca 400-600 e.Kr.). Under förromersk järnålder (ca 500 f.Kr. - 0) och det första årtusendet e.Kr. går Mellannorrland igenom en hel rad strukturella omvandlingar på olika samhälleliga plan. Omkring Kristi födelse sker en övergång från ett rörligt bosättningsmönster med jakt, fångst, fiske och insamling som huvudnäringar och med tillfälliga inslag av jordbruk och boskapsskötsel till en bofast bosättning med jordbruk och boskapsskötsel som huvudnäringar och med fångst, fiske och jakt som binäringar.

Det föreligger avsevärda skillnader beträffande den förromerska bebyggelsen karaktär längs Mellannorrlands kust. I ett pollendiagram från norra Hälsingland återfinner man starka indikationer på jordbruk kontinuerligt från ca 500/400 f.Kr. och in i folkvandringstid. På andra ställen i bl.a. Medelpad och norra Ångermanland märks däremot kortvariga men kraftiga odlingsindikationer ca 500 f.Kr. Under romartiden och järnåldern finner man sju bygder eller folkland som har likartade yttre fornlämnings- och bebyggelsemönster. Ett antal gårdar i mynningar från älvar tycks ha haft högre status än andra. Kontroll av järnproduktion och skinn- och pälsdistribution har sannolikt varit maktbundna resurser i bygderna. Den ekonomiska basen inom samtliga bygder har varit jordbruk och boskapsskötsel, med undantag för Jämtland där järn- och skinnproduktion tros ha varit dominerande. Ett viktigt inslag i bygderna är upprättandet av fornborgar som huvudsakligen uppträder på två sätt, dels längs viktiga transportleder som leder till inlandet och dels centralt i bygden. På flera av gårdarna uppträder också bronsverkstäder för egen produktion av symboliska smycken bl.a. Trots att det är övervägande likheter mellan de norrländska bygderna finns det också skillnader i den materiella kulturen bygderna sinsemellan. Bl.a. kan man se att de norska inslagen av föremål är betydligt vanligare i Medelpad och i viss mån i Ångermanland än i Hälsingland, medan däremot olika typer av föremål som exempelvis stil-ornerade spännen och söljeramar förekommer oftare i Hälsingland än i Medelpad. Kanske hänger detta samman med de olika förutsättningarna för kommunikation och näring.

Som jag nämnde tidigare så skiljer sig särskilt ett område, nämligen Storsjöområdet i Jämtland, markant från övriga mellannorrländska bygder. Detta genom sin inlandsplacering och starka ekonomiska profil där järnproduktion och älgfångst, mm. Det finns också ytterligare ett fenomen som tyder på att ca 15 mil väster om den jämtländska järnproduktionen pågår samtidigt en minst lika omfattande järnproduktion i östra Tröndelag. Men vad som förefaller anmärkningsvärt är att denna produktion dels sker på ett något annorlunda sätt samt att man i Tröndelag inte tillverkar några som helst halvfabrikat. Detta med halvfabrikat är däremot typiskt för Jämtland och de mellannorrländska bygderna, för där omformas, sannolikt lokalt, det från Jämtland stammande råjärnet till spadformiga ämnesjärn.

Under 500-talet e.Kr. sker en omfattande förändring av den mellannorrländska rörliga bebyggelsestrukturen. Många av de största och viktigaste gårdarna från romartid och folkvandringstid försvinner och får inga efterföljare på platsen. Idag finns det ett par viktiga gravfältsundersökningar. Ett utav dem är det undersökta gravfältet vid Holms säteri i Ångermanland och ett annat är den viktiga undersökningen vid Björka utanför Hudiksvall. Även Lappnäset i Nora socken, Ångermanland är en viktig gravundersökning. I Lappnäset finns en omfattande gravläggning, (kanske 20 synliga och ett okänt antal osynliga gravar), och 14C-dateringar som går från äldre järnålder in i vendeltid. Här hittar man flera intressanta skillnader som kan visa kronologiska eller strukturella skillnader inom ett område. Bland annat så återfinns årder- och/eller plogspår på två vitt skilda marktyper nämligen dels på lätt, sandig morän och dels på betydligt tyngre mjäla. Man har också funnit två olika typer av gravar, en samlad och ordnad grupp samt en mer utspridd och mer oordnad konstellation ett 100-tal meter från föregående. Troligtvis så tyder detta på att det handlar om både äldre och yngre järnålder och visar på eventuellt stora ekonomiska och sociala förändringar över en period. Under vendeltiden, (särskilt 600-talet), är i fornlämningar och fynd mycket svagt representerad. Det ökar däremot av lämningar successivt under sen vendeltid och vikingatid samtidigt som den äldre järnålderns tydliga västliga kontakter upphör eller förändras.

Under den yngre järnåldern, (ca 600-1100), etablerar man ett system med kyrkor, kungsgårdar och andra centrala institutioner som visar att Mellannorrland dragits in i den begynnande svenska statsbildningsprocessen. I Hälsingelagen nämns att längs den mellannorrländska "Norrstigen" finns det sammanlagt sex kungsgårdar eller Uppsala öd som de där kallas. Samtliga dessa är idag lokaliserade och alla ligger på strategiskt intressanta platser. I Selånger finner man Näs, (nuvarande Kungsnäs), som kungsgården i Medelpad hette. Den ligger mitt i en rik järnåldersmiljö, men däremot inte i den rikaste utan en bit därifrån. När det gäller hednakulten mot kristendomens intågande i Sverige så finns en relation mellan de hedniska kultplatserna och kyrkan genom att många kyrkor byggdes direkt på de hedniska kultplatserna, därav av ortnamnen Hov, Vi, m fl .