Jag heter Staffan Folke. Sedan tre år bor jag i ett litet hus 2 mil norr om Nyköping. Där har jag kunnat ordna det lite bättre för katterna. Kattresan är som sagt mitt stamnamn . Jag har haft det sedan i början av 90-talet då jag på allvar började föda upp orientaler. Tidigare hade jag fött upp en kull med burmor men mitt arbete satte stopp för vidare engagemang just då.
Mitt djurintresse har funnits ända sedan jag var liten, min dyra moder har berättat att mitt sätt att kasta mig om halsen på främmande hundar gjorde att hon ofta satte hjärtat i halsgropen.

Katt i familjen kom först och så småningom kom även hunden.

Till höger sitter min älskade Gaston som kom in i mitt liv som omplaceringskatt. Han var 4 år och jag fick njuta av hans sällskap i 10 år. Han blev av slump utställnings- stjärna i huskattklassen. Domarna föll pladask för honom, mycket tack vare den roliga svansen. Kolla kroken. Den höll han över ryggen och drog man i den så formade den sig raskt till en ringla.

I slutet av 60-talet blev jag intresserad av Flatcoated retriever och började föda upp dessa med prefixet Kloppetiklopp. Rasen var mycket liten när jag köpte min första hund, det fanns bara ca 50 individer i Sverige just då. Min första raskatt, (stamtavla för dem som är intresserade) en blå perserhane inköptes i samma veva. Han ställdes ut två gånger med gott resultat (två medaljer från Stockholms Kattklubbs och Perserkattens utställningar det året, givetvis på Ostermans Marmorhallar) men jag insåg raskt att päls- vården inte var min likör. Saxen kom fram och sedan blev han en duktig råttfångare. Han kallades för Sture och var en mycket trevlig katt. tyvärr blev han inte mer än fem år. Observera att titlarna är låga, högre titel än Int Champion fanns inte. Längst bak i stamtavlan hittar man även Stock holms Kattklubbs registreringssiffror. Detta var innan SVERAK bildades.

I brist på en bra bild på någon av mina flatcoats vill jag presentera (överst) Sture och (nedan), Basta min gula labrador och Alexander, en blå burma som jag hade en kort tid. Alexander blev IP & IC under sin utställningskarriär. Då han skulle försöka erövra sitt första CAGPIB fick han betyget Mycket Bra efter det att domaren haft 25 Russsian Blue precis innan. Förmodligen tyckte hon att vår blå burma var en urusel ryss.
1978 inköpte jag och min dåvarande fru en burma från familjen Persson, numer mest känd för sin monter Pet-Products. Det var en brun burma med bestämda åsikter. På den tiden fanns bara två-dagars utställningar och hon sa bestämt ifrån bedömning andra dagen så någon panelbedömning blev det aldrig frågan om.

Detta är min egen burma, Sorry kallad. Hon kom tillsammans med Gaston. Sorry var barnbarn på morssidan till vår första burma Som synes en välgödd dam, hon insåg aldrig att hennes kattungar växte upp utan hon åt försäkerhets skull. Mot slutet vägde hon 75 % mer än hon skulle.
I min orientaluppfödning har jag bemödat mig om att försöka hålla så rena stamtavlor som möjligt. Det är svårt när jag måste låna någons hane eftersom vi är så få som tycker att detta är viktigt.

Verkligheten blir oftast som på bilden till vänster. Fader Strix mitt i, moder Daisy längst fram, Tea och Dagmar ur första kullen längst bort och de tre i andra kullen mellan pappa och mamma. Ett intressant färgutfall, en rödmaskad siamhane, en chokladmaskad siamhona och en choklad oriental.

Sorry, Osis och hennes syster, som var chokladsköldpadda. Sorry, som inte alltid var så artig mot andra människor förutom mig, visar sin rätta sida, baken.

Osis och Daisy (S*Runaway's Dapple Daisy min första orientalhona) var ganska lika när Daisy var liten. Vid ett tillfälle låg de i samma igloo i utställningsburen och assistenten kom och frågade mig vem som var vem. Hon såg inte skillnaden mellan en burma och en oriental. Vem är då vem? Daisy är till vänster!