Resan
startade i Helsingborg, tidigt, en kulen novembermorgon. Öresundsbrons
upplysta pyloner stod stramt uppradade när vi passerade, över ett
stormigt Öresund. Det var premiär, för vissa av oss, att färdas
på bron. Humöret var
på topp och stämningen förväntansfull. Färden gick vidare genom
Danmark, närmare bestämt till Gedser. Två timmar senare körde vi av färjan
Kronprins Fredrik, vi var i Rostock, f.d. Östtyskland.
Peo, förde oss snabbt vidare
ner genom Tyskland på Autobahn. Sofia, Karin och David sov sig genom ett
tråkigt och enformigt landskap, medan vi andra småpratade och skojade. Söder
om Berlin blev det tvärstopp, ett stort vägarbete och väntan var lång
innan det lossnade. Men det skulle bli värre. Dresden saknade en god
planering för genomgående trafik. Trots lång väntan, var vi vid gott
humör. Och valspråket var ”Bara vi är framme innan det blir mörkt”.
Men mer skulle komma. Någon mil utanför Dresden var det som vi säger
inom järnvägen, enkelspårsdrift, ena väghalvan var avstängd. Kön var
lång och vidare färd var reglerad med trafikljus, tålamodet sattes på
prov igen. Äntligen kom vi till Tjeckiska gränsen. Strax efter gränsen i Tjeckien såg vi många flickor
som stod utmed vägen och försökte att
locka kunder med sina kroppar. Tragiskt att så unga flickor måste förödmjuka
sig med att sälja sina tjänster, till vad jag förmodar tyska män.
Trist att myndigheterna i Tjeckien tillåter en dylik människohandel. Äntligen
lyste Prags lampor, vänligt mot oss. 15 1/2 timme tog resan, puh. ”Bara vi är framme innan det blir mörkt”,
den målsättningen nådde
vi inte. Vi hade inga problem att hitta
i Prag mycket tack vare en suverän kartläsare vid namn Katarina. Var vi
än befann oss under tiden i Prag så visste Katarina exakt var vi var.
Katarina är en kartofil, undrar om hon inte har en karta tatuerad
innanför ögonlocken. Hur som helst så var det tryggt att bli
omhändertagen.
Prag har många ansikten, precis som så många andra städer i världen.
Det fanns mängder av hus som var renoverade. Många mycket vackra med sirliga
utsmyckningar, torn och tinnar. Men det fanns också fattiga område med
slitna och fula fasader. Många hus hade byggnadsställningar. Och det pågick
aktiviteter över allt, till och med på söndagarna. Gatorna var
fanatiskt rena. Bortsett från hundbajs, som en del av oss trampade i.
Trafiken var intensiv, åtminstone på vardagar. Ganska många tiggare,
falska eller riktiga, fanns utmed turiststråken. Många av dem
handikappade. Överallt fanns turister, från alla håll i världen, trots
att det var sent på säsongen. Vädret var milt, vi åt middag, sent en
kväll, på en utomhusrestaurang utan att frysa allt för mycket. Prag är
en mycket trevlig stad. Hit återvänder vi gärna.
Några av sevärdheterna var Karlsbron, från
1300-talet, som
går över floden Vltava (Moldau, tyskt namn), med souvenirförsäljare, jazzband som spelade
riktigt proffsigt och givetvis mängder av turister. På bron finns en hel
del statyer. En bronsrelief, på en utav statyerna, visar den helige
Nepomuks martyrskap. Enligt legenden så skulle man få tur och snart återvända
till Prag om man tog på den, vilket undertecknad gjorde. Jag rapporterar
när jag vinner på min Lottokupong. Från Karlsbron såg vi en trevlig restaurang vid namn
Kampapark.
Den låg precis intill floden. Vi åt middag där tillsammans med
kung Carl XVI Gustav och drottning Silvia. Ja, det var förstås några år mellan
våra besök, men vi såg bilder att de varit där, alltid något. U
fleku (klockan), är en annan restaurang och ölbryggeri som vi
besökte. Ölbryggeriet grundades för 500 år sedan. Det är berömt för
sitt mörka öl. Vi åt en god gulasch med knödel och drack massor av
mörkt gott Tjeckiskt öl. En tvåmans orkester
underhåll oss med tysk allsångsmusik. Ett sätt att fördriva tiden i
väntan på maten, var att fånga ölunderlägg i luften. David och Peo
blev med tiden ganska skickliga.
Vi
besökte Theresienstadt, på hemvägen. Theresienstadt ligger i Tjeckien nära
den tyska gränsen. Tyskarna använde fästningen som fängelse för motståndsmän
och politisk oliktänkandet, under andra världskriget. Speciellt svår
var situationen för de fängslade judarna. De flesta fångarna var människor
som gjorde motstånd mot den nazistiska regimen och deltog i olika motståndsrörelser.
Vi blev väldigt tagna av stundens allvar. Allt lidande, kval och smärta
satt kvar
i väggarna.
Copyright © 2000 Bo Jönsson
