Sawat
dii kha. Hej
feb år 2001 och feb år 2544.
Läs en spännande reseberättelse, till vänliga Thailand.
Rolexförsäljare
ilsken på svenska turister.
Tupp
klarade livet med en hårsmån.
Elefanter
beskjutna.
Drama
på flotte, guide föll i floden.
Möte
med djungelmänniskan ”Vilden".
Vad
upptäckte ”Vilden” i floden?
Orm
anföll Kerstin?
Intermezzo
med SAS-plan i Frankfurt.
Svågertorp
heter järnvägsstation strax innan Öresundsbron, där långtidsparkerade
vi bilarna och tog tåget över till Kastrup. När SK973, fått vingarna
glykolbehandlade, lyfte planet i rätt tid med destination Thailand
(De
frias land), Bangkok (Krung Thep, Änglarnas stad). Tiden ombord
fördrevs med läsning. Sofia läste Aftonbladet och såg en notis med
bild på Louise Falkengren, Staffans dotter, världen är bra liten. Vår
glykolbehandling bestod av öl, vin och whiskey som SAS
frikostigt
bjöd på.
Bangkok by night
Rätt tid i Bangkok och en kort bilfärd till hotell Narai. Bangkok var i
mina ögon en ful stad, jag såg inte ett enda vackert hus där, förutom
Grand Palace. Staden har dock en viss charm och framförallt en
storstadspuls. Enligt resekatalogerna så skulle luftfuktigheten vara
mycket hög, om den nu var det, så upplevde man inte att det var en
klibbig och blöt värme, den var bara behaglig. Men det kanske berodde på
att vi var svältfödda på sol och värme.
Grand
Palace
Grand Palace visade sig vara
ett stort muromgärdat område med buddisternas tempel och kungens palats. Buddisternas tempel
var vackert sirliga och fint utsmyckade. Bladguldet blänkte
intensivt i det starka solskenet. Likaså var kungens palats ett överdåd
av utsmyckning. Ett pampigt residens. När vi var där så hälsade
Drottning Magarete av Danmark på hos Kung Bhumibol. Kung Bhumibol
betraktas som en halvgud av invånarna. Han har t.o.m. skrivit landets
nationalsång, Falling Rain. Shopping är ett
måste i Bangkok. Jag är numera ägare till en Rolexklocka, den fungerar faktiskt fortfarande. Prutning är obligatorisk och ganska roligt. Vissa
av klockförsäljarna blev ganska ilskna på Staffan och mig när vi prutade för hårt,
men det tog vi som en utmaning. Vi såg fattiga människor som tiggde på
gatorna i Bangkok, några Bath i skålen och samvetet var bedövat för en
stund. Tyvärr så har Thailand inget fungerande socialt skyddsnät. Lösa
hundar var det gott om i Thailand, men de utgjorde inget problem,
shaashhhsss så var man av med dem.
Buda
Efter
ett par dagar i Bangkok så tog vi Thai Airways upp till Chiang Mai, en
flygresa på 90 min. Vår guide Filé-Paul (uttalas fyllepaul), hämtade
oss vid flygplatsen. Vi skulle ut på Trekking i fyra dagar. Vi åkte upp
till bergen med en Songhaew, en pickup bil, man sitter på flaket.
Songhaew betyder två bänkar. Första dagen vandrade vi till några heta källor, området är vulkaniskt. Inte allt för ansträngande vandring.
Övernattade gjorde vi i byn Kren Tribe village. I byn levde byborna som
vi gjorde för 150 år sedan. De malde sin säd för hand. Ingen
elektricitet. Ett par kor och lite mark. De bodde väldigt enkelt, de kämpade
för brödfödan, bokstavligen. Våra sängar bestod av en matta på ett
dragigt golv och några smutsiga filtar. Myggnät, ingen elektricitet.
Natten kom med kompakt mörker och en fantastisk stjärnhimmel. Vi spelade
Yatzy i ficklampans sken och drack öl. Vi
hade det riktigt gott. På natten frös Kerstin så
mycket att Sofia trodde att hon
fått
malaria. Nattens ljud hördes in genom de tunna väggarna. Hundar skällde,
syrsor spelade, kor råmade och en envis tuppjävel gol halva natten.
Tuppen överlevde bara för att vi inte skulle bo där en natt till, men
det skulle visa sig att han hade bröder på andra ställen. Morgonen kom,
tuppen slutade att gala, när han inte gol så betäckte han hönor, en
lycklig fan.
Tuppjävelns
höna och kycklingar
Sol och värme tinnade upp
våra frusna kroppar. Frukost serverades, av Filé-Paul och reservguiden.
Morgontoalettens bestyr tog vid. Thailändsk toalett består av ett hål i
golvet, ganska hygieniskt och fungerade fantastiskt bra. Thailändskt bad
fanns också på toaletten. En vattentunna, en skopa, sen var det bara att
tvåla in sig och skölja av med vatten. Kallt som attan, men härligt.
Jag var den enda som provade på det, men så luktade jag också bäst av
oss alla. De andra ville lukta som riktiga vandrare, sa de. Dagens
vandring var den tuffaste, tunn luft, hårt kuperat, värme och ryggsäckarnas
tyngd gjorde att man svettades ymnigt och man blev ordentligt andfådd i
backarna. Att dricka mycket vatten var ett måste, flera liter om dagen.
Vi kom så småningom fram till en "hållplats" för elefantridning. Sofias
och min elefant var en riktig vettvilling. Elefantskötaren hade en
slangbella som han sköt skarpt med, när elefanterna inte lydde. Hua,
hua, sa elefantskötaren och sköt. Men grönskan i träden lockade, in
med snabeln och ett kraftigt ryck, alltid fick man med sig något grönt. Mer hua, hua och mer slangbella. Vi kom i alla fall fram lyckligt till
Bamboo Camp för övernattning. Men vi tar bussen nästa gång.
Huset som vi skulle tillbringa natten i var byggt av bambu och väggarna var flätade i
vackra mönster. Golvet sviktade av vår tyngd. Kvällen fördrevs
med Yatzy, likör, öl och thailändskt godis. Den natten var inte så
kall som den förra. Vi sov gott, stundvis. En ny tuppjävel gol genom hela
natten. Andra ljud som kommit till, var grodors kvackande. Vi bodde
ju at riverside. Morgonen kom med en sol som letade sig genom det täta lövverket.
Jag vaknade före de andra. I ett hål i bambuväggen såg jag Vilden. Jag
döpte honom till Vilden för han såg ut som en sådan. Vilden hade
precis nackat en höna, som han skulle ha till frukost. Han satt nu på
thailändskt vis, på huk och plockade den på fjädrar. Vildens fru, fru
Vilde satt på marken och ordnade ut en härva av billiga halsband som
skulle säljas till turisterna. En vanlig thailändsk morgon för en
vanlig thailändsk
bergsfamilj. Jag tog upp kameran och tog en bild genom hålet i bambuväggen.
Toaletten låg högt upp i en hög slänt och det var ingen nackdel att ha
erfarenhet av bergsklättring. Även här tog jag ett thailändskt bad.
Kerstin, Sofia, Staffan, Annika och Katrina luktade, om det är möjligt,
än värre idag än igår.
I
dag ska vi åka flotte
utmed Maetang river. Flottarna är byggda av gräs. Bambu är faktiskt ett
gräs. Vilden och Filé-Paul sköte Sofias och min flotte,
jag hade också en stör att hjälpstaka med. Reservguiden och Staffan skötte
den andra flotten som Annika och Kerstin åkte på. Maetangfloden var
kantad med höga slänter av djungelns mångfald av grönska. En underbar
naturupplevelse när vi tyst stakade oss nedåt floden. Det var inte helt
ofarligt, vår guide Filé-Paul föll i vattnet vid en kraftig fors. Vi
hade hoppat av innan för att gå till fots utmed floden, förbi forsen. Guiden klara sig med lite blåmärke och blöta kläder. Staffan
lyckades ta deras flotte förbi forsen, tillsammans med reservguiden. Han
har nog skepparexamen. Vi steg på våra flottar igen. Plötsligt stelnade
Vilden till, han hade fått syn på något i vattnet, var det en orm eller
ett rovdjur? Nej, det var ett oöppnat cigarettpaket som flöt på floden,
han försökte att nå det med sin stör. Jag hjälpte honom och tog upp
paketet och gav det till honom. Han slet av förpackningen tog bort
pappret på cigaretterna, kramade ur vattnet ur tobaken och stoppade
bollen av tobak i mössan och stakade vidare, nynnande på en thailändsk
folkvisa. Vi kom fram till Shan village på eftermiddagen, sista övernattningen. På kvällen underhölls vi av thailändarna på stället. De lärde oss
ett flertal tändstickstrick. I köket hängde en almanacka som
förkunnade att det var år 2544, buddistisk årsräkning. Senare samma
kväll, sjöng vi vid eldens
sken. Några skabbiga hundar höll oss sällskap och gillade värmen från
elden. Vi hade det ganska
mysigt. Natten var lugn. Inga tuppar, grodor, kor, hundar eller syrsor störde
oss. Förutom en fågel eller möjligtvis en groda som hade förvirrat sig in i något
av rummen och gav upp ett högt ljud och försvann. Men skrämde oss
ordentligt.
*
Vi
åkte vi tillbaka till Chiang Mai och Royal Princess Hotel för en natts
övernattning. På kvällen var vi och åt på en ovanlig restaurang eller rättare
sagt restauranger. Man köpte ett antal kuponger med olika värde. Sen var
det bara att gå runt bland ett 20-tal olika kockar eller tillagare och
plocka rätter som man tyckte såg goda ut. Man betalade med kuponger.
Dricka köpte man på samma sätt. Lite omständligt, men när man väl lärt
sig så gick det bra. Man hade ju mycket att välja på.
*
Flyg tillbaka till Bangkok och några
timmars väntan till nästa flyg, till Krabi. 90
min flygning från Bangkok rakt söderut. Veckan försvann med bad, sol,
bokläsning och snorkling. Snorklingen var fantastisk, mycket fisk i olika former och färger. Vattnet var kristallklart och varmt, man kunde
ligga i vattnet i timmar utan att frysa. En dag tog Kerstin sig en
promenad och framför hennes fötter krälade en orm som var 70-80 cm
lång, en grön med ett spräckligt svart band längs ryggen. Stor uppståndelse
och förskräckelse. Ormen, vi tror att det var samma orm, dödades några
dagar senare av personalen på den restaurang där vi åt frukost varje morgon. Ormen hade krupit in i en hålighet i
trädbänken som vi
brukade sitta på. Jag tog
ett kort på den döda ormen.
*
Hemresan
med Lufthansa var en långdragen historia. Mellanlandning i Frankfurt. Någon
timmes väntan och SAS till Köpenhamn. Motorerna vrålar och man trycks
tillbaka i sätet. Sen tystnad och tvärstop. Piloten fick avbryta starten
två gånger, något var fel i den tekniska utrustningen. Tredje försöket
gick bra. Resan slutade lyckligt.
Copyright © 2001 Bo Jönsson
a
s
