Fyra män sågs komma fast bojor slagits på.
Fast järnet slitit mannahud så har de kommit för att stå.
I ledet med de tappra gjuta kraft i manna slag.
En för alla, alla för en, Ingen man är för svag
Så! Res er upp, res er upp
Genom elden genom askan ska vi gå
Så! Res er upp, res er upp
Över liken fram till bödeln ska vi gå
Fast vargar dolt i mörker, följt doften utav blod
Fast bödeln gjort sig synlig, så fattas inget mod.
Så i ledet med de tappra, hörs kraft i ordalag
En för alla, alla för en. Ingen man är för svag
Valkyrior dansar över eld, demoner står i kö.
Fast liken skymmer sikten, så har de inte kommit för att dö.
För i ledet med de tappra hålls svärd i hårda tag.
En för alla, alla för en, Ingen man är för svag
Till gryningens ljus vid en nattfrusen is,
sågs män falla för stål.
I nyfallen snö med ett täcke av dis,
döljs kroppar som brändes på bål.
Ögon som söker i skuggornas dal,
efter knektar som fallit ur led.
Festen har tystnat från kungarnas sal,
ensamma hjältar som stred...
Ängen är kantad av nydräpta lik
tårar byts ut emot blod.
Bödeln har skördat står skyddad vid vik
ensamma hjältar vid mod
Så länge solen ger kraft, och månen sitt ljus
så länge luften är fuktig och sval.
Så länge bödeln han dansar förblindad i rus
så är kungarna tysta i tal...
Vintern som bränner i nyöppna sår
och brynjan är sargad av slag.
Vi ska finna dig bödel innan vintern blir vår,
vi ska mätta vår hunger en dag.
Eldar må brinna av nyvunna slag
illgärningsmannar förgås.
Kungar skall åter få träda i lag
förrädar´n skall kedjas i lås
>Glöden skall spridas från gammal till ung
födas i nyvunnen strid.
Skatter betalas ur bödlarnas pung
inne är hämnarens tid.
Så länge solen ger kraft, månen sitt ljus
så länge luften är fuktig och sval.
När dansen har tystnat fån bödlarnas rus,
så är kungarna åter i tal
Vandrar sakta över led. Förvridna kroppars nåd
Av män som en gång stred
Han rör sig tätt intill medan döden sår sin skörd
Inga andetag syns till
I en stilla vind valkyriors dom viskar livets lag
En evighet blir tom
I fjärran elden blir till glöd, hans liv nu brunnit ut
Sorgen blev hans död
Där brinner jag förutan glöd, där växer jag mig stark
Brynjan min får motstå slag och aldrig tar jag mark
Kärlek till vårt fosterland ger kraft och mod till män
Heder till vårt kära folk där eldar brinner än
I stilla mörker väntar han där månen kastar sken
I ensamhet han lider ont och hjärtat känns som sten
Från händer rinner blodet tjockt, han faller tungt ihop
Blommor föds och blommor dör, hör hjältars sorgerop
Hans sorg nu funnit frid i jord, en hjältes grav han skänkts
En sista gång bär vinden bort, i regn en viskning dränks
En resa lång jag ändat nu, min kropp den sjönk ihop
Livet gav och livet tog, hör hjältars sorgerop
Där brinner jag
De finns de som talar tyst och viskar i förakt
Och vissa bär en mask för att orden tappat kraft
Men vad döljer murens stenar?
Vem rädes dess förfall?
Vem talar tyst i mörker?
Vem reser denna vall?
Ge mig luft!!!
De som döljer sig i dimma, beslöjar sina or
Och de föder sina egna i sargad frusen jord
Och tusen eldar brinna i karg och fruktlös dy
Och röken kväver friheten
Ett järngrepp om mitt liv
Ge mig luft!!!
Men hoppets flod skall rinna
Med härkomst från modersland
Jag skall dricka tills den sinar
Berusad i hennes famn
I ett hål av fukt och mörker, i ett hem för själaro
I en rustning kall och hård, i en grav av prästvigd jord
Han dölja sig för dagen, han gömma sina spår
Men i lönndom svart och kall på evig jakt han går
Under mylla i orolig vila vinden viskar vart färden sig bär:
Sofia, skatten är skändad. Lever än och ungmö är
Minns du kungen med sin svarta änka, minns du bödeln med
lien i hand?
Minns du domen för hennes jungfrudoms skull? Sofia med död i
sin famn
Kom skyar av regn, piska sönder mitt hem!
Kom storm och väck liv i kropp och lem!
Och han bjuder livet upp till vals,
Och gillrar en fälla åt döden
Sofia mig väntar så levande varm
jag ska ge av min kropp igen!
I lönndom tyst han går, han döljer sig för syn
I vrede slår han hårt, en kropp som sänks i dyn
Han ser sitt liv förvridas mot ett okänt mål
Hans hud förmörkas hårt utav lägereldens kol
Tor han samlar styrkan tung och i iskallt regn han bär
Fäders skrift av gudars lag: Ditt liv jag slår isär!
Ett slag som aldrig skådats likt skall råda i din ätt
Med döden som din hedersman följer kyla, hunger tätt
I blindo genom byn han gick och ondskans dolk han höll,
Män av börd, med kungens makt, i knektars våld han föll
Skall råda bot, sona brott till änka blir du slav
Trettio år av mannaliv innan oket tas utav
Med sorg i blick han går över mark som ska ge bröd
Hungern river ont under sol som lyser röd
Dödens kyla tär, försöker fly men stel
I frusen jord han sänks efter resan väntar Hel!
Ni flyr min dom, ni flyr min lag, när natten blir till dag
Men dolda är mina spår där ni bland runor står
Jag har sökt er i tusen år och ni lyser nu som då
Jag andas din själ, jag känner den väl
Och de tårar som föll var av renaste guld
Män som fallit i strid, i min jord ingen frid
I de djupaste berg utav renaste guld
I skrift där står det brott ni gör er skuld till mig för
Iskall är myllan här, den som river och förtär
En livslängd är lågan svart. Här hos mig råder ständig natt
Fri från dom och skuld ni är till Valhall färden sig bär
Din skuld är betald med ditt liv, välsignad i fallen strid
Det ni skördar får ni så, Hels rike ni ska nå!
Ser du mörkret i mitt hjärta?
Ser du mörkret i min själ?
Jag gråter utan tårar och jag hatar utan själ
Min smärta är begraven för att alltid glömmas bort
Och i lönndom räknas tårar över tiden som har gått
Jag brinner av en längtan men elden är för svag
Jag borde vetat bättre än att ensam slå mitt slag
Jag har blundat för det dolda och gömt undan mina spår
Men hur jag än försöker står jag stilla där jag står
Om modet i mig sviker och rösten inte bär
Så ställ er vid min sida, vi skall samlas till vår här
För jag brinner av en längtan men den elden är för svag
Vi tillsammans finner styrkan som ger kraft i våra slag
Jag har ondskan i mitt inre, jag tar ondskan i försvar
För så länge som jag blundar har den mig i sitt förvar
Om modet i mig sviker och rösten inte bär
Så ställ er vid min sida så att vi inte slits isär
I mitt inre brinner ångesten, har levt mitt liv i skuld
Genom lögner har jag älskat, har alltid älskat guld
I bibeln talas det om gud, men ondskan är min vän
För så länge som jag blundar döljs vägen för mig hem
Du ser dig själv i en grav, bara nakna andetag
Saknar luft, en andedräkt, har alltid varit lika svag
Ser din sorg, du flyr din eld. Blundar kallt men ser ändå
Från hjältars röst hörs ingenting, varför är det alltid så?
Ingenting är som förut, ingen början inget slut
Du söker svar fast du redan vet den väg du går tar dig
aldrig ut
Du flyr en värld som bara ler åt den som tar men aldrig ger
Tårar döljs i anletsdrag lika falskt som det som sker
Du viskar till dig själv i smyg att aldrig kasta av din
sköld
Medan lögner håller stånd värms blodet upp att hålla köld
Medan ögon ser en dröm, håller kylan luften kall
Allt omkring som bar ditt namn, obevekligt går mot sitt fall
Som en varg är jag på vandring
Jag följer stjärnor och månljusets sken
Jag fyller skeppen med de tappraste män
Och de kära jag lämnar vid strand
Jag hör vinden och vågornas sång
Jag hör älvor som sjunger i smyg
Jag ser min avbild i alger och tång
Och de kära jag lämnat vid strand
En kanna mjöd för att släcka min törst
En kanna mjöd när smärtan är störst
Och den värk som jag har i mitt bröst
Av de kära som jag lämnat vid strand
En natt så kall och månen den var klar
En man så ensam kom
Med svärd och brynja av Völund han bar
En vän men han dömdes av dom
Häxjakten
går och troll ses i skogen
Rop
att vargen är en av dem
Häng
honom i logen
Vad
händer om den riktiga mördaren kom?
Jag
mins allt som jag saknat på de platser jag vaknat ibland
Tiden
vid mälare strand
Ängar
så gröna och berg som är täckta av snö
Här
vill jag leva och dö!
Nordland
är täckt av is
Stormar
utan nåd
Män
som fryser i kylans bris
Vintern
är kall och hård
De
höjer svärden högt mot skyn
Svär
att offra sin kropp
För
män som dräpts och förblött i dyn
Finns
det liv finns det hopp