Mörk Poesi

Varma röda droppar på kall vit snö
Ohjälpligt sårad, det är dags att dö
Tid att lämna denna värld, kliva in i skuggornas land
Evigt mörker, evig natt, döden mig hälsar med kylig hand
Min kropp mig har svikit, till mitt förtret
Min själ nu får vandra, i evig ensamhet
Jag färdas till mitt palats av sorg
Här råder tystnad, i smärtans borg
Förundrad jag faller allt djupare ner
I den dvala där endast tomhet jag ser
Förtvivlan och misströst, saknad och missär
Ingen glädje står att finna här
Ej heller värme, och intet ljus
Ingen extas, inget lyckorus
är det här jag ska vila i all evighet?
Svaret på det är det ingen som vet

Här står jag, vid tjärnen djupt inne i skogen
Månen speglar sig i ytan, som ligger så stilla
Har bestämt mig, nu är tiden mogen
Så upphetsad, men så nervös att jag mår illa
Plötsligt blir jag lugn, det är nu det ska ske
Vadar ut tills jag knappt når botten under mig
Månljusets spel i krusningarna är vackert att se
Hör skogens ljud, en uvs hoande, grodor som parar sig
I detta kalla vatten ska jag fulfölja min ed
Det är inte så dumt, att bara låta sig sjunka
Slappnar av och låter kroppen dras ned
Här tänker jag ligga, tills mitt hjärta slutat dunka

Det var en varm och solig sommardag
Gick och köpte några rosor till min käreste
Jag gick hem till henne, hon var i badrummet
Där låg hon i badkaret med tom blick... och vattnet var lika rött som mina rosor.

Jag står inte ut längre
Jag vill bara vara ifred
Men de bryr sig inte
över allt lyser falska leenden mot mig
"Ta en öl, jag bjuder!"
Och kvinnan som dreglar över mig får mig att må illa
Hon är som alla andra
En patetiskt ytlig bimbo
Bort från festens stim och stoj tar jag henne
Hon följer villigt med
Säger att hon gärna hänger med upp till mig på efterfest
Det är bara hon och jag och det passar henne utmärkt
Hon börjar slita i mina kläder redan i hallen
"Köket" säger jag, och hon nickar fnissande
Det är när hon sitter naken på min diskbänk som jag plockar fram den vassa kökskniven
När jag kommer tillbaks ner till festen möts jag av nya falska leenden
Jag ler tillbaks... ett äkta leende.

Ack så förföriskt var hennes leende, så ljuvligt och sött
Hon måste vara det vackraste jag någonsin mött
Hennes hår var korpsvart, med en underbar glans
Hennes mörka ögon glittrade, och jag såg min chans
"Bli min, om så blott för en natt, och jag ska skänka dig allt jag äger och har"
Jag lovade för mycket, men jag var som besatt, det är allt jag kan säga till mitt försvar
Hon nickade, log och tog mig vid hand
Hela min kropp tycktes stå som i brand
Förtärd av denna eld, stark som få
Hon förde mig bort till en avskild vrå
Hennes kropp var så kall, hennes hy så blek
Jag sökte henne värma med kyssar och smek
Vi förenades och jag insåg vad det innebär att njuta
Jag önskade denna stund aldrig skulle sluta
Efteråt log hon och såg på mig där jag stod utmattad, lutad mot ett bord
"Nu har du fått det du ville ha... nu är det min tur... stå vid ditt ord"
Vad skulle det här betyda? Kunde detta sluta väl?
Hon skrattade och sade: "Allt jag begär... är din själ"
Hennes ögon lös nu kallt av ondska så ren
Att övermanna henne gick ej, jag var allt för klen
Att fly gick inte heller, mina ben ville mig ej bära
Hon viskade redan orden som själ från kropp skulle sära
Nu brinner jag evigt i en sjö av eld
Tillsammans med den ängel som från himlen blev fälld
Tag mitt råd och gör inte som jag
Om du möter en kvinna som denna en dag
Om du inte din odödliga själ vill förlora
Låt dig inte förföras av Satans hora

Ensam vid hennes gravsten
Tårar faller på snö så ren
Så jag avskyr denna värld
Som tog min vän på livets färd
Mot Gud jag skriker ut mitt hat
Ett vrål av sorg så desperat
Jag måste få henne åter
Hur omöjligt än det låter
Ingenstans på denna jord finns hennes like
Jag tar mitt liv och följer henne till dödens rike

Solen sig sänker mot havets rand
Vågor bryter mot stenig strand
Från klippans topp jag tittar ned
På livets plågor jag nu är led
Framför solnedgång så vackert röd
Kastar jag mig mot min död

På vandring genom skogen i månens ljus
Lockad av vindens mjukt förföriska sus
Stannar vid en porlande bäck
Finner dolken i min säck
över skogen vilar sådan frid
Här blir det fint att vila, för all tid
Knäböjer vid bäcken, samlar mod
Snart blandas vattnet med varmt rött blod

Solen den stiger och värmer allt
Utom mitt hjärta, som förblir ack så kall
Inget blod skall det pumpa denna dag
För i natt det slog sitt sista slag
Jag känner ingen sorg över detta
Jag undslipper gärna solens hetta
Mitt liv var ändå intet värt
Jag hatade allt och höll intet kärt
Vad fanns där att se utom sorg och smärta?
I denna värld lika kall och död som mitt hjärta

Så ung och så späd, men livfull som få
över snön hon dansar, trippar fram på tå
Hon fördriver kylan och dagarna grå
Så sprudlande vital, aldrig stilla hon stå
Hennes hår äro blont, hennes ögon gröna
Med sig hon bär blommor, så näpet sköna
De som kämpat i mörkret, med ljus hon belöna
Fyller världen med fåglar, från gråsparv till höna
Tryggt och förnöjt vila de mot hennes bröst
De som från kylligaste vinter söka tröst
Som ljudet av en porlande bäck är hennes röst
Hon gör världen grön enda tills det blir höst

Ja, det var henne jag dräpte en kall vinterdag
Nu ska världen av mörker och kyla bli svag
Hon som nu härskar är av ett helt annat slag
Snöstorm och isvind är hennes behag
Hennes hår äro svart, hennes ögon isblå
Hennes palats står där, dit värmen aldrig nå
Stillsamt hon vilar i skuggor grå
Hennes frusna skönhet ska för  alltid bestå
Där hon har gått fram inget liv längre spritter
Hennes kalla kyss är så ljuvligt bitter
Från den tron av is på vilken hon sitter
Hon fyller världen med isigt glitter