Dagboken
skrevs ursprungligen av en student som gjorde sin praktik på Far
& Barn.
Dagboken blev hans sätt att beskriva hur hans praktikplats varit.
Dag 1
Klockan
är 16:30, jag och en pappa sitter vid köksbordet. Han väntar på
sin dotter som är 14 månader. Trots sin 5 åriga vistelse i Sverige
kan han knappast uttrycka sig tydligt. Det jag förstår är att han
skall träffa sin dotter på Far & Barn. 16:15 kommer ytterliggare
två pappor och strax därefter kommer mammorna med barnben.
Det
som känns konstigt är att papporna inte pratar med varandra men
de vill säkert gå miste om den korta stunden de får med sina barn.
De leker vilda lekar som ibland snuddar vid farligheter och jag
funderar på om det överhuvudtaget är lämpligt att leka på det viset.
Kl.
17:00 kommer den sista
pappan. han kommer varje vecka för att träffa sina barn, en 12 årig
pojke och en 5 årig flicka. Han tillbringar enbart 2 timmar med
dom. Kl 20:00 stänger verksamheten så papporna börjar städa efter
sig och plockar undan leksakerna.
Jag går
hem minst sagt chockad, jag känner en obeskrivlig frustration över
hur dessa pappor har det och jag kan inte förstå orsaken till VARFÖR
dessa pappor inte får träffa sin
barn som vanliga pappor. Varför måste papporna träffa
barnen på Far & Barn när det är mammorna de är osams med.
Dag 2
Lugnet
härskar idag. Två pappor har kommit med sina barn och mamman
till ett av dom sitter i rummet bredvid för att titta på TV. pappan
leker med barnet. Barnet beter sig lite väldigt konstigt och ser
ut som om hon har sett ett spöke när jag eller någon annan av personalen
närmar sig henne. Efter ett tag kommer mamman för att dricka kaffe.
Föreståndaren (Anders) övertygar henne om att sitta vid samma bord
som oss andra och hon går med på det, om än lite motvilligt. Snart
är det enbart hon och jag som sitter kvar och hon frågar om jag
väntar på mitt barn.
-Jag har inga barn, svarar jag och berättar av vilket skäl som jag
sitter här. Hon verkar mer avspänd nu och frågar varifrån min fru
kommer. Under samtalet varnar hon mig för att skaffa barn och att
man ska tänka sig för etc.
Efter en stund hör vi högljudda diskussioner i rummet intill, där
ett föräldrapar skall försöka komma överens om hur umgänget ska
läggas upp. det verkar som om båda föräldrarna försöker lägga skulden
på varandra inför Anders. Han kommer ut med jämna mellanrum för
att svara i telefonen, men han kroppsspråk visar han tycker att
det är svårt. I övrigt händer inte så mycket.
Dag 3
Till
en början är det ganska
tomt. Några barn är sjuka och två pappor går ut och går efter ca
30 minuter. En av papporna tror inte att hans barn är sjukt och
anser att mamman påverkar barnet till att försöka glömma honom.
Anders förklarar att detta är omöjligt och att barnet kommer tillbaka
men att det kanske tar tid. Men pappan vill inte lyssna. Han menar
att han vill uppleva den känsla som alla andra pappor har när de
är tillsammans med sina barn , under deras uppväxt.
-Jag vill inte bli kompis med mitt eget barn efter 15 års bortovaro.
Vidare så tycker han att det är oacceptabelt med att ha bevakning
när han skall träffa sitt barn. Han vill kunna gå på bio, göra utflykter
och annat kul.
-Varför skall jag betraktas som en brottsling och inte få träffa
min dotter hemma hos mig ?. det blir tyst ett tag, då vi inte har
några svar att ge. Två pappor är i ett angränsande rum och leker
med sina barn. Den ene av dem har sedan en vecka tillbaka fått möjlighet
att gå ut med sitt barn och komma tillbaka efter en timme. En av
papporna berättar att han och hans f.d. skall träffas i Tingsrätten
för att bestämma hur umgänget ska se ut.
Anders
har också kallats in som vittne och påpekar att det hela kommer
nog att lösa sig förr eller senare. Men pappan är pessimistisk men
tackar för stödet innan han gåt hem. En mamma sitter och pratar
med Anders i ett annat rum och kommer sedan ut för att fika. Hon
berättar att hon sett mig här de två sista gångerna. Jag berättar
varför jag finns här och att jag inte har några barn. Hon säger
lite försiktigt att jag ska tänka mig för och vad det innebär att
ha barn och se till att min fru och jag är eniga om att skaffa barn.
Jag försöker att inleda ett längre samtal med henne om det utan
att skrämma iväg henne och menar att man kan aldrig förutsätta hur
framtiden kommer att se. Och det håller hon med om.
Dag 4
Idag
hjälper jag till med att ställa fram fika medan Anders har samtal
med ett föräldrapar om deras barn. Mamman berättar senare att ett
av barnen vill inte komma in för att träffa pappan. Anders har då
föreslagit att han kan gå ut för att prata med barnet. pappan å
sin sida tycker att mamman påverkar barnet i en negativ riktning
så att de (barnen ) inte vill träffa honom.
En efter en "droppar"
papporna in. Sedan händer något märkligt. In kommer en blyg 6 årig
flicka som går direkt till sin mamma. pappan som Anders tidigare
suttit och pratat med blir överlycklig och hälsar på henne, då han
inte sett henne på nästan två (2) år. Efter en stund föreslår pappan
( som alla andra brukar göra) -Ska vi leka något??
-Jaa, svarar barnet (precis som alla andra barn brukar svara) och
de går strax därefter in i ett angränsande rum. Jag blir väldigt
nyfiken på vad som sagts mellan flickan och Anders, men huvudsaken
är att barnet fått träffa sin pappa.
När klockan börjar närma sig 20:00 börjar vi plocka undan glas,
koppar och leksaker.
Vilda skrik blandat med skratt
hörs från ett angränsande rum och jag undrar om någon utomstående
skulle kunna gissa att pappan och 6 åringen inte hade setts på nästan
två år, om de hade sett hur de lekte ??.
till
början av sidan ..................................................................................fortsätt
till dag 5-8
