Herbert George Wells - mannen som uppfann modern science fiction -

Jag hade glädjen se en av mina science fiction-noveller pubblicerad i DAST Nr 1/2001, nämligen Flickan från Svarta Virveln (fler av mina noveller finns - som läsaren av dessa rader vet - att läsa med start från http://home7.swipnet.se/~w-134536/index.htm). I novellen beskrevs ett vidunderligt naturfenomen inom asteroidbältet, nämligen skärningspunkten mellan vårt fyrdimensionella universum och ett femdimensionellt. Genom detta kraftfält kastades flickan in i vårt. Två malmprospektörer i området drabbades av henne, den ene mycket känslomässigt. I historien insköts också en poetisk reflektion om livets outgrundlighet. Och vem var det som lärde mig - och tusentals andra SF-författare - att skriva en SF-berättelse på just detta sätt? Svaret kan bara bli ett: Herbert George Wells, kallad Science fictions Fader.
Den engelske författaren H.G.Wells lade nämligen en fast grund till denna egentligen ganska märkliga - och ofta förkättrade! - typ av litteratur, även om den kom att kallas "science fiction" långt senare.
Han föddes den 21 september 1866 i Bromley, Kent (som senare blev en förstad till London) och avled den 13 augusti 1946 i London. Han blev därigenom nästan 80 år gammal, trots att han under hela sitt liv led av tuberkulos och mot slutet också av diabetes.
Han gifte sig först med en kusin Isabel 1891 och efter hennes död 1895 med Amy Catherine, med vilken han hade två söner. En av dem var George Philip, som var en av medförfattarna till hans bok The Science of Life (1931). Med journalisten Rebecca West, som blev en berömd författarinna, fick han senare sonen Anthony West utom äktenskapet. Han hade också flera älskarinnor.
Få författare har skrivit så mycket och så rastlöst som denne man, som skrev mer än etthundra böcker. H.G. Wells har själv i boken "Experiment in Autobiography" (1934) berättat om sin uppväxttid i ett fattigt och tillika ganska hälsovådligt hem. Av den beskrivningen kan man få många nycklar till hans författarskap.
Den första nyckeln är naturligtvis hans kärlek till att ständigt formulera sig språkligt i nya, gärna överraskande vändningar. Han älskade att läsa och fick tidigt en stark ordglädje.
Den andra är att han gärna ställer frågan "What if?" (Om det vore på det och det sättet, vad skulle då hända?) - någonting som ju är den klassiska, grundläggande frågan för all god science fiction. Den tredje är givetvis hans ovanligt rika fantasiliv, ofta fjärran från en krass verklighet.
Den fjärde nyckeln måste anses vara att han var mycket angelägen att utmana förstenade gamla vanföreställningar, då särskilt föreställningen om att människan bör förtroendefullt lägga allt i en mild och kärleksfull guds ordnande hand. Han berättar om hur hans mor Sarah från början hade en ljus och ogrumlad barnatro, som sedan sviktade under livets svåra prövningar och särskilt när hennes älskade dotter avled vid späd ålder. Under inflytande av detta blev sonens inställning ytterst kritisk mot religionen. Ville man ha en dräglig tillvaro för människorna på Jorden fick man allt ordna den själv och inte förlita sig på någon orimlig vidskepelse enligt hans åsikt.
Den femte nyckeln var att han ofta tog humorn till hjälp - kanske för att stå ut med sjukdomen och livets andra svårigheter - och särskilt när han betraktade det som han ansåg vara människornas obotbara dårskap. Den sjätte mycket viktiga nyckeln måste anses vara att han av hela sitt hjärta ville alla människor väl och i mån av sin förmåga ville ordna ett lyckligt liv för alla. H.G. Wells debuterade med berättelsen "Tidmaskinen" - eller "The Chronic Argonauts" som historien först döptes till - vilken blandade vetenskap, äventyr och en politisk uppfattning på ett lyckligt sätt. Här frågar H.G. Wells sig vad som skulle hända om den nya vetenskapen, som just börjat blomstra, kunde leda till att man skulle kunna bygga en maskin, som förde en människa fram och tillbaka genom tiden. Hur skulle man finna att människan utvecklat sig i framtiden? Skulle hon rentav ha blivit ersatt av nya livsformer på samma sätt som jätteödlorna en gång dog ut och efterträddes av människorna som Jordens Herrar? Hur skulle vidare Jordens sista dagar kunna te sig, sedda ur en tidsresenärs ögon?
H.G. Wells berättar själv att idén till "Tidmaskinen" länge malde i hans huvud och att han gång efter annan försökte ge den litterär form i olika versioner, dock utan att lyckas. Till sist hade det blivit sex variationer på temat. Men en dag undfick han äntligen den rätta inspirationen och kunde skriva ner berättelsen i svindlande tempo.
Historien handlar om hur tidsresenären Hillyer kan berätta för de häpet lyssnande på klubben hur han med sin tidmaskin varit så långt framme i tiden som vid 30 miljoner år och då fått se Jorden tyna och sakta gå mot sin undergång. Endast lavar, stora vita fjärilar och odjur med tentakler finns. Havet är blodrött. Men dessförinnan hade tidsresenären hunnit göra ett strandhugg år 802701, där de härskande Moorlockerna lever djupt nere i jorden och använder det veka folket Eloi, som lever på jordytan, som föda.
Den fantasifulla konstruktionen av berättelsens tidsmaskin byggde på att tiden är ännu en dimension likt höjd, bredd och djup och att man således kan förflytta sig också utefter denna axel. Här föregrep Wells Einsteins kommande teorier.
Långnovellen "Tidsmaskinen" publicerades först i olika tidskrifter åren 1888 till 1894 och utkom sedan i sin nuvarande form som bok 1895. Den gjorde en våldsam succé. Tanken var för den tiden oerhört ny och djärv och framfördes i en fängslande stil.
H.G. Wells fortsatte med att skriva djärva berättelser av det slag, som senare skulle komma att kallas för science fiction: The stolen bacillus and other stories (1895), The Island of Doctor Moreau (1896), The invisible Man (1897), The War of the Worlds (1898), Tales of Space and Time (1899), The First Men in the Moon (1901), In the Days of the Comet (1906) och Starbegotten (1937) för att nämna de mest kända.
Som säkert de flesta vet orsakade den av Orson Welles' Mercury Theater utsända radioversionen av The War of the Worlds den 30 oktober 1938 panik över hela USA. Manuset skrevs av Howard Koch.
H.G. Wells förklarade själv att alla typer av konstverk - dit han räknade sina berättelser - kommer att spela ut sin roll och till sist berövas den sista resten av betydelse. SF-författaren Arthur C. Clarke har emellertid med skärpa hävdat att detta ännu icke hänt beträffande H.G. Wells bästa science fiction-historier.
H.G. Wells skrev även spökhistorier, ibland humoristiska, såsom "The Inexperienced Ghost" och "A vision of Judgement", ibland mer konventionella, såsom "The Red Room" (1896), och ibland mer science fiction-betonade, såsom "The man who could work miracles" och "The Plattner Story".
H. G. Wells skrev senare i sitt liv också en rad idé- och samhällsromaner, såsom Kipps: The story of a Simple Soul (1905), som bottnade i en socialistisk grundsyn. För att lägga en grund för sina åsikter om hur människosläktet borde ordna en framtida bättre värld åt sig skrev han en ambitiös världshistoria - Outline of History (1920; reviderad 1931). På detta sätt ville han ge mänskligheten en möjlighet att dra nödvändiga slutsatser av erfarenheterna från det förflutna och undvika tidigare gjorda misstag. Om detta verk har sagts att det är den bästa översikt över mänsklighetens historia i en enda bok - dock i två delar - som någonsin skrivits av en enskild författare. Den har också använts i skolundervisningen.
Till en början var H.G. Wells förhoppningsfull om människosläktets framtid, men senare tycktes han få mer och mer känslan av att den mänskliga rasen var på väg att tillintetgöra sig själv genom barbari.
Det har framhållits att Wells förutspått utforskningen av rymden genom raketer, användningen av flyg och tanks i strid, atomkraften, dator-chipsen och bakteriologisk krigföring. Detta har renderat honom epitetet "Mannen som uppfann morgondagen". Det bör kanske också nämnas att H.G. Wells var internationell president för författarklubben PEN under åren 1924 - 1946.
Sällskapet H.G. Wells Society bildades under 1960-talet och är ännu livskraftigt.
Emellertid lade H.G.Wells grunden också till en annan genre som aldrig riktigt fått ett eget namn, nämligen berättelser om hur det in i den trygga vardagen smyger sig något främmande, som blir alltmer skrämmande. Ibland tar det ohyggliga till sist överhanden och historien får ett gruvligt slut. Alternativt kan det skrämmande hotet bekämpas och besegras, varefter vardagen återigen blir trygg och säker. Denna typ av berättelser får samsas med mycket annat under samlingsbeteckningen "Sällsamma Historier" (Weird Fiction) eller stundom "Spökhistorier" (Ghost Stories). Men i själva verket är det en alldeles speciell genre, som har sina egna lagar för berättelsens uppbyggnad. Sålunda måste verklighetsprägeln åtminstone inledningsvis vara uppenbar och påtaglig för att kunna bilda en bakgrund till det trolska, ogripbara och i grunden onskefulla, som kommer in i den trygga världen "utifrån". Även här är H.G. Wells alltså en föregångsman. Bland hans efterföljare vill jag särskilt nämna de engelska författarna Sarban (romanen "Ringstones" 1952 m.fl) och Robert Aickman (novellsamlingen "Dark Entries" 1964), men det finns naturligtvis fler.
I romanen "The Sea Lady" beskriver H.G. Wells - ett målande exempel på det nämnda! - hur en sjöjungfru dyker upp vid ett bad vid kusten mot Engelska kanalen. Hon låtsas vara på väg att drunkna och räddas och bärs upp till huset, där hon placeras i en soffa i vardagsrummet med en skimrande lång fiskstjärt i stället för ben.
Det hela börjar som en glättig komedi. Hon smälter in på ett naturligt sätt in i den högborgerliga engelska societeten. Hennes tal visar sig vara en bildad dams och alla blir förtjusta i henne. Hon blir en ackvisition i sällskapslivet. Till sist frågar hon efter en lång man med ljust lockigt hår och tankfullt ansikte. Hon upplyses om att han heter Harry och är förlovad med Adeline.
Men varför har hon kommit? Vad vill hon med Harry egentligen?
Sjöjungfrun betalar för sin vistelse genom att låta männen hämta upp en träkista med mynt och diamanter ur vattnet. En journalist berättar om sjöjungfrun för sin chefredaktör men blir bara utskrattad. Sittande i en rullstol med passande kläder och fiskstjärten gömd under filtar fortsätter sjöjungfrun att vara en exceptionellt vacker, charmfull och välkommen nykomling i sällskapslivet, även om läsaren börjar få kusliga föraingar.
Harry och Adeline satsar på viktiga uppgifter inom politiken. Sjöjungfrun tycks emellertid bara skratta åt deras hängivenhet och förringar värdet av deras arbete med ironiska kommentarer, samtidigt som hon ger Harry inbjudande ögonkast.
Den som berättar - jag-personen - är Harrys kusin Melville. Sjöjungfrun erkänner för honom att hon kommit för Harrys skull. "Men ni är ju en elementar-varelse och därmed nästan evig!" utbrister han förvånat. Hon svarar: "Vi avundas er att ert liv har en början och ett slut. Samtidigt är ert liv en ohälsosam dröm, som ni inte kan vakna upp ur."
"Om ni får Harry, stannar ni då hos honom?" undrar Melville. "Nej, inte ens för kärlek är jag beredd att stanna här och åldras," blir svaret. Hon lutar sig närmare honom. "Men det finns bättre drömmar! Det finns ett sätt att undkomma detta liv."
"When the whole life rushes to a moment..." fortsätter sjöjungfrun, men tystnar.
Hur skall nu detta översättas? Vi, som tyngs av vetskapen att vi aldrig kommer ifrån denna värld levande, skulle gärna vilja begripa vad denna hennes halvkvädna visa egentligen betyder. När hela livet rusar mot ett enda stund? När hela livet bryts samman i ett enda ögonblick? Sjöjungfrun öppnar emellertid Harrys ögon för hur futtigt och meningslöst ett människoliv är i evighetsperspektivet och envisas med att hon kan erbjuda honom betydligt bättre drömmar.
Melville försöker berätta för Adeline vad sjöjungfrun egentligen representerar för Harry: "Hon är det oberäkneliga äventyret. Hon är naturen själv. Hon är lika lättjefull och laglös som solnedgången, lika fri och välkomnande som vinden. Hon är - kort sagt - för honom allt det fantastiska som finns där utanför. Ni representerar det vackra, förnäma huset, han skall bo i, det ordningssamma liv, han bör leva. Men hon är en sjöjungfru, hon är en varelse, skapad av drömmar och åtrå, en sirén, en lockande viskning i dunklet, en förförelse. Hon vill locka honom med sig... "
"Men vart?" undrar Adeline nyktert.
"Ned i djupet! Det finns bara ett sätt att lämna den dröm, vi alla drömmer. Följer han henne, är det inte fråga om ett äventyr, en episod. Det är en fråga om att avstå från allt vad detta liv har att erbjuda! Jag menar... döden."
Läsaren ryser olustigt och maktlöst tillsammans med Melville och Adeline.
Harry talar senare med Melville om sjöjungfrun. "Varför är just hennes leende så lockande? Adeline har klara, vackra ögon och en uttrycksfull, välmodulerad röst. Men bara en liten förändring i ögonlockets kurva, en aning förändrad skiftning i röstens klang, och plötsligt bedåras jag av denna varelses ögon, plötsligt simmar jag i hänryckning vid ljudet av hennes röst. Varför är det så?"
"Gå tillbaka till Adeline!" uppmanar Melville.
"En natt som denna?" undrar Harry. "Vid Gud, detta är ju en förtrollad natt - som hämtad ur en saga. Se hur månen speglar sig i havet, och se uppåt mot den oändliga blå rymden. Se! Däruppe - som om den nästan ville svimma av upphetsning i ett sådant övermått av månsken - däruppe syns en enda lysande stjärna!"
Senare samma kväll hämtar Harry sjöjungfrun. Med henne i sina armar går han ut i havet. Ett vittne berättar hur hennes hand håller ett fast grepp i hans hår och hur hennes huvud är tillbakakastat i jublande vild glädje, som tycks uttrycka: Jag fick honom till sist!
Genom månskenet gick de, med hennes gyllene hårmassor böljande mot hans ansikte. Ingen såg emellertid hur han vadade ut med henne ner i det fosforescerande vattnet och sam med henne en stund.
Drog hon snabbt och skoningslöst ner honom mot okända havsdjup under det att han ångerfullt och ångestfullt kämpade emot? Eller var hon oföränderligt kärleksfull och underbar mot honom in i det sista, då hon slog armarna om honom och sakta, sakta drog honom nedåt tills det lena vattnet slutgiltigt slöt sig över hans huvud och han sjönk ner i dödens ljuva extas. Ingen kan veta!
Men katastrofen var ett faktum. Det utifrån kommande hade tagit sin tribut.
Enligt min mening är H.G. Wells bok om The Sea Lady ett litet helgjutet mästerverk av stort litterärt värde.

Du är besökare nr:
2442

Tillbaka till min hemsida?