H. Rider Haggard - skapare av den moderna äventyrsromanen -

HENRY RIDER HAGGARD föddes den 22 juni 1856 i Norfolk, England, en åttonde son till lantgodsägaren och advokaten William Haggard och dennes hustru Ella. Ella tyckte om att skriva, "som amatör". Under sitt liv skrev Haggard mer än 70 romaner, de flesta äventyrsromaner. Henry Rider Haggard avled den 14 maj 1925, inte fullt 70 år gammal.
Haggards tre första äventyrsromaner, som skänkte honom ryktbarhet som författare, var King Solomon's mines 1885 (Kung Salomos skatt) - där Allan Quatermain uppträder första gången - Allan Quatermain 1887, där Allan avlider i bokens slut, och She 1887 (Hon, eller Dödsgrottorna vid Kor). Samtliga romaner har blivit film - ibland flera gånger - med växlande resultat.
Haggard trivdes emellertid speciellt väl med Allan Quatermain. Han skrev därför många fler romaner med honom i huvudrollen - äventyr som rimligtvis måste ha ägt rum före händelserna i boken Allan Quatermain.
Även "She" (Ayesha) - ägnade han fler romaner, nämligen AYESHA: the Return of She 1905, She and Allan 1921 och Wisdoms' Daughter: The Life and Love Story of She-Who-Must-Be-Obeyed 1923 - i sistnämnda bok berättar She om sitt tvåtusenåriga liv.
Haggard inspirerade en rad senare uppträdande science fiction-författare, som skrev verk som snuddade vid fantasy, bland dem Edgar Rice Burroughs och Abraham Merritt.
Det har sagts om vissa författare att de egentligen bara har en enda historia att berätta, som de sedan turnerar om i bok efter bok. Detta är i viss mån sant om Haggard. Vissa grundläggande drag kommer ständigt tillbaka i hans böcker, även om äventyren varieras med stor skicklighet.
Ett påfallande drag är till exempel att Haggard gärna lägger in ett blodigt och långvarigt fältslag i så gott som varje äventyrsroman. Ett annat drag är hans djupa filofofiska funderingar över livets villkor.
Vackrast kommer det sistnämnda kanske fram i boken Allan Quatermain 1887, där den Svarta Drottningen Sorais sjunger en sång, som översatt lyder ungefär: "Så kort är vårt liv, men inrymmer ändock möjligheten för allt att svika oss. En bitter illusion är livet, en dröm som ingenting kan väcka oss ur, tills Döden hinner upp oss med sina envist förföljande steg en morgon eller en afton."
Innan Henry Rider Haggard ännu hunnit fylla tjugo år följde han med Natals guvernör Sir Henry Bulwer som dennes sekreterare till de engelska kolonierna i Syd-Afrika. År 1878, 22 år gammal, utnämndes han till Master of the High Court of Transvaal. Han lärde känna zulufolkets kultur och hade en kärleksaffär med en afrikansk kvinna. Sedan han 1879 återvänt hem gifte han sig emellertid med en rik arvtagerska, Mariana Louisa Margitson, i Norfolk.
De bosatte sig på en strutsfarm i Transvaal, men när området måste överlämnas till holländarna återvände de till Norfolk i England. Haggard studerade juridik och praktiserade som jurist och advokat i London. Senare blev han utnämnd till fredsdomare i Norfolk och Suffolk. Här blev han en framgångsrik farmare och ägnade sig samtidigt åt att skriva böcker.
Han använde ofta sin intima kännedom om Afrikas infödingar och natur i romanerna. De första två böckerna om Quatermain handlade om strapatsrika upptäcktsfärder i Afrikas inre, där okända folk höll hus. Senare utvidgade Haggard sina motiv till att omfatta äventyr i många andra länder, såsom Holland, Mexico, Palestina, Egypten och Skandinavien.
Som hans bästa äventyrsböcker betraktas allmänt She 1886, som han skrev vid 30 års ålder, Maiwa's Revenge 1888 och den historiska romanen Cleopatra 1889. Bland vardagsromanerna anses Jess 1887 (i afrikansk miljö) och Joan Haste 1895 vara de bästa.
Haggard intresserade sig mycket för sociala och ekonomiska frågor. Sina innersta känslor har han givit vältaligt uttryck för i böckerna. Där skriver han bl.a. följande:
"Detta är ingen god värld. Ingen kan påstå att den är det, utom de som medvetet blundar för fakta. Hur kan en värld vara god när Pengar är den kraft som driver den, och Egennyttans och Själviskhetens stjärna är vad som lyser vägen? Det märkliga är inte att världen är så usel, utan att det trots allt kan finnas någonting som är gott kvar i den."
"Civilisationen är endast barbari med ett tunt silveröverdrag. En inbilskhet är den och den har - liksom norrskenet - uppstått endast för att strax blekna bort igen och lämna skyn ännu mera svart, på samma sätt som den egyptiska och hellenska och romerska civilisationen fallit och många, många andra, beträffande vilka världen förlorat räkningen."
I själva verket skildrar Haggard i bok efter bok fattigdom och lidande, krig och pest, ödets orättvisor, människors vansinne, liv och död och översinnliga under med våldsam frenesi, såsom en bakgrund till de spännande händelserna.
Haggard var särskilt stolt över att vara engelsman. I en bok uttalar huvudpersonen: "Jag hoppas att jag skall kunna uppfostra min son till att bli allt det som en engelsk gentleman skall vara, och det är den finaste rang en man kan uppnå på denna jord." På ett annat ställe sägs: "Men just så är engelsmännen, äventyrare ända in i märgen."
Haggard var livligt intresserad av jordbruksfrågor och skrev i detta ämne böckerna A farmer's year 1899, Rural England 1902, A Gardener's year 1905 och Rural Denmark 1911.
På regeringens uppdrag studerade Haggard också Frälsningsarméns kolonier i Amerika år 1905 och berättade om detta först i en rapport och senare i ett sociologiskt arbete Regeneration: An account of the social work of the salvation army 1910.
Haggard adlades 1912 och blev alltså Sir Henry Rider Haggard. Han utnämndes till Knight Commander of the British Empire 1919.
Han har skrivit en autobiografi över sitt liv: The Days of my Life 1926. Hans dotter Lilias Rider Haggard har också berättat om honom i biografin The Cloak that I left.
Haggard är faktiskt än i dag en läst och omtyckt författare. Han fängslar läsaren inte bara med äventyren utan även med naturskildringarna och en ofta spetsfundig dialog.
Som exempel på en kvick replikföring kan anföras ur The lady of Blossholme 1909 replikväxlingen mellan jesuitprästen och församlingsprästen:
"Nå, kan ni förneka att hon är en häxa?" inföll Maldon. "Om hon inte vore en av Satans egna, hur kunde hon då se synen och profetera om sin egen befrielse?"
"Om syner och profetior är bevis på häxeri, då, präst, är hela den Heliga skrift en enda kokande häxkittel," svarade Legh. "Då vore den Heliga jungfrun och Sancta Elisabeth häxor, och Paulus och Johannes borde ha bränts som trollkarlar."
Haggard har kritiserats för "judehat". Vad han ironiserar över är emellertid snarast att det är Penningen som styr i vår civilisation, vilket på den tiden medförde att de ofta judiska bankirerna "behövdes så väl". De får alltså klä skott som representanter för vad som Haggard benämner "orättfärdighetens Mammon". Detta hindrar emellertid till exempel inte att en sympatiskt skildrad vitskäggig jude blir den som osjälviskt räddar hjältarna i slutet av romanen She.
Äventyrsromanerna om Allan Quatermain skildrade strapatser och spännande äventyr, men man måste nog säga att Haggards mest betydande verk blev den geniala romanen om Ayesha: Hon, som måste bli åtlydd.
Romanen har som genomgående tema människolivets gåtfullhet och dödens närhet. Handlingen är i korthet följande.
Leo Vincey har ärvt en tvåtusenårig skrift, där Amenartas döende skrivit till sin lille son Tisistenes och berättat om hur hon och hennes man Kallikrates kommit till fjärran bergsgrottor i Afrika, där en trollkunnig drottning förälskat sig i Kallikrates och velat döda Amenartes för att få mannen för sig själv. Amenartas skyddas emellertid av sin magi. När Kallikrates av kärlek till Amenartas vägrar följa drottningen in i en eldpelare i berget, vilken tidigare givit henne evigt liv, dödar hon honom i vredesmod. Amenartas lyckas dock fly. Hon föder senare deras son.
Amenartas ber i skriften sonen söka upp drottningen och döda henne för sin fars skull. Ingen i släkten har emellertid ännu sökt upp drottningen. Leo beslutar göra en expedition in i Afrika med fosterfadern Holly och betjänten Job för att forska i saken.
På Afrikas nordöstra kust lider deras fartyg skeppsbrott. De lyckas dock ta sig i land i en livbåt med sin utrustning. En klippa, formad som ett huvud, vittnar om att de kommit till samma plats, där Kallikrates och Amenartas en gång landat.
Haggards skildring blir i fortsättningen mycket inspirerad och lyrisk och ganska olik hans sakliga, litet torra stil i böckerna om Quatermain. Detta lyfter romanen.
Äventyrarna blir tillfångatagna av infödingar som talar arabiska, vilket språk Leo och Holly förstår. Ledaren är en sympatisk, vitskäggig jude som berättar att "Hon, som måste åtlydas" motsett deras ankomst.
I bärstolar förs äventyrarna till Amahaggernas grottor, där en vacker kvinna - Ustane - kysser Leo, vilket enligt klippfolkets sed gör dem till man och hustru. "Hon" bor i avlägsna grottor i Kor och är landets odödliga drottning. Ustane misstänker emellertid att drottningarna i Kor i själva verket föder en dotter och dödar fadern och låter dottern så småningom inta deras plats. Härigenom upprätthålls illusionen om att drottningen är odödlig.
Kanske har Haggards bok om "Hon" inspirerat till den tecknade serien om Fantomen - Mannen som inte kan dö - vilken regerar över ett infödingsfolk från en tron i sin grotta. Liksom vad gäller Fantomens ansikte får i princip ingen heller se den odödliga drottningens anlete obeslöjat.
Leo, Holly, Job och Ustane förs vidare i bärstolar över vidsträckta träskområden till platsen där "Hon" håller till. På vägen angrips Leo emellertid av träskfeber och blir mycket sjuk. Holly blir därför den som först får träffa drottningen. "Hon" berättar att hennes namn är Ayesha och frågar ut honom om hur världen förändrats under de senaste tvåtusen åren.
"Det finns ingen död," förklarar Ayesha. "Andarna föds om och om igen till världen. Mitt liv har förlängts genom en av världens stora hemligheter. Jag väntar nu i Kor på att den jag älskar skall födas igen och hitta mig här, där vi en gång kysste varandra."
På Hollys begäran visar Ayesha sitt ansikte. Hennes lysande skönhet är sublim men dess förfärande älsklighet och renhet ond. Det sköna ansiktet präglas av obeskrivlig erfarenhet och djup bekantskap med sorg och lidelse. Ayesha visar Kors grottor för Holly. De utgörs i själva verket av ett oändligt antal gravkamrar, fyllda av balsamerade avlidna. Här ligger till exempel en ung mor med sitt lilla barn tryckt mot bröstet och där ligger två älskande med hennes huvud på hans arm och hans läppar tryckta mot hennes panna så livsliknande som om de ännu levde och inte hade legat döda under eoner. Och i en krypta ligger mängder av dödskallar och ben efter offer för en pest som skonade ingen och inte gav tid för balsamering.
"Till graven och glömskan kommer vi alla, även jag till sist," säger Ayesha. "Men vi skall vakna och somna på nytt, gång på gång tills inga världar finnas mer. Skall det slutliga ödet för oss bli Liv eller Död? Vem kan se så långt? Ingen, inte ens jag!"
Ustane vårdar Leo, som är nära döden. I sista ögonblicket kommer Ayesha med den medicin, som botar honom. Hon upptäcker emellertid att det är hennes förlorade Kallikrates, som ligger där, och jagar i väg Ustane.
"Holly, jag har levat i mer än tvåtusen år, plågad av minnet av mitt brott och pinad av längtan, ledd endast av Hoppets fladdrande irrbloss," säger Ayesha. "Men nu har Kallikrates kommit tillbaka!"
Amahaggerna dansar senare en vild dans i djurhudar. Brinnande balsamerade lik belyser platsen. Ustane uppenbarar sig nu, förklädd till leopard, och ber Leo fly med henne över träsket. Bakom dem hörs då Ayeshas silverklingande skratt. Ayesha sträcker ut handen och Ustane faller ner död.
"Jag hatar dig, mörderska!" utropar Leo.
"Och likväl skall du om en stund krypa till mig och svära på att du älskar mig," svarar Ayesha med ett gäckande skratt.
Hon blir sannspådd - hennes ögon drar honom till sig, hennes förtrollande skönhet, hennes koncentrerade vilja och lidelse överväldigar honom.
I en "brudsång" konstaterar Ayesha att det blott finns en fast stjärna bland vår vandrings dimmor och den stjärnan är kärleken. Allt annat är vind och fåfänglighet.
"Jag är en usling, men jag kan inte motstå denna förfärliga trollkvinna," säger Leo efteråt till Holly. "Jag vet att jag är i hennes våld för evigt!"
Ayesha tar nu Leo och Holly till Livets plats för att de skall bada i den heliga elden, som skall hålla döden fjärran från dem. Hon avser att därpå resa med Leo till England, där "de demokratiskt valda tyrannerna" skall dödas och Kallikrates bli härskare över landet.
I en utdöd vulkan följer de vanskliga grottvägar. Till sist når de en inre grotta, där en eldpelare drar förbi med jämna mellanrum under stort buller.
"Detta är Livets Källa," förklarar Ayesha. "Vår planets lysande Ande, det Hjärta som slår i världens barm. Bada i den jordiska tillvarons källa, Kallikrates, och drick dess obändiga livskraft, liksom jag gjorde en gång!" När Leo tvekar, går Ayesha in i den rasande flamman för att visa att den inte skadar utan tvärtom skänker skönhet och ett förlängt liv.
Hur vacker är hon inte där i eldhavet! tänker Holly när eldpelaren träffar henne. Men till hans förfäran börjar hon sedan åldras och krympa ihop.
"Glöm mig inte, Kallikrates, jag kommer tillbaka!" yttrar hon med en sista ansträngning och dör. Elden har neutraliserat den tidigare effekten som givit henne ett långt liv.
Job dör av skräck. Leo och Holly tar sig emellertid ut ur vulkanen och till den plats, där den vördnadsvärde juden möter dem och hjälper dem att fly från Kor. På dagen två år efter forskningsresans anträdande kan de två sedan stiga i land i Southhampton i England.
Sir Henry Rider Haggard var som framgår en författare, som fascinerades av livets kval och dödens ovisshet.
I kärleksromanen Beatrice 1890 uttrycker huvudpersonen Geoffrey sitt grubbel över döden på följande sätt:
"Vad skulle det bli av honom efter den korta, hårda kampen för livet? Skulle han finna en ändlös sömn eller vad? Han var kristen. Men nu, nära slutet, var den andliga horisonten lika mörk som den hade varit vid början av hans liv. Där framför honom skymtade dödens portar, men ännu ville de inte öppna sig och visa den, som färdades mot dem, vad som låg bakom deras mörka skugga. Vad visste han? Kanske skulle de inte öppnas alls. Kanske sade han nu sitt sista farväl till medvetandet, till jord och himmel, till hav och kärlek och allt vad livet hade att bjuda av härliga ting."
I romanens avslutning tar författaren själv upp samma tema av förtvivlan över livets villkor i slutorden: "Vad är vi? Pilar, vingade med fruktan och avskjutna från ett mörker in i ett annat, kryssare utan mål i en vintrig vind, vägvilla vandrare på steniga stigar, som slutar i en enda. Säg oss, du som spelat ut din roll i det stora sorgespelet och vandrat den sista trånga vägen ut, säg oss, vad ligger bakom dödens port? Du är stum, eller också kan vi inte höra dina ord!"
Här - och på många andra ställen i sina böcker - ger Rider Haggard uttryck för ett nästan desperat behov att få klarhet i vad som följer efter döden.
Sir Henry Rider Haggard brottas med de stora livsgåtorna i sitt författarskap: Var fanns en människa innan det att hon föddes? vart går hon när hon dör? finns det en Gud att bedja till och griper han in i våra livsöden? finns det en mening med vårt liv? följer detta ett bestämt öde, som för oss dit vi skall hamna?
Ofta låter han också huvudpersonerna uppleva drömmar, som pekar på kommande upplevelser, ett uttryck för det andeliv, som enligt Haggard omvärver oss.
Något som vidare sticker en läsare i ögonen är Haggards förmåga att hitta på fantasieggande titlar på sina romaner. De kittlar ofta framför allt en sciencefiction-entusiasts nyfikenhet. Den korta titeln "Hon" måste i detta avseende betecknas som genialisk. Och vem lockas inte att läsa böcker med titlar som THE WORLD'S DESIRE (1890), MONTEZUMA'S DAUGHTER (1893), THE PEOPLE OF THE MIST (1894), HEART OF THE WORLD (1895), PEARL MAIDEN (1903), AYESHA: THE RETURN OF SHE (1905), THE GHOST KINGS (1908), MORNING STAR (1910), QUEEN SHEBAS RING (1910), CHILD OF STORM (1913), WHEN THE WORLD SHOOK - a tale of Atlantis (1919), THE VIRGIN OF THE SUN (1922), WISDOM'S DAUGHTER (1923), QUEEN OF THE DAWN (1925) och TREASURE OF THE LAKE (1926).
Sådana titlar kan verkligen sätta fantasin i rörelse. Titeln är emellertid ofta en poetisk benämning på någon kvinna, som har huvudrollen i historien. Så är till exempel Child of Storm benämningen på en underskön zulukvinna, som egentligen heter Mameena. Boken med detta namn är en Allan Quatermain-roman.
Det utmärkande för Sir Henry Rider Haggards romankonst är enligt min uppfattning att hans hjältar och hjältinnor lever så oerhört intensivt i nuet, samtidigt som den säkra döden för oss alla och evigheten över oss aldrig finns långt borta i hans skildringar.
Äventyren staplas på varandra i ett tempo, som ständigt ökas och tvingar läsaren att läsa vidare utan rast. Skurkarna är rejält giriga och nattsvarta, ofta med det lena talets förblindande gåva, hjältinnorna är undersköna och rika på slösande kärlek, hjältarna är sanslöst modiga och ständigt beredda till strid, men över dem alla spinner ödesgudinnorna - läs författaren - sitt nät och sammanfogar händelserna i ständigt nya kaleidoskopliknande sammanhang, som får läsaren att kippa efter andan. Så vill jag för min del sammanfatta Sir Henry Rider Haggards berättarkonst.
___________________

Du är besökare nr:
1817

Tillbaka till förteckningen?