Dammen är en mycket naturskön plats som är bra avskiljd från bostadsområdena, men ändå ligger på några minuters promenadväg från Pepparns Livs, och den har en rik historia. Själva dammen är ett naturligt vattenhål som förr användes av boskapen som vandrade i området. Boskap som dött sänktes även ner i dammen för att de skulle ruttna och försvinna utan att lukt och bakterier skulle spridas, men det var för mycket länge sedan.

Dammens moderna historia börjar dock då balltorp var inflyttningsklart, ungefär 1980 - 1981. På den tiden fanns bara Peppareds äng och Peppareds torg och själv var jag bara ca 12 - 13 år gammal. Vi var ett par killar som lärt känna varandra och blivit en ganska sammansvetsad gäng. En dag var vi uppe i dammen och skulle fånga grodyngel som vi skulle ha i akvarium därhemma, men vi hittade inga. Faktum var att vi inte hittade något liv alls i vattnet, och det var då som iden föddes att vi skulle inplantera lite olika djur, så att dammen inte skulle vara helt stendöd.

Sagt och gjort, vi åkte till indiandammen i Bifrost och fiskade ödlor. Vi kallade dem för draködlor eftersom hannarna hade drakliknande fenor på ryggen, men det riktga namnet är troligen Salamander. Efter flera timmars metande med daggmaskar fastbundna i snören hade vi fått ihop ett femtiotal av olika storlekar och kön. Folket på bussen gjorde stora ögon när vi åkte hem med dem i öppna hinkar. Sedan vi släppte i dem i dammen, fanns det gott om ödlor i många år. De senaste åren verkar det som beståndet minskat, det blev mer och mer sällan som man hade turen att se någon ödla, men det kan ju även bero på att det finns såpass mycket mat för dem i dammen att de inte längre lockas av daggmaskar i snören, vem vet?

Vi byggde flottar av träskivor och frigolit och vi grävde ut små hamnar till dem. Vi hade tävlingar om vem som snabbast kunde ta sig över dammen genom att staka fram flottarna med långa störar. Min egna flotte hade väggar och tak av presenning och en skinnklädd pall att sitta på. Materialet mämtade vi i soprummen och på bygget.

Vi muddrade även dammen genom att gräva bort så mycket slam från botten som möjligt, för att göra detta tömde vi den på mycket vatten genom att gräva en kanal vid sluttningen så det rann ut. Efter några dagar med regn steg vattennivån till det normala igen. Dammen höll även på att växa igen av vass, så vi använde flottarna för att rycka upp dem. Vi hade till och med en speciell flotte till detta varpå man kunde lasta all vass och frakta in det till land. Vid ett tillfälle hade vi bara en flotte, och den hade slitit sig från förtöjningen och låg mitt i dammen så vi inte kunde nå den. En av kompisarna, Peter, tog av sig och simmade ut och hämtade den, ingen av oss andra skulle ens drömma om att doppa oss i det dyiga vattnet. Peter är, så vitt jag vet, fortfarande den ende som någonsin badat i dammen.

Vid denna tiden band vi även två rep tvärs över dammen, ett att gå på och ett att hålla sig i. Träden som vi fäste dem i var inte de starkaste och repen töjdes, så det var verkligen en pärs att ta sig över och det blev många roliga scener, men vad jag minns var det aldrig någon som ramlade i helt.

Någon fick en ide, troligtvis Peder, att bygga en koja mitt i dammen. Sex eller åtta stora granar fälldes och grenades av, hål hackades upp i isen och granstolparna sattes ner. Själv var jag bara med och gjorde hålen och spikade någon enstaka gång. Kojan byggdes sedan på stolparna och golvet hamnade ungefär en och en halv meter ovanför vattenytan. Takhöjden invändigt var ca två meter. Min farsa var uppe och tittade på en en gång och han bedömde storleken till ca tjugo kvadratmeter, men Peter, en av byggarna, lyckades nyligen beräkna storleken till ca trettiofem kvadratmeter genom att han kom ihåg hur många träskivor som användes, och därmed även måtten. Den inreddes med våningssäng, bar och skinnfåtöljer.

För att komma in var man tvungen att använda en flotte och sedan klättra upp genom en golvlucka. Av alla konstruktioner vi byggde under åren var det nog denna som tog priset i alla avseenden. Tyvärr har det inte gått att få tag i något fotografi på den. Den revs efter ett eller två år och materialet användes till andra kojor. Ryktesvägen hörde vi att någon kallade det för ett svartbygge och att polisen hade kollat upp den och att den kunde vara en fara för allmänheten.

Jag och min kompis, Johan, ville en vinter övernatta någonstans. Vi valde dammen eftersom vi tänkte att vi skulle få se rådjur eller älgar dricka vatten tidigt på morgonen. Vi visste också att det fanns gott om sådana djur i trakten. Vi anlade en eldstad med stenar och byggde en stockbänk av en stendöd gran som vi fällde genom att välta den. Till vindskyddet använde vi en presenning och några slanor, och så täckte vi golvet med granris.

Den platsen, eldstaden, träden och bänken har sedan dess varit den givna platsen för åtskilliga aktiviteter såsom paintballtävlingar, fester, uteliv över helger och korvgrillning. Den har vid flera tillfällen även använts av dagmammorna som en grillplats för barnen. Under en period var platsen så känd att det kom folk från hela Mölndal, kompisars kompisar och deras kompisar... Många kärleksförhållanden har blivit till där och några har även brustit. Många minnen har lagrats i huvudet hos de som var med, varav denna text är ett av resultaten.

Vindskyddet har byggts om många gånger under åren, dessvärre även rivits vid ett flertal tillfällen, det finns ju tyvärr alltid någon som vill förstöra. Det är inte utan lite stolthet jag skriver denna artikel, att vara med och grunda en plats som används av så många, till så mycket, under så många år är en bra känsla. Fick vi se några djur då? Vi var uppe vid kl. 03.00 och spanade, men vi såg inte ett enda djur.

Det är bara skräp kvar vid den forna eldstaden.

---

Vi hade en fest och Harry hade tagit med sig en kraftig stereo som devs av bilbatterier. Vi spelade så högt att någon ringde till polisen. De kom genom det värsta beståndet med enbuskar, vilket är en extremt svår väg att gå, framförallt som det var kolsvart i skogen. När de väl kom fram till oss, så hade de inget speciellt att säga, vi var inte stökiga på något sätt, så i brist på annat anmärkte de på att vi inte hade någon vattenhink vid brasan, vilket vi snabbt ordnade.

De gav sig av utan någon mer åtgärd än att be oss att inte spela musiken så högt. De följde även vårat råd och tog stigen, vilket man får förmoda att de var tacksamma för.

Det tar bara några minuter att ta sig dit och vägen är enkel. Följ bara anvisningarna nedan.

Busshållplatsen mot Lindome.

Mitt emot busshållplatsen mot Lindome på Peppareds torg, på andra sidan vägen, finns en liten grusgång över diket. Den är direkt ansluten till den lummiga stigen som leder till dammen.

Den lummiga stigen till dammen.

Gå upp för stigen tills du kommer till stenmuren:

Stenmuren.

Ca 30 meter rakt fram efter stenmuren ser du dammen. Om du svänger vänster ca 10 meter efter stenmuren kommer du till grillplatsen som ligger ett trettiotal meter från dammen.

Skapat den 22 juli 2000, foto och text av Jonny Hedberg