Ett utvecklingsprojekt där jag arbetat med att på olika sätt foga samman papper med väv.

I mitt skapande arbetar jag med vävnader som gärna löses upp i intet, ingen början eller slut, en flaga tagen ur min kropp, en bit vävnad lagrad med cellminnen. Ofta när jag arbetat en lång stund utan tanke ropar jag plötsligt till och säger: - Hej, är du här! Något gör sig påmint som länge varit dolt. En flik har öppnat en dörr till något som varit glömt.

Vertikal, horisontell, sammankoppla och sprida har varit lösenorden för att foga samman papper och väv. Fyra punkter, fyra riktningar. I väven finns ett bundet system med vinkelräta trådar som jag gör allt för att lösa upp. I pappersbadet däremot rör sig ett oordnat kaos av fibrer i vatten som fångas upp på en vävd duk för att sedan pressas och torkas. En lugn yta framträder som breder ut sig här och nu och som jag använder för att stilla uppbrottet i den undflyende väven.

Silkestråden spunnen av en fjäril minner mig om det sköra, det dagsländeaktiga. En flyktig tråd i luft. Nu reser den i min väv och förmedlar samband mellan olika sorters trådar och tomrum. Viskande visar den hur trådarna står i ett ömtåligt förhållande till varandra enligt en princip av ömsesidighet. Ibland händer det dock att min tunna väv rasar samman, då fortsätter jag att mala ned resterna, löser ut dem i vatten och fångar upp det som papper för att sedan sätta in det i nästa väv. Det var så papperet fick bli uppsamlingsplats.

Efter jag upptäckt att jag kunde mala ned mina vävar till papper provade jag att göra papper av andra fibrer. Vita linnetrådar nedmalda i holländare i över tio timmar förvandlades till ett papper med obändig styrka och livskraft, vilket tog tag i väven och formade den efter sin egen vilja. Jag plockade nässlor som kokades och handbankades, allt för att kunna lösgöra en underbar lång vit tråd som blev väv, som blev papper. I vävstolen arbetade jag direkt med asiatiska pappersfibrer där bark från kozoträdet och daphnebusken har fått samsats med lager av silke och nylon, för att sedan bankas ut till papper med avtryck från tråd. Jag har vävt duken som fångat upp pappersfibrer ur vatten, doppat hela vävar i pappersbad. Färgat med indigo och tusch, tittat och funderat över olika möten.

Jag begrundar att jag väver med trådar från silkesfjärilens kokong. Symboliskt omsluter kokongen det tomrum där förvandlingen äger rum. På utsidan av mullbärsträdet, trädet där silkesfjärilarna bor hänger en kokong ifrån vilken människohänder kan lösgöra en tråd, spinna och väva en väv näst intill spindelväv. Men i barken hos en släkting till mullbärsträdet, Broussonetia Papyrifera, finns redan en färdig väv väl inlindad. Efter ett försiktigt kok med soda vecklar jag ut den, tunn och skir kommer den fram, bärandes på en form likt en fjärilsvinge. En väv jag fann i mitt letande av att smälta samman  papper med väv.

Naturens egen pappersväv

Mina meriter            Mina vävar             Min hemsida