Swedish political history during the 20th century. This essay spans from the years around 1900 to the end of seventies. It was during the first part of this century Sweden changed from a agricultural community to an industrial community and to be one of the wealthiest countries.
It does also explain in short how and when the Swedish people got it's universal right to vote. When Sweden took the step from monarchy to parliamentarianism and how Sweden was affected of the world wars.
This essay also explains the growing of Swedish welfare politic, politic that made Sweden unique in the beginning of fifties and during the sixties.
Not long though…
Innehåll
1. Inledning 41.1 Syfte 41.2 Metoder 42. Sveriges historia under 1900-talet 52.1 Sista hälften av det nittonde århundradet 52.2 Sekelskiftet 52.3 Allmän rösträtt 52.4 Parlamentarismen 62.5 Sverige under det första världskriget. 72.6 Mellankrigstiden 72.7 Andra Världskriget 92.8 Efterkrigstiden 103. Sammanfattning 114. Källförteckning 12
Sverige har en ganska intressant historia. Under hundra år gick Sverige från bondesamhälle till det idag moderna mångkulturella samhället.
I slutet av 1800-talet var Sundsvall med omnejd den mest trävaruindustri
intensivaste i världen, idag är det en av världens
mest mobiltelefon tätaste städer. Det Svenska samhället
har förändrats riktigt grundligt, igenom två världskrig
ett antal depressioner och högkonjunkturer. Men för
att kunna förstå hur vi har det idag måste man
titta bakåt.
"De som inte känner till historien, är dömda
att upprepa den"
Men hur en fascinerad man kan bli av den riktigt avlägsna historien, så är jag personligen intresserad av den som hände efter kriget. Det var efter kriget man kan säga att Sverige utvecklade "folkhemmet" och skapade den Svenska Modellen. Den modell som andra länder bara för några år sedan beundrade har idag i mångt och mycket fallit sönder.
Syftet är naturligtvis att höja min egen allmänbildning… Tror att det är ett ganska bra argument som räcker ganska långt.
Det som enklast möjligt är, söka i böcker och använda det jag själv vet om ämnet. Sedan kan man förstås naturligtvis lägga in helt irrelevant och direkt felaktiga fakta, men sådant har jag försökt att undvika i möjligaste mån. Ingenting är säkert.
Men eftersom jag har saknat tillgång till något lagom
översiktligt material så finns risken att jag bara
lyckats skrapa ihop ganska ytliga och ointressanta fakta. Alternativ
nummer två skulle ju vara att läsa ett hundratal böcker
(minst), barrikadera arkiv och mala genom tusentals handlingar
för att komma på djupet, men då skulle det inte
hetta rapport eller uppsats, utan snarare forskningsrapport eller
avhandling. Men nu är det lyckligtvis inte på det planet
utan en helt vanlig uppsats och jag hoppas att du har förståelse
för det under de omständigheter som nu råder.
Under slutet av 1800-talet hade industrialismen börjat ta fart i Sverige och folk började flytta från jordbruken ute i landsbygden till städerna i hopp om arbete i industrierna. Livet förändrades helt för de som flyttat in till industrierna. Den sociala trygghet man förut hade, slogs nu i spillror när efter arbetsför ålder inte längre hade någon bostad eller något levebröd. Tidigare kunde man få en bit jord att nyttja för eget behov samt en stuga att bo i. Även barnarbete på industrierna var omfattande, minimiåldern tolv år förbisågs många gånger. Dessa frågor samt frågan om förkortad arbetstid skapade opinion, både hos arbetarna och arbetsgivarna.
Många förändringar som krävdes tog dock lång tid att genomföra, ofta p.g.a. konservatism i riksdagen. På så sätt motsatte sig parterna varandra, under sekelskiftet bröt en hel del strejker ut från arbetarnas organisationer håll något som arbetsgivarna svarade med lockouter Politiken åren runt sekelskiftet handlade mycket om hur man skulle kunna skapa humanare arbetsmiljöer och högre löner men ändå inte hämma industrins framfart. Under slutet av 1800-talet lades många förslag och beslut som skulle komma att vara grunden till dagens socialförsäkringar såsom sjukersättning och folkpensioner.
Början på 1900-talet präglades av den nya industriella revolutionen, alla de böcker jag hittills läst om denna period, behandlar konflikter mellan arbetsgivare och arbetarnas fackliga organisationer.
Redan under slutet av 1800-talet hade emigrationen till USA varit stor. Främst vad det unga personer utan jord eller arbete som sökte sig till den nya landet, ändå var det en hel del som åter reste tillbaks till Sverige efter ett par år. Emigrationen fortsatte in på 1920-talet. Många forskare säger idag att emigrationen var viktig för Sveriges positiva utveckling senare under seklet. Detta eftersom att de flesta som lämnade Sverige vid den tiden hade det illa ställt med pengar och att då staten hade "sluppit" att hålla dessa människor under armarna.
En annan stor fråga runt sekelskiftet var rätten till att rösta. Det bildades en opinion för allmän rösträtt. Att Norge 1898 genomfört allmän rösträtt för män och parlamentarism stillade sannolikt inte opinionen.
Rösträtten såg ur arbetarens synvinkel mycket orättvis ut. En förmögen man kunde ensam ha flera tusen röster och för att ens kunna rösta överhuvudtaget så måste man har visst mycket i årslön eller en fastighet som var värd en viss summa pengar.
Vid valet 1905 fick liberalerna och socialdemokraterna, som båda var för allmän rösträtt och parlamentarism, majoritet i den andra kammaren. En liberal regering med stadsminister Karl Staaff i spetsen, kämpade för allmän rösträtt skulle införas. Dock bestod den första kammaren till mångt och mycket av konservativa riksdagsmän, som var motståndare till genomförandet allmän rösträtt.
Eftersom detta var en grundlagsändring och en grundlagsändring skulle kräva att båda kammarna skulle rösta för förslaget, vilket den konservativa första kammaren inte gjorde. På så sätt tvingades Staaff att avgå.
När Staaff avträtt statsminister posten vände sig kungen till en av de konservativas ledare, Arvid Lindman. Denne fick i uppdrag att bilda en ny regering. Lindman förstod att det inte skulle gå att hålla mot kraven på allmän rösträtt hur länge som helst, utan lade fram ett förslag som innebor allmän rösträtt för män till andra kammaren samt en övre gräns på fyrtio röster per person i den kommunala valen. Detta förslag gick igenom båda kammarna 1907 och antogs 1909.
Den allmänna rösträtten hade genomförts på de konservativas villkor, vilket fortfarande inte innebor att allmän rösträtt tillämpades i kommun och landstingsvalen runt om i landet, dessutom innefattade inte rösträtten kvinnorna.
1911 vann liberalerna och socialdemokraterna som väntat i den andra kammaren och hade där majoritet. Den dåvarande kungen Gustav V var motståndare till en av liberalernas idéer. Parlamentarism var det hemska ordet i kungahusen på den tiden.
Parlamentarism innebar att kungen skulle lämna ifrån sig sin makt till regering och riksdag. Som den så ut då skulle regeringen ha kungens förtroende, inte som det som Staaff menade att det skulle vara, regeringen skulle ha riksdagens förtroende. Detta förklarar det kyliga förhållandet mellan Staaff och Gustav V.
Efter idogt forskande i diverse böcker ser man att striderna mellan kungen och regeringen började vid upprustningen av flottan. Kungen ansåg att man skulle behöva bygga pansarbåtar för att kunna försvara Sveriges territorialvatten, något som även regeringen Staaff kunde sträcka sig till, men inte i en sådan omfattning. Pengarna skulle komma folket tillgodo mer direkt, menade Staaff, som hellre såg att folkpensioner skulle införas än att ett par pansarskepp skulle sluka stadsbudgeten. Men den gubben gick inte. Varför, kan man undra.
I slutet av 1913 fick ett antal lantbrukare för sig att umgås lite vänskapligt på Långtora gård i Uppland. Efter ett tag kom man in på försvarsfrågan och en av lantbrukarna i detta sällskap, Uno Nyberg tyckte att det skulle vara trevligt om man skulle åka in till Stockholm med andra lantmän och sedan förklara för kungen att Sveriges bönder stod på hans sida. Redan i början på 1914 började de försvarsvänliga bönderna samla ihop sig för träffa kungen och förtälja sina hjärtans mening om försvaret och dess behov av uppröstning.
Den 6 februari 1914 tågade ungefär 30 000 bönder genom Stockholm för att till slut nå slottet där Nyberg skulle hålla ett tal för kungen. I talet förklarade Nyberg att Sveriges bönder stod bakom honom att bönderna insåg att försvaret måste förstärkas samt att de var beredda att betala vad det kostade.
Gustav V tackade bönderna och sade även han att försvaret måste stärkas så fort som möjligt, kungen menade också att det dock fanns de som inte ansåg sig behöva att rusta upp försvaret ännu, då kungen naturligtvis menade på Staaff.
När Staaff fick reda på vad kungen hade sagt blev milt sagt besviken på honom. Staaff menade att om kungen nu fick för sig att säga sina åsikter offentligt så skulle regeringen varskos innan så skedde. Dagen efter att kungen läst sitt tal fick han ett meddelande från Staaff. Enligt det så skulle han låta regeringen läsa de tal innan kungen skulle läsa dem, vilken Gustav V inte gick med på. Ännu en gång fick Staaff avgå, denna gång i protest mot kungens handlande.
Efterträdare till Staaff blev Hjalmar Hammarskjöld, även han utnämnd av kungen. Han fick uppdraget att bilda en mer konservativ och försvarsvänlig regering.
Medan kriget pågick ute i Europa lyckades Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna hålla sig utanför (även Schweiz för den delen) kriget.
Dock innebor det inte att man inte påverkades av kriget på kontinenten, både exporten och importen påverkades negativt och mycket snart blev man tvungen att införa ransoner, de första ransonerna infördes 1917. Trots ransoneringarna blev det svårt att få tag på mat och andra livsmedel, detta gällde speciellt de fattiga i städerna.
Den främsta orsaken till denna brist var att handelsvägarna till sjöss avstängdes. Visserligen hade man inte några problem med kränkningar av svenskt vatten, men farlederna var minerade av britterna för att förhindra handel med Tyskland, vilket också förhindrade svensk import och export. Som om inte det varit nog så hade skörden det året varit mindre bra vilket inverkade både på köttproduktionen samt produktion av jordbruksprodukter.
Livsmedelsbristen bidrog ytterligare till missnöje mot Hammarskjölds regering, vilket bevisas av öknamnet "Hungerskjöld".
Vid andra kammarvalet 1917 vann återigen liberalerna och socialdemokraterna. Ytterligare en gång blev kungen tvungen att erkänna en ledare som stod bakom parlamentarismen som tog ifrån kungens politiska befogenheter, då Staaff avlidit efter sjukdom 1915 blev den nya statsministern Nils Edén I hans regering tog han även med fyra socialdemokrater. En av dessa var den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting som blev finansminister i den nya regeringen.
För att gardera sig mot liknande händelser som 1914 fick Staaff att avgå, bad Edén kungen att han inte skulle ha några andra rådgivare än regeringens ministrar och att regeringen också skulle i förväg få läsa igenom de tal kungen hade.
Denna gång accepterade kungen det, sedan dess har kungen inte haft något speciellt inflytande i svensk politik.
Fortfarande saknade hälften av Sveriges befolkning rösträtt; det var kvinnorna. I Norge och Finland hade allmän rösträtt för kvinnor redan genomförts, Danmark var på väg. Liberalerna hade krävt rösträtt för kvinnor redan tidigare och nu när en liberal regering satt vid makten var det inte helt oväntat att man lade fram ett förslag för kvinnlig rösträtt.
De konservativa i den första kammaren var fortfarande skeptiska mot rösträtt för kvinnor, men röstade ändå för förslaget, då man var rädda för revolution, då man från många håll hotade med revolution om inte allmän rösträtt skulle komma att gälla alla. Den nya reformen antogs i slutet av 1918.
Samtidigt med att rösträtts reformen för kvinnor antagits här i Sverige, kapitulerade Tyskland och det första världskriget var i praktiken över. Förutom att Tyskland fick avträda områden vid den tysk-franska gränsen, blev man även dömda att betala 269 miljarder guldmark till Frankrike. Denna inte helt oansenliga summa pengar gjorde Tyskland minst sagt utfattigt, vilket naturligtvis ledde till missnöje bland det tyska folket. Men detta leder till en annan historia som man skulle kunna skriva uppsats efter uppsats om.
Samarbetet mellan liberalerna och socialdemokraterna bröts upp. Dess gemensamma mål hade uppnåtts, rösträtt till alla. Nu skilde sig deras ekonomiska politik. Socialdemokraterna ville att staten skulle ha mer inflytande i näringslivet och på så sätt gagna samhället, vilket inte helt riktigt var liberalernas väg att gå.
Faktum var att den socialdemokratiske ledaren, Hjalmar Branting, stödde den ryska revolutionens mening, dock ej dess våldsamma utförande. De socialdemokrater som ville driva på en revolution, även fast det skulle kräva våld, bröt sig ur det socialdemokratiska partiet och bildade det kommunistiska partiet (numera Vänsterpartiet).
Visserligen var socialdemokraterna det största partiet men de hade ingen egen majoritet, de borgerliga partierna bildade koalitionsregeringar, men dessa regeringar bildades av partier som ändå inte kunde enas, därför blev 1920-talets regeringar ganska svaga och inte särskilt långlivade.
20-tals depressionen blev den första riktigt stora ekonomiska depressionen, både inom Sverige och utomlands. Arbetslösheten steg snabbt i landet när industriernas exporter började vika, 1932 var nästan var tredje industriarbetare arbetslös. Visserligen delades det ut en visst arbetslöshetsstöd, men det var en mycket liten summa. Under den tiden var en av de två liberala partierna som hade bildat regering. Den regeringen kritiserades hårt av Socialdemokraterna, främst angående arbetslöshetspolitiken. Socialdemokraterna menade i stället att man skulle för statens räkning bygga ut vägar och bostäder, som byggdes av arbetslösa arbetare i så kallat beredskapsarbete, dessa skulle även få full lön för det arbete de utförde, på så sätt så skulle konsumtionen öka av industrins produkter då arbetarna nu skulle få pengar över, detta skulle i sin tur leda till att industrin skulle kunna anställa folk igen.
Under valet 1939 fick det socialdemokratiska partiet fler röster än någonsin tidigare, många av dessa röster kom från de arbetslösa arbetarna.
Men det fanns flera anledningar till förlusten i valet. Tidigare under året hade stadsministern Carl Gustaf Ekman hade mottagit 100 000 kr från Ivar Kreuger, den genom tiderna störste finansmannen i Sverige, så visst hade det stormat kring regeringen under året. Tidigare hade även Ådalsmorden, jordbrukskrisen samt den växande arbetslösheten tyngt de borgerliga regeringarna under den sista tiden.
Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hansson blev stadsminister och Ernst Wigforss blev finansminister. Det var förresten Wigforss som lagt fram förslagen med beredskapsarbete. Trots valframgångarna räckte dock inte rösterna till att få majoritet i riksdagen. Detta skulle troligtvis leda till att socialdemokraternas förslag om beredskapsarbeten; inte skulle gå igenom.
I det läget kontaktade Hansson riksdagsmän från Bondeförbundet i hemlighet. Hansson räknade med att Bondeförbundet hade vissa intressen av en uppgörelse, i synnerhet då även jordbrukarna drabbats av krisen. Priserna på böndernas produkter hade sjunkit samtidigt som det fanns gott om billigt spannmål utomlands, därför föreslog Hansson att man skulle behålla tullarna på jordbruksprodukter för att på så sätt hålla priserna uppe, å andra sidan skulle Bondeförbundet rösta för socialdemokraternas arbetslöshetspolitik. De flesta riksdagsmän från Bondeförbundet stödde förslaget efter några dagars betänketid. Socialdemokraterna kunde då genomföra sin krispolitik vilket förbättrade de arbetslösas situation avsevärt. Dessutom hade man på så sätt skapat en stark regering som i 44 år, ända fram till 1976 (undantaget sommaren 1935), skulle behålla regeringsmakten.
Då man numera hade majoritet i riksdagen kunna man uppfylla hel del socialdemokratiska visioner. En av de viktigaste var det "folkhem" som Per Albin Hansson talade varmt om. Under den här perioden fattades en hel del beslut som än idag påverkar oss på olika sätt. Arbetslöshetsförsäkring, höjd folkpension samt minst två veckors betald semester.
Under tiden hade Hitler i redan införlivat Österrike i Tyskland och hade börjat att göra anspråk på Tjeckoslovakiskt territorium, vilket naturligtvis hade oroat de franska och engelska ledarna. Den 1 september 1939 gick tyska trupper i anfall mot Polen, två dagar senare förklarade England och Frankrike krig mot Tyskland…
Visst hade men med förstämning sett Tyskland vandra in i Polen, men fortfarande såg man sig inte hotade. Hansson hade t.o.m. försäkrat Sveriges säkerhet med det nu mera smått legendariska uttrycket "Vår beredskap är god". För Sveriges beredskap var inte alls god, tvärtom. Kriget hade tagit det svenska försvaret på pottkanten, man hade under mellankrigstiden t.o.m. börjat att rusta ner det svenska försvaret. Omedelbart efter krigsutbrottet förklarade sig Sverige neutralt.
Ganska snabbt upprättade regeringen en hel del exportförbud för att kunna klara av den inhemska marknaden, men man var tvungna att, som tidigare, exportera stora mängder järnmalm till Tyskland (tio miljoner ton), främst för att undvika repressalier från Tyskland.
Den 30 november angrep Sovjetunionen Finland vilket naturligtvis skapade oro i Sverige. Kraven på samlingsregering hade redan tidigare lagts fram av Bondeförbundet men sedan avvisats, nu var man även från de övriga partiernas sida beredda att samarbeta för att hålla Sverige ur kriget. 13 december var den nya regeringen klar, fortfarande med Per Albin Hansson som statsminister.
Opinionen krävde att Sverige skulle militärt hjälpa Finland i kriget mot ryssarna, men ville inte regeringen gå så långt, istället stöddes finländarna med vapen och med humanitär hjälp. En frivilligkår bestående av över 8000 frivilliga svenskar sattes in i vinterkrigets slutskede. Men de han inte utkämpa några större strider förrän freden slöts 12 mars 1940 i Moskva.
Den 2 mars 1940 tillfrågades de svenska och de norska angående transit av allierade trupper. Detta avvisades då man kunde vänta tyska eller ryska repressalier.
Under vinterkriget var den svenska beredskapen ganska hög, 100 000 man vid vapen runt om i landet, främst i Norrland. Efter freden hade den omfattande demobilisering börjat och när tyskarna angrep Danmark och Norge den 9 april 1940 var princip hela södra och mellersta Sverige obeskyddat av militär.
Attacken och ockupationen av Norge klippte av Sveriges förbindelser västerut samtidigt som tyskarna säkrade malmutförseln vid Narvik.
Redan i april kom den första eftergiften från svensk sida gentemot Tyskland. Tyskarna tilläts att transportera medicinsk utrustning, sjukvårdare, mat och kläder genom Sverige. Men transiteringen klassificerades naturligtvis som "humanitär" och att man avböjde att transitera stridande personal och vapen så länge Norge stod under tysk ockupation.
Den fullständiga tyska segern kom under försommaren 1940, ännu en gång fick tyskarna Sverige på andra tankar och fick Sverige att transitera till och från Norge, utöver det tidigare medgivna, stridande personal som dock var obeväpnad.
Ännu en gång blev man tvungen att ransonera varor, i synnerhet nu då man genom ockupationen av Norge inte kunde handla med västalliansen. Men den här gången var ransoneringarna inte lika små som vid det första världskriget. Dessutom hade livsmedelsförsörjningen förbättrats avsevärt under mellankrigstiden. Sverige var nu praktiskt taget självförsörjande på livsmedel som en frukt av effektiviseringen inom jordbruk och boskapsskötsel.
70 procent av importerna till Sverige kom från Tyskland eller tysk ockuperade länder, så det var uppenbart att Tyskland hade inflytande över Sverige. Men tummen i ögat från svensk sida var den svenska järnmalmen, som tyskarna hade ett stort behov av.
Efter förhandlingar och överenskommelser med Tyskland och Storbritannien så tilläts svenska fartyg handla med icke krigförande länder, i synnerhet latinamerikanska länder men även ända fram till slutet av 1941; USA. Denna lejdtrafik försåg Sverige med ganska stora mängder livsmedel och maskindelar.
De tyska nederlagen i Nordafrika och i Sovjet vintern 1942-43 påverkade Sveriges förmåga att förhandla om handeln med järnmalm i Tysklands nu mer alltmer trängda situation. Men sedan USA inträtt i kriget så hade handelsförhållandena med de allierade försämrats. Amerikanarna förklarade att Sverige numera inte hade så mycket att frukta från Tyskland, kanske bara en kortvarig ockupation, och borde därför hjälpa till att förhindra en förlängning av kriget. Man syftade då transiteringen av stridande personal och vapen, men även järnmalmsexporten till Tyskland.
I augusti 1943 upphörde transiteringen av militär personal och vapen, var efter Tyskland protesterade, men kunde inget annat göra.
Fram till krigsslutet utbildade Sverige motståndsrörelsens medlemmar i hemliga läger i Sverige samtidigt som man smugglade ut personer och in vapen i Norge och Danmark.
1944 började det "Tredje riket" falla då man led nederlag på alla fronter. Den 7 maj 1945 kapitulerade Tyskland utan villkor.
Efter freden avgick samlingsregeringen och en rent socialdemokratisk regering tillträdde, med Per Albin Hansson som regeringschef. 1946 avled Hansson och efterträddes av Tage Erlander.
En viktigt fråga för den nya socialdemokratiska regeringen var tjänstepensions frågan. De flesta arbetare och många tjänstemän hade ingen annan pension än folkpensionen som var försvinnande liten. För att utjämna klyftorna mellan tjänstemännen som fick sin pension betalade av arbetsgivaren, och industriarbetarna utformades ATP (Allmän Tilläggspension) av socialdemokraterna och LO. Men detta motsattes av de borgerliga partierna som inte alls gillade att man obligatoriskt skulle betala inte en avgift till statliga pensionsfonder. Dels så skulle det markant öka statens ekonomiska makt, men man ansåg också att pensionerna skulle inbetalas frivilligt. Efter en mycket jämn riksdagsomröstning så segrade förslaget om ATP med en rösts marginal, detta skedde 1960.
1975 infördes enkammarriksdag. Det blev lättare att ta regeringsmakten då man endast behövde vinna en kammare istället för tidigare, två. Detta gagnade speciellt det borgerliga blocket som med sin koalitionsregering (Centern, Moderaterna och Folkpartiet) vann valet 1976 och på så avbröt socialdemokraternas 44-åriga maktinnehav i Sverige.
Den regeringen skulle komma att ledas av Centerpartiets dåvarande ledare, Thorbjörn Fälldin.
Då tillräckligt aktuell litteratur inom detta område inte finns så har jag avvägt att inte skriva något mer. Speciellt då mina personliga intryck av svensk politik mellan 1981 och 1988 varit minst sagt luddiga. Detta antar jag är helt normalt med tanke på min ålder.
Det svenska samhället har förändrats enormt sedan slutet av 1800-talet. Från jordbrukssamhället till informationssamhälle. Sverige är idag, näst USA, det Internet tätaste landet i världen och har mycket väl utbyggda telekommunikationer.
Men som jag i inledningen beskrev, är det viktigt att studera
historien för att kunna förutspå framtiden. Det
är därför jag har tycker att det har varit ett
ganska intressant arbete att skriva om "Sveriges historia
under 1900-talet", trots att uppsatsen i sig kanske inte
var av det högsta klassen.
Nu när jag läst igenom denna uppsats tycker jag att det är tragiskt; tragiskt att man har suttit i timmar, skrivit och slagit upp i böcker och fortfarande står det ingenting om folket, om den stora massan. Har jag missat de böckerna? Uppsatsen handlar uteslutande om svensk politik under 1900-talet. Visserligen så har politik en ganska viktig roll i hur folket på gatan har det, men det är ur den synvinkeln jag borde skriva, inte som det nu är gjort, ur det riksdags politiska livet.
Carlsson Sten, Rosén Jerker, Den Svenska Historien, Stockholm 1979
Öhman Christer, Historia för högstadiet, Stockholm 1989
Alf Åberg, A concise History of Sweden, Stockholm
1985
Tillbaka till hemsidan...
Senast uppdaterad 96-12-20
Du är besökare nummer 115929 sedan 96-12-20