Typsnitt Spaltbredd Kägeln Radlängd Fet text Högerkant

Typografi

Typografi är läran om bokstavstecknen, och det är den som är grunden för layoutarbetet. Även om vi inte läser texten bokstavsvis, som i småskolan, så måste bokstäverna vara lätta att känna igen. Vid läsningen omfamnar ögat hela bokstavsgrupper och ordsammansättningar. Vi lär oss känna igen ordbilder. Och ju vanare läsare vi är desto större yta tar vi in på en på gång.

Ögat får inte störas i sin framfart; inte heller hjärnan. Varje hinder, varje tveksamhet, varje oklar tanke, varje besvär som uppstår under läsningen, kan leda till att läsaren ger upp. Du kämpar faktiskt hela tiden mot en person som när som helst kan sluta läsa. Därför gäller det att skjuta på istället för att bromsa. Alltså måste du minimera möjligheterna till avbrott.


Typsnitt

Man brukar säga att god typografi inte ska märkas. Ett typsnitt bör inte avvika för mycket. Tycker man att texten ser ut som vanligt är det bra. Leta inte efter extrema typsnitt. Spara exklusiviteter till layouten.
Grovt sett kan man säga att det finns två huvudtyper av typsnitt, de som har klackar (serifer) och de som inte har det (sanserifer). Klackarna binder ihop bokstavsbilden så att orden blir mer lättfångade för ögat. De ger också en skjuts framåt. Därför anses text med klackar vara mer lättläst. Typsnitt utan klackar ger en mera monoton och staketliknande ordbild som i längden är tröttande. Serifer brukar man använda till brödtext och sanserifer till rubriker.

Typografin är den viktigaste grundstenen i layouten. Det finns framför allt sex typografiska faktorer som påverkar läsbarheten:

  • Typsnittet

  • Bokstavsstorleken (graden)

  • Spaltens bredd

  • Luften mellan raderna (kägeln)

  • Avstavingar

  • Mellanrum mellan orden

Spaltbredd

Om spaltbredden är för smal kan det bli många avstavningar. En avstavning bromsar alltid upp läsningen något. Smal spaltbredd med jämn högerkant kan också ge många stora gluggar mellan orden. För att raderna ska bli lika långa när man sätter text med rak högerkant, så luftas raden mellan orden. Den här luften kallas utslutning. Det gäller att få utslutningarna så små som möjligt. Blir de för breda bromsar det också upp läsningen, eftersom de ger intruck av att något fattas eller fallit bort. Spaltbredden får heller inte bli för bred. Då riskerar man att virra bort sig och tappa kontakt med texten.

Samma sak gäller för avståndet mellan raderna. Ligger de för tätt kan man halka över på nästa ord och tappa sammanhanget. Ligger de å andra sidan för långt ifrån varandra finns en risk att raderna tappar kontakt med varandra. Bokstavsstorleken ska anpassas till radbredden. Samtidigt är det så, att ju större bokstäver man har, desto större är risken att raderna stöter i varandra vid läsning. De konkurrerar för mycket om uppmärksamhet. Alltså bör ljusrummet mellan raderna också anpassas till bokstavsstorleken och spaltbredden.


Kägeln

Läsbarheten ökar om det finns en smula luft mellan raderna. Ögat ska inte störas av annan text. Det ska kunna fixera en hel grupp av ord, helst hela raden. Den här extra luften åstadkommer man genom att sätta en kägel som är större än bokstavens höjd.

Normalt sett ska kägeln omsluta bokstaven. Det vill säga ligga lika fördelad både under och över bokstaven. I layoutprogrammen har man oftast förenklat det så att luften ligger antingen över eller under. Det är viktigt att veta hur det förhåller sig, eftersom man kan använda kägeln till att exempelvis ändra avståndet mellan textrader med precision. Var kägeln ligger har också betydelse om du vill göra anfanger (begynnelsebokstäver i större grad).

Kägeln sätts beroende av graden (storleken på bokstäverna) och bredden på raderna. En bred spalt kräver mer ljusrum mellan raderna, alltså en större kägel. Vi kan se att bredd, kägel och bokstavsstorlek påverkar varandra. Tänk därför på att välja de rätta proportionerna mellan dem.


Radlängd

En tumregel är att en rad bör innehålla ungefär 40 nedslag för att vara läsvänlig. Raderna i dagstidningar innehåller oftast mellan 30 och 35 nedslag. De är alltså, enligt denna regel, något för smala. Det kan man märka om man jämför med veckotidningar. De är med sina spaltbredder som oftast är 13cm typografiskt mera lättlästa.

Undersökningar av ögonrörelser vid läsning har visat att 13cm är den bredd som ögat lättast greppar. Man behöver inte röra det så mycket i sidled, och dessutom är spalten tillräckligt bred för att ögat inte ska störas av omgivande text.


Fet text

För att framhäva ord, eller namn, i brödtexten kan du använda kursiv, fet text, versal eller kapitäler. Men använd dessa förstärkningar sparsamt. Både versaler och kursiv är svårläst i för länga stycken. För mycket fet text tynger ner. Dessutom är många feta varianter av datortypsnitten inte speciellt vackra. De får också ofta en konstig utslutning mellan orden. Texten får stora gluggar och blir därmed extra svårläst. Välj gärna ojämn högerkant på fet text för att undvika detta.


Högerkant

När det gäller ojämn eller jämn högermarginal är meningarna delade. De kvadratiska textblocken ger en lugnare och mer harmonisk bild. Jämn högerkant spar dessutom plats, eftersom utrymmet utnyttjas effektivast då.

Många anser dock att läsbarheten är större med ojämn högerkant. Det blir färre avstavningar och man slipper uslutningar. Man stavar bara av där det är absolut nödvändigt. Men det innebär definitivt inte att man ska skippa avstavningarna helt. Då blir marginalen alldeles för taggig och orolig. Väljer du ojämn högerkant bör du höst lägga en tunn linje mellan spalterna (spaltlinje) för att stadga upp intrycket, hålla ihop texten, och därmed underlätta läsningen.