Bengt Nordberg
D-kurs i pedagogik (60-80 poäng)
Yrkespedagogik 5 poäng
Lärarhögskolan i Stockholm         2000-04-29

• Pedagogik: "som hör till uppfostran eller undervisning, vetande och metoder som tillämpas i uppfostran och undervisning" samt pedagog: "i antikens Grekland en slav som ledsagade barn till och från skolan och ibland undervisade dem i hemmet; senare lärare, undervisare". Nationalencyklopedin (1),
• "… i engelska och amerikanska texter används vanligen termen education" samt "termen används ibland i engelskan särskilt när man avser uppfostrings- och undervisningsproblem sedda ur den vetenskapliga pedagogikens synpunkt" Egidius (2),
• "… vetenskapen om uppfostran och lärandet, dess mål och metoder" Sandström (3),
• "Uppfostran och undervisning syftar till att förändra människor, främst unga människor, på ett socialt önskvärt sätt. Det är den pedagogiska forskningens främsta uppgift att undersöka betingelserna för sådana förändringar." Stukát (4),
• "Pedagogisk ledning definieras som "ledarhandlingar som syftar till att påverka individer, grupper eller organisationen, så att en utveckling sätts igång eller främjas" Stålhammar (5).
• "Pedagogik är ett medvetet förhållningssätt till den lärande människan" Pedagogiska magasinet (6). Citat av uttalande av professor Husén.
• "Pedagogik är inte en vetenskap. Pedagogik är ett hedervärt hantverk som gäller uppfostran och undervisning. Problemet är att man i skolan har att göra med unika elever och unika lärare i samma klassrum. Forskning som syftar till att ge allmängiltiga resultat kan inte utfärda recept som gäller alla elever och alla klassrum, men den kan fastställa vissa generella tendenser, trender och förhållanden" Pedagogiska magasinet (6). Citat av uttalande av professor Husén. Redaktören kommenterar den 83-årige f.d. pedagogikprofessorns inlägg med följande ord: "Husén lär inte stå oemotsagd i den här frågan".

I boken Pedagogikens historia, Landquist & Husén (7) definieras inte begreppet pedagogik. Det är alltså ett begrepp som ofta tas för givet.

Nationalencyklopedin (1) ger de utförligaste förklaringarna av begreppet pedagogik. Utöver vad som citeras ovan står bland annat följande att läsa: "Pedagogik omfattar numera också den påverkan av attityder och beteenden utöver förmedling av kunskaper och kompetenser som inte är av direkt skolmässig karaktär och betraktar därför läran om uppfostran och undervisning i ett vidare politiskt-filosofiskt, socialt och historiskt sammanhang."

Begreppet undervisning definieras i vardagliga sammanhang som att "lära ut" och att "förmedla kunskaper" och ges samma innebörd som begreppet pedagogik. En tid användes begreppet undervisningsteknologi. Den senaste läroplanen definierar undervisning som "arbete som planeras av lärare och elever tillsammans och genomförs under lärares ledning". Skillnader mellan tidigare definitioner och den senaste speglar utvecklingen inom pedagogiken.

Begreppet pedagogik står för att lära ut, att undervisa, och detta är ett omfattande yrkesområde. För att människorna skall få de kunskaper och den kompetens som behövs för att handla ändamålsenligt både i arbetslivet och när det gäller personliga angelägenheter måste det också ske inlärning. För att inse vidden av problematiken lyssnar vi på Prickens husse, när han pratar om att lära ut och att lära in.

Prickens husse polariserar problemet med begreppet lära ut – lära in. Det kan ses som en interaktion mellan två olika processer, på engelska benämnda teaching respektive learning. Pedagogik handlar därför med nödvändighet om hur inlärning bäst går till. Läraren skall lära ut men avsikten är naturligtvis att eleven, studenten eller mottagaren skall förstå och lära sig innebörden av det budskap som läraren meddelar. Det kan också uttryckas så att lärarna organiserar det pedagogiska arbetet, så att eleverna kan utveckla kunskaper och praktiska färdigheter. Pedagogiken känner många metoder; allt från förmedlande undervisning (ofta kallad katederundervisning) till problembaserat lärande, PBL. Yrkespedagogik handlar därför om metoder för att effektivt överföra yrkeskunskaper till dem som är under yrkesutbildning.

Att lära ut och att lära in är två skilda processer framgår också av ett citat efter Winston Churchill: "Jag tycker om att lära mig men inte att bli undervisad."

Kanske kan man säga att yrkespedagogik utgör en formuleringsarena medan yrkesutbildning finns på en realiseringsarena. Påståendet genererar en nödvändig fråga: Finns det ett avstånd mellan dessa arenor – alltså olika verklighetsuppfattning som styr aktörernas handlande - och i så fall hur ska detta överbryggas?

Formuleringsarenan måste anpassa sig till realiseringsarenans förutsättningar. Skolan måste vara lyhörd för individens förutsättningar och behov för att uppnå effektiv och stimulerande inlärning. Detta är ett pedagogiskt axiom. En av flera grundförutsättningar är att läroplanen är anpassad till elevernas förutsättningar. Att formuleringsarenan inte alltid lyckas med sina avsikter speglas i samhällsdebatten: "Av de 94.300 elever som började det tredje året i gymnasieskolan hösten 1998 var det 79 procent som fick slutbetyg vårterminen 1979. Det var färre än läsåret innan, då 83 procent fick slutbetyg." Skolverket.

Vidare kan noteras att endast 57 procent av eleverna i den kommunala gymnasieskolan i Motala kommun fullföljde sina studier inom fyra år (vårterminen 1998). I den pedagogiska debatten har också framförts att 25-30 procent av eleverna lämnar grundskolan med känsla av leda, uppgivenhet och misslyckanden, fast beslutna att aldrig komma i närheten av någon form av utbildning. Man får en känsla av att pedagogik å ena sidan och kunskapsresultatet å andra sidan haltar. Kanske pedagogiken måste söka nya vägar. Vi vet också en förändringsprocess pågår inom pedagogiken. Nya vägar öppnas, t. ex. tycks problembaserat lärande, PBL, vinna mark. Med andra ord står pedagogiken uppe i ett tydligt förändringsskede.

I en artikel i Att leda skola (8) står att läsa: "Den pedagogisk forskningen i Sverige disponerar betydande resurser. Dessa finns i form av ett stort antal tjänster t. ex. professurer, universitetslektorer, docenttjänster, forskningsassistenter och doktorander m. fl. Varje lärosäte disponerar ett flertal professurer i pedagogik. Vidare disponerar olika myndigheter och fonder åtskilliga miljoner varje år, varav en betydande del går till pedagogiskt forsknings- och utvecklingsarbete. En stor del av denna forskning utförs av folk vars enda erfarenhet av skolan är deras egen skoltid. Ofta hör man rektorer, andra skolledare och lärare säga att man inte "förstår" vad pedagogerna sysslar med. Det har t.o.m. bland lärare utbrutit en debatt om den pedagogiska forskningens berättigande. Detta sägs vara beroende på de obegripliga projekt- och resultatbeskrivningarna för att inte tala om kryptiska hypotesformuleringar och/eller bristfällig metodik. Detta har ofta lett till att lärare och även skoladministratörer känner ett betydande främlingskap till pedagogiken och tror att man inte begriper sin egen verksamhet"

Vi kan konstatera problematiken både när det gäller formuleringsarenans problem och när det gäller den pedagogiska forskningens verklighetsanknytning, men det är inte detta min rapport handlar om. Pedagoger lyckas alltså inte alltid. Skälen kan vara många: Otillräcklig pedagogisk kompetens (i vilket också ingår att motivera eleverna), bristande förståelse för skolans vardag, elevernas begåvning och intresse, vilket i sin tur beror på många olika orsaker.

Att lära in, att bygga upp kunskaper och kompetens, är en process hos den enskilde individen, som kräver arbete. Passivt lärande, att se och lyssna utan att göra något mera, ger säkert viss kunskap. Ett aktivt lärande ger enligt alla erfarenheter betydligt bättre och hållbarare kunskaper och kompetens. Att anteckna, reflektera och placera in kunskapen i ett sammanhang, att lyssna på andra, att öva praktiska arbetsmoment och att själv söka ytterligare kunskap är viktigt. Den amerikanske pedagogen Dewy formulerade uttrycket "Learning by doing".

Ämnet för min rapport är yrkespedagogik. Enligt kursplanen för den kurs i vilket detta arbete ingår så "sätts fokus inom yrkespedagogiken på relationen tanke, språk och kroppslig handling". Tanke och språk är förutsättning för kommunikation. Jag betraktar kommunikationsprocessen som enastående viktig när det gäller yrkespedagogik. Kommunikation kan definieras på följande sätt:

Kommunikation (även kallad dialog kunskap) innebär att man utbyter tankar och erfarenheter så att andra förstår det budskap man vill förmedla samt att själv kunna lyssna och kritiskt kunna uppfatta andra människors budskap på ett korrekt sätt. Det är också väsentligt att förstå innebörden av gemensamma begrepp och att äga faktakunskaper. Kroppsspråket utgör en mycket stor del av mänsklig kommunikation. Att därför vara observant på detta är viktigt.

Kroppslig handling innebär för mig, när det gäller yrkespedagogik, praktiskt arbete, d.v.s. arbete med händerna. Det kan gälla att fila, svarva, montera, klippa hår, mjölka kor etc. Förförståelse och teoretisk kunskap blir genom kroppslig handling yrkeskompetens. Definitioner:

Kunskap är definitionsmässigt allt man vet och kan, alltså kognitiv kunskap (vetande, namn, ordförråd, facktermer, metoder, fysiska lagar, texter och liknande sakkunskap). Det handlar alltså om att komma ihåg och kunna återge katalog kunskap, till exempel den kemiska formeln för vatten, var i kroppen levern är belägen, vilken bokstav som betecknar toppvinkeln i ljusbrytande prismor, samt att ha ett ordförråd och begreppsförståelse. Kunskap handlar också om färdighetskunskap, till exempel att man kan läsa, skriva och räkna samt att man har praktiskt hantverkskunnande och behärskar olika tekniker, arbetsmoment och metoder för att klara sin verksamhet.

Kompetens anses vara faktakunskaper i kombination med förståelse för helhet och sammanhang samt förtrogenhet och förmåga att använda och tillämpa dessa kunskaper. Det kan vara att förstå arbetsuppgifternas art och att kunna se samband, att engagera sig, att lösa problem, att förstå behov och kunna göra urval och att kunna prioritera. Det handlar om att veta hur och vad man skall göra, liksom varför samt inte minst att kunna sätta upp mål för sitt arbete. I ordet kompetens kan man också lägga in förmågan till självinsikt samt att kunna bearbeta och reflektera över faktakunskaper. Kompetens förklaras ibland som ett resultat av internalisering av såväl teoretisk kunskap som praktiska kunskaper. Man har då tagit till sig kunskap så att den har blivit automatiserad och en bestående del av den egna personligheten och därmed personlig kompetens.

Yrkeskunnande kan enligt Ellerström i Från Wittgenstein till degknådning (10) definieras som fem olika sorters kompetens:

• Formell kompetens, den kompetens som förväntas genom formell utbildning och som kan dokumenteras med betyg eller intyg,
• Reell kompetens, den faktiska kompetens som en person besitter,
• Utnyttjad kompetens, den individkompetens som kommer till användning i arbetet,
• Erfordrad kompetens, den kompetens som krävs för att utföra arbetet på ett framgångsrikt sätt,
• Efterfrågad kompetens, den kompetens som formellt eller informellt föreskrivs eller efterfrågas för ett visst arbete.

Behovet av kompetensutveckling uppstår framför allt då den erfordrade kompetensen är större än den reella. Den reella kompetensen kan också vara större än den erfordrade. Erfordrad kompetens kallas också kvalifikationskompetens. Denna kompetens finns ofta inte samlad hos en och samma person utan det krävs insatser av flera personer för att få fram en väl fungerande lösning.

Tyst kompetens och tyst kunskap är uttryck som förklarar situationen när verkligheten är för komplex och språket är otillräckligt för att beskriva innebörden av kunskaps- eller kompetensbegreppet. Praktisk yrkesutövning (t.ex. när det gäller hantverksyrken, läkare och många andra liknande yrken) bygger till stor del på just tyst kompetens.

I Från Wittgenstein till degknådning (10) definierar Ellerström kompetens på följande sätt: "Med kompetens avses en individs potentiella handlingsförmåga i relation till en viss uppgift, situation eller kontext".

Vidare så definierar samme författare begreppet förmåga som bestående av följande faktorer:

• Psykomotoriska, d.v.s. olika typer av perceptuella och manuella färdigheter,
• Kognitiva, d.v.s. olika typer av kunskaper och intellektuella färdigheter,
• Affektiva, d.v.s. viljemässiga och känslomässiga handlingsförutsättningar,
• Personlighets, d.v.s. handlingsrelaterade till t.ex. självförtroende och självupp- fattning,
• Sociala, d.v.s. färdigheter som t.ex. samarbets- ledarskaps- och kommunikations-förmåga.

Yrkespedagogiken skall ge yrkeskompetens, vilket kan beskrivas som den samlade förmågan att nå ett uppställt mål. Den samlade förmågan kan bestå av erfarenheter, kunskaper, förmåga att reflektera, förmåga att uppfatta kontexten, attityder, initiativförmåga, ansvar, empati, färdigheter, samarbetsförmåga, kreativitet, personlig stabilitet och flexibilitet.

Enligt min uppfattning skall alltså yrkespedagogiken ge ett antal verktyg med vilka man utvecklar tekniker och praktiska färdigheter enligt ovan, så att människor bibringas den kompetens som fordras för att utföra ett antal ändamålsenliga handlingar inom ett yrkesområde. Yrkespedagogik handlar om medel och metoder när man förmedlar yrkeskunnande i form av teoretiska och praktiska färdigheter. Att lära ut praktiska yrkeskunskaper är essentiellt.

Yrkespedagogiken ger oss många modeller för att lära ut, överföra och förmedla yrkeskompetens. 20 års erfarenheter som yrkeslärare har gjort mig till anhängare av följande uttryck, som vill belysa proportioner och som framgår av nedanstående bild:

Som pedagog med yrkesutbildning som viktigaste verksamhet har jag under lång tid använt mig av bland annat modellen 4K. Begreppet 4K står för kunskap, kommunikation, kreativitet och kompetens. Begreppet kreativitet kan definieras så här:

Kreativitet innebär att kunna tänka i nya banor, att vara mottaglig för nya metoder och arbetssätt, att vara öppen för andras konstruktiva kritik och utnyttja de metoder som bäst leder till målet. I begreppet kreativitet kan man också tolka in sådant som förmåga till utveckling och förnyelse.

Övriga tre K har definierats ovan. Att framställa min modell i ett blockdiagram är inte möjligt eftersom modellen då blir statisk. Med min fantasimodell (bilaga) där jag beskriver kompetensatomen - competensus - vill jag beskriva den dynamik som bör vara utmärkande för pedagogiken.

Att den svenska yrkespedagogiken är viktig för samhället framgår av facktidskriften Att leda skola (8), där det står att läsa: "40 miljoner kronor satsas under åren 2000-2002 på att utveckla yrkesutbildningen och samverkan mellan skolan och arbetslivet och att kompetensutveckla lärare i yrkesämnen".

Pedagogik handlar som sagt om tanke, språk och handling, allt i ett ständig dynamiskt samspel där kompetensatomen är en av flera byggstenar och där nytänkande stundar.

1. Nationalencyklopedin. Band 15. (1994). Höganäs. Bokförlaget Bra Böcker.

2. Egidius, H. (1983). Psykologi Pedagogik Psykoterapi termlexikon. Arlöv. Esselte studium

3. Sandstöm, K.I. (1964). Psykologisk ordbok. Stockholm. Almqvist & Wiksell.

4. Stukát, K-G (1971). Pedagogisk forskningsmetodik. Stockholm. Almqvist &Wiksell,

5. Stålhammar, B. (1993). Skolledare i en föränderlig omvärld. Göteborg.

Förlagshuset Gothia.

6. Pedagogiskt magasin, s 85. (Tidskrift, nr 4/1999). Stockholm. Lärarförbundet.

7. Landquist, J. och Husén, T (1969): Pedagogikens historia. Lund.Gleerups Bokförlag,

8. Att leda skola. s 55. (Tidskrift, nr 2/2000) Göteborg. Förlagshuset Gothia.

9. Göranzon, B. (1990): Det praktiska intellektet. Stockholm. Carlsson.

10. Höghielm, R. (red) (1998): Från Wittgenstein till degknådning. Om yrkeskunskap och yrkeskulturer. Stockholm. HLS Förlag.

11. Perby, M-J. (1995): Konsten att bemästra en process. Om att förvalta yrkeskunnande. Smedjebacken.Gidlunds Förlag.

12. Schön, D.A. (1983): The Reflective Practitioner. How professionals think in action. London. Temple Smith.

Till början av dokumentet

Tillbaka till Nordberg Visual Science