LAPPDALEN 2000, DEN SISTA FÄRDEN
Jo, det här blev verkligen Den sista färden.
Det märks att man blivit äldre. Kroppen tar alltför
mycket stryk av sådana här strapatser. Vi hade
i alla fall tur med vädret. Vi startade paddlingen sju
på kvällen måndagen den 3 juli. I strålande solsken.
Efter tre dragningar genom forsar och tre bärningar
(inklusive det 500 meter långa myggiga myrhelvetet,
se bilden ovan där Christers måg Mats masserar sin
onda axel, Christers äldste grabb Oskar gömmer sig
i mygghatten och jag pustar ut) förbi stridare forsar
var vi framme vid vår lägerplats halv tre på natten.
Där slog vi upp våra tält, käkade lite och hängde
upp alla kläder som blivit blöta efter att ha legat
i ryggsäckarna i kanoterna, som tagit in vatten
vid alla dragningar. Fem gick vi och lade oss, just när
solen började titta upp igen.
Tisdag, onsdag och torsdag fiskade vi från kanot i sjön.
Det nappade bra, fast inte lika bra som för tre år sedan.
Storleken pä öringarna var lite mindre än tidigare.
Och till vår fasa drog vi upp ett par tre abborrar (!) per man.
Det var inte bra, den skräpfisken var vi förskonade från
vid förra fisketuren. Antagligen har den rackaren vandrat
upp i sjösystemen. (Längst in i viken på bilden nedan låg
vårt fiskeläger.)
Sent på torsdagseftermiddagen packade vi ihop
och började paddlingen tillbaka. Vi tog det lugnt
och fiskade oss ner mellan sjöarna (förutom de
obligatoriska dragningarna och bärningarna förstås).
Efter myrhelvetet slog vi upp våra tält vid slutet på
en forsnacke vid elvatiden på kvällen. Där drog
Christer och jag upp några öringar innan vi gick
och lade oss vid ett-tiden.
Fredag morgon vaknade vi av regndropp mot tältduken.
Finvädret var över, här kom ösregnet och blåsten.
Vinden hade också vänt, så vi hade åtta kilometers
motvind över två stora sjöar framför oss.
Rejält genomblöta, vi och packningen, nådde vi till slut bilen.
Där tog jag av mig alla kläder och bytte till ett par torra (!)
kalsonger och så startade vi den 16 mil långa
bilresan mot Östersund med värmen på max.
Ledbrutna och ont i varje muskel (även sådana man
inte hade en aning om existerade) lovade Christer och jag
varandra en sak: Det här var Den sista färden.
Nästa gång får det bli något mer lättillgängligt
fiskevatten.
Fisket då? Jo, vi fick med oss runt hundra öringar,
Christer (på bilden ovan med en nyfångad) och jag,
nedsaltade i plasthinkar. De andra två som var med,
Oskar och Mats, fick också en hel del fisk. Men de verkar
inte vilja göra om resan en gång till...
Jo, det här blev verkligen Den sista färden.
Det märks att man blivit äldre. Kroppen tar alltför
mycket stryk av sådana här strapatser. Vi hade
i alla fall tur med vädret. Vi startade paddlingen sju
på kvällen måndagen den 3 juli. I strålande solsken.
Efter tre dragningar genom forsar och tre bärningar
(inklusive det 500 meter långa myggiga myrhelvetet,
se bilden ovan där Christers måg Mats masserar sin
onda axel, Christers äldste grabb Oskar gömmer sig
i mygghatten och jag pustar ut) förbi stridare forsar
var vi framme vid vår lägerplats halv tre på natten.
Där slog vi upp våra tält, käkade lite och hängde
upp alla kläder som blivit blöta efter att ha legat
i ryggsäckarna i kanoterna, som tagit in vatten
vid alla dragningar. Fem gick vi och lade oss, just när
solen började titta upp igen.
Det märks att man blivit äldre. Kroppen tar alltför
mycket stryk av sådana här strapatser. Vi hade
i alla fall tur med vädret. Vi startade paddlingen sju
på kvällen måndagen den 3 juli. I strålande solsken.
Efter tre dragningar genom forsar och tre bärningar
(inklusive det 500 meter långa myggiga myrhelvetet,
se bilden ovan där Christers måg Mats masserar sin
onda axel, Christers äldste grabb Oskar gömmer sig
i mygghatten och jag pustar ut) förbi stridare forsar
var vi framme vid vår lägerplats halv tre på natten.
Där slog vi upp våra tält, käkade lite och hängde
upp alla kläder som blivit blöta efter att ha legat
i ryggsäckarna i kanoterna, som tagit in vatten
vid alla dragningar. Fem gick vi och lade oss, just när
solen började titta upp igen.
Tisdag, onsdag och torsdag fiskade vi från kanot i sjön.
Det nappade bra, fast inte lika bra som för tre år sedan.
Storleken pä öringarna var lite mindre än tidigare.
Och till vår fasa drog vi upp ett par tre abborrar (!) per man.
Det var inte bra, den skräpfisken var vi förskonade från
vid förra fisketuren. Antagligen har den rackaren vandrat
upp i sjösystemen. (Längst in i viken på bilden nedan låg
vårt fiskeläger.)
Det nappade bra, fast inte lika bra som för tre år sedan.
Storleken pä öringarna var lite mindre än tidigare.
Och till vår fasa drog vi upp ett par tre abborrar (!) per man.
Det var inte bra, den skräpfisken var vi förskonade från
vid förra fisketuren. Antagligen har den rackaren vandrat
upp i sjösystemen. (Längst in i viken på bilden nedan låg
vårt fiskeläger.)
Sent på torsdagseftermiddagen packade vi ihop
och började paddlingen tillbaka. Vi tog det lugnt
och fiskade oss ner mellan sjöarna (förutom de
obligatoriska dragningarna och bärningarna förstås).
Efter myrhelvetet slog vi upp våra tält vid slutet på
en forsnacke vid elvatiden på kvällen. Där drog
Christer och jag upp några öringar innan vi gick
och lade oss vid ett-tiden.
Fredag morgon vaknade vi av regndropp mot tältduken.
Finvädret var över, här kom ösregnet och blåsten.
Vinden hade också vänt, så vi hade åtta kilometers
motvind över två stora sjöar framför oss.
Rejält genomblöta, vi och packningen, nådde vi till slut bilen.
Där tog jag av mig alla kläder och bytte till ett par torra (!)
kalsonger och så startade vi den 16 mil långa
bilresan mot Östersund med värmen på max.
Finvädret var över, här kom ösregnet och blåsten.
Vinden hade också vänt, så vi hade åtta kilometers
motvind över två stora sjöar framför oss.
Rejält genomblöta, vi och packningen, nådde vi till slut bilen.
Där tog jag av mig alla kläder och bytte till ett par torra (!)
kalsonger och så startade vi den 16 mil långa
bilresan mot Östersund med värmen på max.
Ledbrutna och ont i varje muskel (även sådana man
inte hade en aning om existerade) lovade Christer och jag
varandra en sak: Det här var Den sista färden.
Nästa gång får det bli något mer lättillgängligt
fiskevatten.
Fisket då? Jo, vi fick med oss runt hundra öringar,
Christer (på bilden ovan med en nyfångad) och jag,
nedsaltade i plasthinkar. De andra två som var med,
Oskar och Mats, fick också en hel del fisk. Men de verkar
inte vilja göra om resan en gång till...
Christer (på bilden ovan med en nyfångad) och jag,
nedsaltade i plasthinkar. De andra två som var med,
Oskar och Mats, fick också en hel del fisk. Men de verkar
inte vilja göra om resan en gång till...