[ Dagbok på nätet ]
Söndag 20 feb - Working in a coal mine
Åh, bakfylla... ett tillstånd som verkligen har en dubbelmening. Skön eftersom man vet
att man förmodligen hade kul dagen innan, läskig eftersom man också förmodligen mår
som man förtjänar.
Eftersom morsan tycker att jag bara latar mig på sommarlovet och att sommaren, enligt
henne, snart är här. Skulle jag gå och fixa sommarjobb idag. En av farsans jobbarkompisar
har lovat att jag nog kan jobba där i sommar, så jag skulle dit på "anställningsintervju".
Lagom snygg kom jag dit vid tvåtiden. Lite tilltufsad såg jag väl ut, trots att jag
fått på mig ganska skapliga kläder(enligt morsans inrådan). Jag satt och pinades under
en timme. Jag fattar inte att det ska vara så jävla jobbigt att söka jobb. Det är
ju så att man ska vara glad om man får sommarjobb nu när det är ganska svårt att
få och allt, men de ska väl vara glada att någon vill jobba hos dem också, eller?
Jag tyckte mest att han verkade vara en jävligt jobbig person och jag lovade mig
själv att jag ALDRIG ska jobba där.
Tyvärr var morsan av en annan åsikt. När jag kom hem hade Göran, som han heter, ringt
och sagt att jag varit SÅÅÅÅ trevlig och verkade SÅÅÅÅ duktig. Jag fick jobbet på
stubben. Fan! Hur ska jag kunna dra mig ur det här?
- Åh så kul att du har fått jobb. Du som vill ut och resa. Det var väl roligt, började
morsan.
- Jo verkligen kul, men jag vet inte...
- Vad? Nu när du har fått jobb och allting. Ska du bara gå omkring här hemma och
dra hela sommaren i år igen. Nej, det går jag inte med på.
- Vadå, går med på, jag är för fan arton jag gör väl vad jag vill med mitt liv.
Om jag vill gå hemma och dra så är det väl mitt problem.
- Jamen, du är ju så duktig och Göran ville verkligen att du ska jobba där. Kan du
inte försöka i alla fall?
- Jaja, vi får väl se då. Okej?
- Ja, det är ju ingen idé att försöka tvinga dig, men tänk på det lova mig det.
- Visst.
Hon är ganska tjatig min mamma, men hon vill bara väl så jag står ut med det.
***
På kvällen pratade jag med Diana i en halvtimme i telefon. Det är lite som att gå
på lina utan skyddsanordningar på taket till ett åttavåningshus. Man vet att om man
tar en snedsteg så trillar man ner... och då jävlar gör det ont. Jag trillade nog
inte ner med det tar nog ett tag tills jag kan sätta ner fötterna på säker mark.
Fast det är klart, spänningen gör ju allt så mycket roligare. Även om det varit
lite väl mycket av den saken den senaste tiden.
[ 21 feb ] [ 19 feb ]