[ Dagbok på nätet ]
Torsdag 10 feb - Isprinsessan
Vi hade en sån där mysig kväll igår igen, Diana och jag. Hennes brorsa var faktiskt
ganska lugn. Inte sådär påfrestande som syrran. Det enda han brydde sig om var ju
hur många mål och hur snygga som hans lag gjorde. Ibland önskar jag att jag fått en
brorsa istället för en syrra, nej... det gör jag inte. Jag älskar ju syrran innerst
inne.
Diana åkte själklart på hockeygrillor, och inte såna där fåniga tjejskridskor
med taggar. Vi åkte runt-runt ett tag, men det blev ganska tråkigt. Så till
slut unmanade Diana mig på lite one-on-one.
- Hm... sa jag
- Äh. Kom igen, sa hon, är du feg?
- Nejvisst, jag ska försöka att inte skada dig, sa jag och flinade.
Diana var livsfarlig i hockey. Hon körde med riktigt fula knep, som
höft-tacklingar, hakningar och hennes specialare där man stoppar in
toppen på klubban i skenan på skridskon. Livsfarligt! Till slut gick
min taktik ut på att jag väjde och gjorde en lång omväg när hon kom emot en.
Då gick det ganska bra.
Eftersom jag åkt flera mil, kändes det som, var jag ganska trött när vi var
färdiga i ishallen.
***
Eftersom vi kände oss lite softa efter skridskoåkningen bestämde vi oss för
en rulle. Vi kollade in Ressurection, en thriller som var görsa bra. Vi bröt
mitt i filmen, eftersom Diana var så hungrig. Jag demonstrerade min kokkonst och
lagade pasta med färssås, det som är så väldigt komplicerat. Hursomhelst så
blev Diana mycket imponerad.
När filmen var klar var jag rejält trött och skulle precis resa mig för att gå.
Jag fick syn på ett riktigt snyggt kort som hängde precis ovanför soffan. Jag
stannade till och begrundade det.
- Snygg bild. Vem har tagit den? frågade jag.
- Det har jag, sa Diana.
- Aha. En konstnär, sa jag och flinade.
Själva vinkeln när jag vänt mig mot kortet gjorde att jag och Diana hade våra
huvuden ganska nära. Jag kastade en blick mot henne. Hon satt och såg drömmande
mot kortet, som föreställde en strand någonstans. Det blåste väldigt på kortet och
vågorna var höga. Det verkade påminna Diana om någonting. Hon är väldigt fin.
Vafan. Bära eller brista, tänkte jag och kysste henne. Först såg hon lite häpen ut,
men sedan blundade hon. Oj.
***
Jag gick som i ett litet kärleksrus när jag gick hem. Jag misstänker starkt att jag
håller på att åka dit rejält. Rokke, kär på riktigt. Verkar osannolikt, men man vet
ju aldrig. När jag hoppade ner i sängen kändes det bra. Kanske är det här tjejen med
stort T.
[ 11 feb ] [ 9 feb ]