[ Dagbok på nätet ]
Onsdag 9 feb - Blomstertid mitt i vintern
Gissa om gårdagskvällen var den trevligaste i mitt liv!
Gissa då!
Det är rätt! Den var det. Jag var lite klädsamt tre minuter försenad. Och där, precis
under en gatlykta, stod hon. Med sitt korpsvarta hår, de lysande blågröna ögonen
stod hon där. Det var lite kyligt, och luften hade gett henne vackra rosiga kinder.
Hon hade en ganska stor mössa, med texten "Jag är en rocker" på, nedragen över
huvudet. Precis när jag fick syn på henne kisade hon lite upp mot himlen och
rökte lite nonchalant på en cigg. Jösses vad fin hon är!
Jag tog några steg. Så fick hon syn på mig och sken upp.
- Hallå där! sa hon och log.
- Tjena. Vi verkar ha prickat samma ställe den här gången.
- Japp så verkar det allt. Ska vi? frågade hon och pekade ner mot centrum
med sin cigg-hand.
- Visst.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Tydligen visste inte Diana det
heller, så en stund gick vi bara där sida vid sida utan att säga ett ord. Men
trots tystnaden kändes det inte konstigt på nåt sätt. Efter någon minut kändes
det som vi vandrat sida vid sida sen vi föddes, nej usch vad klyschigt det lät, men
inte desto mindre var det precis så det kändes.
Sakta vandrade vi förbi stängda affärer. Klockaffärer, guldsmedar, godisaffärer
flimrade förbi. Vi började prata och samtalet bara flöt. En del av
sakerna hon sa kom jag ihåg från festen, men det mesta var nytt. Jag berättade
om skolan, min familj, kompisarna. Efter en stund kom vi fram till en kvällsöppen
bensinmack.
- Vad säger du? En film kanske? sa hon.
- Javisst. Varför inte.
Vi hyrde nån komedi av de som gjort South Park, och sedan fortsatte vi mot Dianas
lägenhet.
- Vi får vara tysta när vi går till mitt rum, sa hon. Mamma jobbar skift nu
och ska börja klockan två, så just nu ligger hon förmodligen och sover.
- Det är klart.
Vi smög oss in i lägenheten, och mycket riktigt, Dianas mamma låg och sov.
Det hängde en liten skylt på rummet in till hennes sovrum som det stod
"väck inte den mamma som sover" på. Vi fortsatte in i Dianas rum som var
snyggt inredd. Ganska sparsamt med möbler, men hon hade både en soffa, ett bord,
tv, video, en ordentlig säng och en fet stereo. Det var precis lagom
stökigt - inte så stökigt att man mår dåligt, utan stökigt nog att det syntes
att det lever en person i rummet.
Under filmen, som faktiskt var helt ok, sneglade jag på Diana med jämna
mellanrum. Hon fnissade och kommenterade filmen ibland och hennes skratt
smittade av sig. När filmen var slut satt vi en stund och diskuterade
scener från filmen en lång stund. Vi jämförde med olika filmer vi sett
tidigare osv. Vi skrattade, pratade och hade det riktigt trevligt. När jag
kollade till på klockan var hon redan ett.
- Oj. Är klockan så mycket, sa Diana.
- Jo. Det är ju en bit att gå så jag ska väl bege mig hemmåt nu.
- Mm, kanske det.
- Vi kan väl höras i veckan?
- Visst. Jag ringer dig imorgon.
- Okej, sa jag och skrev ner mitt nummer på en lapp.
Jag reste på mig och Diana följde mig ut i hallen.
- Det har varit trevligt ikväll tycker jag, sa hon.
- Tycker jag också. Vi får väl göra om det.
- Absolut. Jag ringer dig imorgon.
När jag skulle gå visste jag inte riktigt hur jag skulle säga hej då.
Jag gav henne en kram. Hon kramade tillbaka.
***
Jag var ganska trött i skolan idag eftersom jag inte kom i säng förrens
klockan halv två. Jag funderade lite över gårdagen och hur det hade verkat med
Diana. Jag vet ju fortfarande inte riktigt hur det kommer att bli. Vi hade
jättetrevligt och så, men det var mest en känna-på-kväll.
Jag stack hem efter lunch och svarade på mail och var ute på IRC och snurrade.
Morsan kom hem vid klockan två.
- Det var värst vad ni slutar tidigt nuförtiden, sa hon när hon fick syn på mig.
- Äh, vi hade bara nån fånig föreläsning om lumpen efter lunch så jag gick hem.
Jag tänker ändå inte göra lumpen.
- Nä, nä. Tja, det är väl lika bra då. Hjälper du mig med maten?
Jag är salladspecialist. Ingen hugger salladen så jämt och fint som jag. Och ingen
kan skära tomaten lika perfekt, inget utav inkromet rinner iväg utan sitter snällt
kvar i klyftorna. Jag blandade tre olika salladssorter, tomater, gurka, majs,
paprika, kryddor och lite vinäger. Det smakade underbart.
- Maten är klar. Går du och ropar på din syster.
- SANDRA! SAAAAANDRA! Maten är klar, skrek jag.
- Jösses vad du skriker. Kan du inte gå närmare hennes rum istället?
- Näe, hon har sin sliskiga pojkvän där och jag tål honom inte.
- Jag är här nu, sa Sandra och satte sig vid bordet.
- Vill inte Olle ha nån mat? frågade morsan.
- Nej, han var inte hungrig, sa Sandra.
- Han är katig och otacksam, ungjäveln, sa jag.
- Rokke... varnade morsan.
- Jaja...
***
Jag renskrev ett arbete i naturkunskapen som skulle vart inlämnat i förra veckan
efter middagen. Jag satt och pillade med det ända fram till klockan fem i sju.
Jag slog mig ner i soffan och skulle precis börja kolla på Vänner när telefonen
ringer.
- Hallå. Vem? Jaha. Jovisst, ett ögonblick. ROKKE! ropade morsan. TELEFON!
Det var Diana. Hon undrade om jag ville med till ishallen och åka lite
skridskor. Hennes lillebror skulle spela hockey med några kompisar och hon hade
lovat att köra honom. Självklart tackade jag ja.
Nu tutar hon utanför... måste sticka!
[ 10 feb ] [ 8 feb ]