[ Dagbok på nätet ]

Måndag 7 feb - Att stå sitt kast del 2

Tillbaka i fängelset igen.

Söndagen tillbringade jag med att ligga hemma och kolla på tv. Äventyrssöndag på trean är en sån där sjuk grej som är riktigt dålig, men som man blir fast vid ändå.

Jag höll mig för mig själv hela dan och som tur var skulle Fimp och Ollie och spela poker med några grabbar, så jag fick vara ifred. Jag fick ett mail från Erik också. Han undrade varför jag inte dykt upp på stan i lördags. Han trodde att jag var sjuk. Så är det - man fastnar i festfällan och så finns det ingen återvändo. "I fyllan kan ingen höra ditt skrik". Jag svarade att jag hade påssjuka. Lite kan man ju få hålla med.

***


Det var ganska okej i skolan för att vara måndag. Jag tror att en massa elever är och praktiserar så det är rätt tomt. Synd bara att kafeterian är SÅ tråkig. Det finns inte ens en jukebox, och eftersom det då blir radio så... Kan någon människa verkligen gilla en grupp vars låtar heter saker som: "hur mycket kostar fisken", "snabbare, hårdare, scooter" eller "fuck the millenium"? Det är för mig en gåta. Mindre konstruktiv musik får man väl leta efter.

Vid lunch hände det. Det som jag visste skulle hända förr eller senare. Jag stod och valde om jag skulle testa vegorätten, eller om jag bara skulle ta sallad när hon dök upp i dörren.

Jag kastade en snabb blick ditåt, men det var försent. Hon hade redan sett mig. Hon närmade sig...

- Hej Rokke, sa hon.
- Tjenare.
- Hur är läget.
- Jodå, det är väl okej.
- Erik snackade något om att du var sjuk.
- Ja, men det var bara något jag sa.
- Ljög du, menar du?
- Tja, det kan man väl kalla det.
- Det händer ganska ofta va?
- Vadå?

Jag vet vartåt det här leder.

- Att du inte menar saker, fortsatte hon.
- Njae, jag...
- Du försvann snabbt i lördags.
- Ja du vet, äh...
- Bry dig inte om det. Jag vill inte lyssna på dina lögner.

Så gick hon. Jag stod kvar med min tallrik.

Jag hade väntat mig pikar och sånt, men en utskällning var lite oväntat. Jag blev så paff att hon varit så förbannad att jag inte ens sade emot. Nåja, vi får väl se om det kan reda ut sig så småningom.

***


Efter lunch kände jag inte riktigt för att vara kvar i skolan, så jag gick ner till Jary's för att ta en kopp kaffe. Ollie och någon kille jag inte kände igen satt vid ett bord. Ollie vinkade frenetiskt med armen.

- Rokke, kom hit, ropade han.
- Det här är Anton, sa han när jag satte mig ner. Han känner Diana, vet du.
- Jasså? Hej Anton. Rokke heter jag.
- Äh, han vet, fortsatte Ollie. Jag har just fått reda på något kul.
- Jaha? Vadå?
- Diana du vet. Hon kom ju inte i onsdags.
- Nej, jag märkte det.
- Grejen var bara det att hon gjorde det.
- Huh?
- Hon väntade på Steve's till klockan åtta. Hon missuppfattade var ni skulle träffas. Hon försökte ringa till dig, men hon fick ju aldrig ditt nummer.
- Skämtar du?
- Nepp, här har du gått och deppat och så beror det på att du inte lämnar ut ditt nummer. PUCKO!

Mitt hjärta bultade till lite extra. Det här var de bästa nyheterna på länge.

- Jag tycker att du ska ringa henne ikväll. Hon verkar gilla dig, men hon sitter nog inte vid telefonen varje dag för någon som hon knappt känner, sa Anton.
- Jag skulle gärna göra det, men jag har tappat bort hennes nummer.
- Har du papper och penna? undrade Anton.

***


Dagen slutade inte så illa ändå. Den började lite travande, men tog sig mot slutet. Jag väntar tills imorgon att ringa Diana. Jag måste fundera ut något vettigt att säga. Jag kan ju inte komma dragandes med något: "ja, jag blev irriterad så jag kastade bort ditt nummer utan att kolla varför du inte kom". Nej nu är det taktik som gäller.

Imorgon...

[ 8 feb ] [ 6 feb ]