Dommepågen berättar

Karta över Fru Alstad från år 1767
Trollkonehoed


En av klasskamraterna i Fru Alstads skola hette Elmer Forsell, boende vid vägen ner mot Alstadgården. Hans far var skräddare och fjärdingsman. Det har inte med den här historien att göra, men folk tyckte att det var en lite ovanlig kombination. Och för att göra en skräddare till fjärdingsman behövdes något mer än en mössa, menade en del. Några egentliga bråkstakar fanns emellertid inte i byn och i Svedala fanns länsman. Det var ju inte så långt efter honom, om det skulle behövas, Men nog om detta.

Elmer och jag roade oss med att samla på konstiga stenar. Helst skulle det vara små, vackra stenar, som fick rum i lådorna på den byrå vi limmat ihop av tomma tändsticksaskar. Och så letade vi efter flisor av flinta. Vi fantiserade om att det var hullingar till spjut och pilar från stenåldern, som vi tjuvläst om i våra äldre syskons historieböcker.

Olof Christoffersson
Fornforskaren Olof Christoffersson var traktens orakel
då det gällde gamla och ovanliga ting och han
berättade gärna för Dommepågen och hans kamrat.....

Så en dag hittade vi på Åkermans “forrbehål” (Förbehållsjord — hade någonting med kyrkan att göra) en sten, som kom att stjälpa omkull hela skapelseberättelsen för oss. Det var en rund sten, platt på ena sidan och kullrig på den andra som en liten bulle. "De ä jo itt trollkonnehoed", sa mormor när vi visade henne stenen. "Sånna samlar Olof Christoffersen po".

Trollkonehoed
Trollkonehoed

— Ja visst ä de itt trollekonnehoed, bekräftade Fru Alstads egen fornforskare, när vi gått ner till Långåkra och visat upp fyndet. De är gott om sånna i markerna här i Fru Alsta. — Men troll. . .Ä de nåd farlet, undrade vi. Nej då. Vi fick veta att benämningen trollkonnehoed var någonting som folk hittat på. Förr i världen trodde man på trolldom och häxeri och det gick igen på både det ena och det andra. Det vi hittat var ett fossil, en förstening av ett blötdjur, som kallades sjöborre. Och han visade oss andra fossil ur sina samlingar. Ett av dem såg ut som ett litet ljus och därför kallades såna fossil för “vätteljus”. Och vättar var ju små pyslingar, som drog till huset om man var flitig och arbetsam, men släpade därifrån, om man var lat. Men vätteljus var egentligen förstenade små blötdjur de oçkså. - Å bådde sjöborrar och sånna annra blötdjur fanns millioner år ingan di fusste mänskorna, berättade fornforskaren.

Det var då en klocka började ringa inne i huvudet på oss. “Och det vardt afton och det vardt morgon den sjätte dagen”. Det var dagen, som människan blivit skapad och satt att råda över allt annat, som fanns på jorden. Men bara dagen innan, på den femte dagen, skapades “. . .hela det stim af lefvande varelser, hvaraf vattnet vimlar. . .“ Det måste väl då vara både sjöborrar och andra blötdjur. Bara en dags skillnad! Och nu sa Olof Christofersson att de där djuren funnits i miljoner år före människan. Hur gick det ihop?

Varken Elmers föräldrar eller mina eller nån av naboarna satte ifråga att allt skapat kommit till på en vecka. Det hade t o m blivit en dag över att vila på. En sån dag behövdes, det visste ju alla som trälade på jorden. Och det var helt begripligt att Skaparen kunde behöva ta igen sig, som han hade legat i.

Ja, allt var så tydligt och klart. Det stod ju i bibeln, det var bara att läsa innantill. Så stod det och så predikades det. Men präster och lärare började få kalla fötter och medgav, att det kanske inte skulle tas så bokstavligt. Det kunde ju tänkas ha tagit litet längre tid än en vecka.

— För Gud är tusen år såsom en dag och en dag såsom tusen år, svarade ”Johanna-lärarinnan” när vi frågade henne. Men en miljon är ju tusen gånger tusen, så det gick inte att få ihop det ändå. Vi förstod då att det där förstod vi inte och ju mer vi fick lära oss, ju mer var det som vi inte förstod. Och det fick vi försöka leva med.

Lusten att få veta fanns emellertid och Elmer och jag fortsatte att titta neråt och sparka i jorden i Fru Alstad och Domme, tillsammans eller var på sitt håll. Vi tävlade i att hitta nya obegripligheter i markerna. Så kom vi in i storskolan och fick “Svenskarna och deras hövdingar” att läsa i. Den första berättelsen handlade om Ura-Kaipa hövdingen med de oräkneliga stenyxorna. De var oräkneliga därför att ingen då kunde räkna längre än till nio. De var t o m sämre i räkning än Ville, som alltid måste räkna på fingrarna. Men varför bara nio. De hade väl tio fingrar! Men så var där en knepig träl, som lade upp yxorna i högar med nio i varje. När han fått ihop nio högar hade han två yxor över. — Hövding, sa han då, du har nio gånger nio yxor och två därtill. Och så slapp han bli offrad till Oden för att solen skulle återvända efter vintern. Elmer och jag menade att av så många stenyxor låg säkert någon kvar i jorden i Fru Alstad och vi letade ihärdigt. Det kunde emellertid aldrig bevisas, att någon av de kantiga eller vassa flintbitar vi fann, tillhört någon av Ura-Kaipas oräkneliga stenyxor.

Däremot hittade vi flera trollkonnehoed och vätteljus och våra samlingar växte. Till slut hade vi minst nio gånger nio stenar — och två därtill.

Läs mer om Olof Christoffersson.

Denna sida är publicerad med tillstånd av Familjen Anvin och Sydsvenskan.
Texten har varit publicerad i Sydsvenskan September 1987.
All information på denna sida är copyrightskyddad och får absolut inte användas utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd!

Bakåt

  Åter till index

  Framåt