Dommepågen berättar

Karta över Fru Alstad från år 1767
Associationer bl.a. till en man söder om landsvägen


Det fina ordet i rubriken har flera betydelser, men står här för anknytningar. Associera- anknyta till och förknippa med. Ting och tilldragelser väcker tankar, som leder till andra tankar, som fortsätter i vindlingar och krokar. Nerskrivna på papper kan de bli till en likaledes krokig historia eller berättelse.
Som den här.
Upphovet är en liten planta bredvid ett stenröse i vår torparträdgård. Den lilla plantan är ännu inte mer än ett par, tre decimeter hög men skall, om den får leva och ha hälsan, kunna skjuta upp till en meters höjd under en sommar. Den har emellertid sitt ursprung i ett mildare klimat än vårt, så man vet aldrig. Men om och när den blir stor, skall den utsöndra en eterisk olja i sådan mängd att ångorna kan antändas och brinna "utan att busken förtärs". Den som döpt Dictamnus albus till "Mose brinnande buske" har tydligen associerat till busken i andra mosebokens tredje kapitel - den buske som Moses såg brinna på berget Horeb. Här finns alltså en klar anknytning till bibeln och Moses. Just vår planta har dessutom en anknytning till den nordiska asaläran, även om bandet är svagt. Den har nämligen kommit från en trädgård i Odensvi och det namnet lär betyda "plats helgad åt Oden".

Och så till stenröset.
När vi gjorde stenpartiet av en tidigare oordnad stenhög, ställde vi några stora stenar på högkant bredvid varandra och lade en flat sten ovanpå. Det fanns massor av stenar och det gällde att bli av med så många som möjligt. Röset kom att påminna om en forntida stendös, en sådan som restes över bemärkta mäns kvarlevor. Vår "dös" var förstås mindre och det var aldrig vår mening att försöka efterlikna ett sådant gravmonument. Det bara blev så. Och när så mosebusken långt efteråt placerades i lä av stendösen, låg ingen särskild avsikt bakom. Det bara blev så igen.

Men nu leder både busken och stendösen tankarna åt samma håll - ner till slätten söder om landsvägen. Där såg jag, när seklet ännu var i tonåren, en buske antändas i trädgården hos en man, som hette Olof Christoffersson. Och busken brann "utan att förtäras av elden". Att busken fanns hos Olof Christoffersson var inte underligt i och för sig, för hos honom fanns så mycket underligt, som inte passade in i mönstret för vanligt folk. Han var en märklig man.

Sin bärgning tog han från ett lantbruk, men han var nog en dålig bonde. Råg, vete och sockerbetor ägde inte hans hjärta, ej heller kor eller andra fäkreatur. Hans hjärta klappade desto varmare för hembygden och dess förflutna. Han var en hängiven hembygds- och fornforskare och gick ständigt med blicken mot marken - inte för att se hur grödan artade sig utan för att spana efter lämningar från gångna tider. Och han hittade stenyxor och pilspetsar och annat intressant, där andra bara såg en stenig åker.

Alla fynd samlade han, tillika föråldrade redskap, verktyg och husgeråd från gårdar och hus i trakten. Han samlade också berättelser om bruk och seder, om vidskepelse och spökerier, och han skrev böcker, som blivit mycket uppskattade i vetenskapliga kretsar.

Efter sin död 1944 blev han ännu märkligare. Han är den siste svensk som enligt egen önskan vilar under en stendös. Trelleborgs museum lät resa en sådan vård över den trogne hembygdsforskaren, som skänkt det mesta av sina stora samlingar till museet. Gravplatsen med stendösen på kyrkogården i Fru Alstad är nära granne till mina föräldrars sista vilorum vid den lila kyrkan med trappstegsgavlarna. Mor gick bort tidigt, ännu medan fyra barn var omyndiga och det ger ytterligare anknytning till den märkliga mannen. Olof Christoffersson var nämligen överförmyndare i socknen och på några gamla papper, som räddats undan förgängelsen, har hans hand fört pennan. Där finns bland annat ett medgivande för min far att av mitt morsarv på 63:97, som under fem år med ränta på ränta vuxit till 75:89, få ta ut 50 kronor för att köpa mig en kostym, när jag skulle ta realen i Anderslövs Kommunala Mellanskola.

Ja, så kan en liten planta med glänsande gröna blad och några stenar resta på kant i en torparträdgård föra tankarna ut på stigar, som trampats för längesedan och håller på att växa igen. Associationer kallas företeelsen.

Läs mer om Olof Christoffersson.

Denna sida är publicerad med tillstånd av Familjen Anvin och Sydsvenskan.
Texten har varit publicerad i Sydsvenskan den 22/5 1983.
All information på denna sida är copyrightskyddad och får absolut inte användas utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd!

  Åter till index

  Framåt