Ledare från nr 2-99
När anhöriga får en skadad
familjemedlem att ta hand om så blir de ofta illa
behandlade av dem som man förväntar
sig skall ställa upp för de svaga. I
sjukvården har man ingen tid för
empati och i det kommunala gäller
sparbeting. Följden blir att folk
blir besvikna eller förbannade. Ändå handlar
det om att ta hand om människor
som drabbats av olycka. Dagligen får jag
besked om att det förhåller
sig på detta sätt. Folk ringer och berättar om
orättvisor och om nonchalans.
En hjärnskadad kvinna ligger på
ett vårdhem och sondmatas. Ingen tar aktivt
tag i hennes behov av att utvecklas
för att bli bättre. Jo, en gammal
barndomsvän försöker
att övertyga omgivningen om att kvinnan faktiskt har
rätt till ett värdigt liv.
En man som just fyllt 60 år får
Stroke. Sjukvården satsar ej på rehabilitering
för honom, han är för
gammal. Intyg från arbetsgivare att han får komma
tillbaka till jobbet hjälper ej.
Dottern kämpar med näbbar och klor för att få
sin far frisk.
Men det hjälper att kämpa mot
byråkratin. En mor som kämpade i flera år för
att hennes son skulle få plats
på ett gruppboende och hjälp med att utvecklas,
har berättat om de framsteg som
gjorts. Det fantastiska är att för två år sedan
betraktades mannen av kommunala omsorgschefer
som totalt omöjlig. Nu
återfår han självkänslan
och blir bättre för varje dag. Detta tack vare moderns
kontakter inom Hjärnkraft.