Pappa skjutsade hem oss på lördagen innan skolan började. Då skulle mamma ha kommit hem, men hon hade fått hjärtklappning så dom var tvungna att skuta upp behandlingen ett par dagar.

På söndag kväll ringde mamma hem till pappa och bad honom komma tillbaka till Västervik. Hon berättade på ett ungefär hur allvarligt sjuk hon var. Pappa blev chockad och han kom tillbaka på måndagen.

På kvällen den dagen berättade pappa för mig hur det stod till med mamma (mina syskon fick reda på det på tisdagen). Han sa att cancern hade spridit sig till båda lungorna och att det inte gick att göra något åt. Han sa också att hon kanske inte hade länge kvar att leva.  Jag  blev förkrossad och grät mig till söms den kvällen.

Jag försökte gå till skolan dagen efter, men det var en pers att bara hålla mig för gråt. Jag var tvungen att gå hem efter bara några timmar. På kvällen när pappa berättade för mina syskon så orkade jag inte vara hemma. Jag stack ut när dom inte märkte något. Jag ringde min faster på mobilen och hon sa åt mig att gå hem igen och att ringa när jag var hemma istället. När jag nästan var hemma igen mötte jag pappa och mina syskon som var och letade efter mig.                                                                                                                                            Jag tror inte att Michelle och Rebecca (mina syskon)  fattat hur det är med mamma. Dom grät lite bara när pappa berättade, men efter det var allt som vanligt.

På onsdagen gick jag och mina syskon inte till skolan överhuvudtaget. Vi gick och hyrde film och försökte att tänka på bara positiva saker (men hur lätt är det).

På torsdagen så kom mamma till sjukhuset här i Västervik. Vi gick och hälsade på. Jag var jätte närvös.  Jag trodde att jag inte skulle klara av det, men det gjorde jag. 

På fredagen hade pappa och mamma möte med mammas läkare. Han bekräftade att cancern hade spridit sig till båda lungorna och att det inte gick att göra något åt det. Det skulle bara bli värre om man skulle operera för att hon hade vilande cancerceller i hela kroppen. Så om man skulle operera så skulle hon få cancer någon annan stans. Det ända man kunde göra nu var att ge henne en cellgiftsbehandling (inte för att hon skulle bli frisk, men att förlänga livet). Om cellgiftsbehandlingen fungerar på henne så skulle hon kunna leva några år till. Det är 50 % chans att den fungerar.

Veckorna har flytit på. Nu mår mamma bättre. Hon får cellgiftsbehandling varje vecka. Hon har fått en skoter som hon tycker är jätte roligt att åka med. Hon åker långa promenader med våran hund.

I dag 7/11 2001 hände något tråkigt. Inte med mamma, men med våran hund. Hon blev sjuk och var tvungen att avlivas efter 9 år tillsammans. Jag är rädd att mamma ska bli allt för ledsen. Det har redan hänt så mycket tråkigt i vår familj. 

Jag vill helst inte tänka på framtiden.  Jag har alltid haft lätt att prata med min mamma. Jag vill alltid ha hennes råd  och jag har alltid haft hennas stöd.  Jag kan inte tänka mitt liv utan henne. Jag kommer att mista både min bästa vän och min mamma.