Jag skriver för jag måste.

Efter ett antal "nätter", diskuterande med min bästa vän Stefan, insåg jag att det han upprepat så många gånger verkligen var så. Att jag skriver för att jag måste. En säkerhetsventil för sinnet. Jag vet inte om det var kul att inse detta faktum. Jag trodde fram till då, att jag bara hade kul när jag skrev. Att bara få skriva en av mina uppsatser jag skrev i skolan tills den är färdig.

Jag lyckades aldrig få full pott på någon uppsats i skolan. Läraren suckade mest när jag lämnade in mina 15 sidor uppsats. De andra var glada om dom fick ihop tre. Lärarna sa att jag måste lära mig skriva kortare, att fokusera på det som var viktigt. Det är ju det jag gör! Problemet är ju att det är så mycket som är viktigt i mina berättelser!

Solo. =/

Jag började skriva den efter mitt Landmark Forum. Där jag stått för möjligheten att vara en publicerad författare innan jag var 35. Jag gjorde det.

Men...

Solo kommer nog aldrig att bli färdig, så därför fortsätter jag skriva på den. I de lägen det går. Det är inte enklet att skriva direkt från hjärtat. Det vet jag med säkerhet. Solo ligger mig alltför nära. Så nära att jag får slita orden ur mitt eget verklighet för att ner dem i text.

Jag kommer nog aldrig sluta skriva. De bra sakerna överväger de dåliga.

Ett försökt till förord......