Back / Tillbaka Home / Hem

Populär Radio nr 8 1954


Radions pionjärer 11

Irving Langmuir


Irving Langmuir

Radioteknikerna insåg snart, att elektronrörets verkningssätt ingalunda berodde på jonisering utan fastmer på elektronavgivning från den upphettade katoden. På olika sätt förbättrades röret kanske främst genom att gasförtunningen efterhand drevs mycket långt. En av de främste, när det gällde att konstruera effektiva vakuumpumpar, var Irving Langmuir. Irving Langmuir är född den 31 januari 1881 i Brooklyn, New York. Han studerade vid universiteten i Columbia och i Göttingen. Vid det sistnämnda blev han filosofie doktor 1906. Sedan Langmuir återvänt till USA anställdes han 1909 vid General Electric:s forskningslaboratorium, sedermera såsom teknisk chef. General Electric behövde ett institut för att utnyttja vetenskapens rön i industriens tjänst. W R Whitney fick i uppdrag att organisera detta laboratorium, som blev kallat "the House of Magic", och det var han, som anställde Langmuir och uppmanade honom att undersöka lagarna för elektronemission i vakuum.

Langmuir fann, att de elektroner, som strömmar från katod till anod i vakuumröret, kommer från en rymdladdning kring katoden. Genom att förbättra rörets vakuum kunde joniseringsrisken minskas och effekten ökas. Redan 1912 hade han konstruerat trioder för flera kilowatts effekt.


Principschema för den av Langmuir patenterade
mottagaren med två HF-steg, gallerlikriktande detektor,
LF-steg och slutsteg.

Hans patentanspråk på högvakuumrör blev emellertid inte beviljade, emedan man ansåg, att det redan från början varit känt, att elektronröret krävde bästa möjliga vakuum. Katodmaterialet förbättrades genom att man använde torierad glödtråd, vilken kräver liten effekt för att avge elektroner. I de Forests audionkoppling användes ett högresistivt motstånd i serie med gallerledningen. Langmuir hittade på att sätta in en gallerkondensator parallellt med motståndet och på det sättet är ju den gallerlikriktande detektorn kopplad än i dag.

Samma anordning användes i rörgeneratorer för att förbättra verkningsgraden. Langmuir fick 1913 brittiskt patent på en sådan detektor, som dessutom hade 2-stegs HF-förstärkning före och 1-stegs LF-förstärkning efter detektorn. Langmuir erhöll 1932 nobelpriset i kemi för sina upptäckter och undersökningar inom ytkemien.
(N.E.L.)