|
|
|
|
Ur Radio och Television Feb 1955
RADIONS PIONJÄRER (XVII):
John Ambrose Fleming
John Ambrose Fleming (1849-1945) |
Den 16 november 1954 var det precis 50 år sedan den engelske vetenskapsmannen John Ambrose Fleming (1849-1945) tog ut patent på det första elektronröret. Fleming fick sin utbildning vid universiteten i London och Cambridge, och när han vid 25 års ålder hade avslutat sina skolstudier, fick han arbetsuppgifter både som teoretisk vetenskapsman och praktisk ingenjör. Han blev sålunda lärare i matematik i Cambridge och 1881 professor i Nottingham. Elektriciteten började vid denna tid i allt större utsträckning tas i bruk, och Flemings sakkunskap kom här till nytta. Han blev en av Englands främsta experter på elkraftverk och andra anläggningar. |
Från 1882 och 10 år framåt var han teknisk chef för Edison Electric Light Company. Tack vare samarbetet med Edisonföretaget kom Fleming att intressera sig för den mystiska "Edison-effekten", som upptäcktes 1883, men som först 16 år senare fick sin förklaring, då engelsmannen Thomson framlade elektronteorien. Fleming sökte förklaringen till att glaset på en glödlampas insida blev mörkfärgat efter någon tids användning. Det stod klart för honom att det var fråga om laddningar, som gick rätlinjigt från glödtråden genom lampans vakuum till glaset. Dessa undersökningar gjorde Fleming 1882. Vid denna tid krävde emellertid andra arbetsuppgifter hans tid och krafter och först 1888, då han fick några specialtillverkade lampor av Edison, återupptog han sina experiment. De nya lamporna hade hästskoformad glödtråd och en metallplatta insmält i glaset. Fleming kunde liksom Edison konstatera, att plattan stötte bort laddningarna, om den var negativ och attraherade dem, om den var positiv. Anordningen blev mycket effektivare, om han i stället för en platta i glaset omgav glödtråden med en metalleylinder.
| Fleming utsågs 1899 till teknisk rådgivare för Marconibolaget.
En av hans första stora arbetsuppgifter hos det nybildade bolaget
blev att konstruera kraftstationen för den sändare, som Mareoni
använde vid det historiska försöket i december 1901 för
att nå förbindelse med Amerika över Atlanten.
Fleming förstod liksom flera andra att den svagaste länken i det nya förbindelsemedlet var detektorn, den ömtåliga kohärern. Efter några försök med elektrolytiska likriktare slog honom tanken: "Varför inte försöka med lamporna?". Han berättade om sitt första experiment: "Klockan var 5 på e.m. när apparaterna var färdiga. Jag var naturligtvis ivrig att utan dröjsmål göra ett prov. Vi ställde upp två kretsar på något avstånd från varandra i laboratoriet och startade svängningarna i primärkretsen. Till min glädje såg jag att galvanometerns visare indikerade en stadig likström och fann, att vi med hjälp av denna lampa hade funnit lösningen på problemet att likrikta högfrekvent växelström." |
|
Instrumentet ersattes med hörtelefoner och de dämpade svängningarna gjordes hörbara. Flemings likriktare eller "ventil", som den kallades, var inte känsligare än de detektorer, som redan existerade. Ehuru den kom till användning inom Mareoniholaget, vann den inte alls så stor spridning som kristalldetektorn. Sin stora betydelse fick denna första diod genom att den blev föregångare till trioden, Lee de Forests skapelse. Fleming fick mottaga Englands och Amerikas högsta vetenskapliga utmärkelser och i mars 1929 adlades han för sina "värdefulla tjänster inom vetenskap och industri".
(NEL)
