Det var ju så en gång i tiden att allt denna man gjorde ansågs vara skräp. Hans gamla Beatles kollegor Lennon & Harrison lyftes fram som de stora genierna i gruppen. Pauls var söt och smörig. Värst av allt var att han gjorde musik som var kommersiell. De andra hade konstnärliga mål med sin komponerande ansågs det allmänt bland 70 tals musikjournalisterna. Tyvärr har de föreställningarna levt kvar. McCartney är fortfarande nedskriven. I Sverige anses han så obetydlig att denna nya dubbel CD släpps 2 veckor efter övriga världen. På något sätt känner man igen historien. ABBA behandlades på samma sätt på 70 talet. I deras fall har diverse svenska musiktyckare numera omvärderat deras katalog, och öser beröm över Björn och Bennys livsverk. Det blir nästan pinsamt att läsa spaltkilometer efter varandra i unison hyllning numera. Varför öser man fortfarande galla över McCartney ?

En andledning ser man kanske se när man vänder på det ohyggligt fula omslaget till "Wingspan". Här finns en CD med hits och en med "history". - Paul McCartney kan man dela i lätta popsinglar och lite mer svåra spår från albumen. Alltså finns här direkt utrymme för att göra åtskillnad mellan hans skapande. Egentligen är det ju så att vissa låtar plockats ut som singlar av skivbolaget och andra aldrig blev videofierade listobjekt. För är egentligen "Live and Let Die " lättare än " Take It Away" ? Knappast. Därför är indelningen med singlar och "history" olycklig och rent ut sagt dum. McCartney är betydligt intelligentare som låtsnickrare än att man kan dela in hans verk i lätta och svåra. Framförallt inser man detta om man lyssnar till variationen i skapandet. Ballader, rockare, funk, pop blandas frodigt av McCartney. Han behärskar alla genre. Visst kan det för ett svenskt öra vara utmanande med hans friska flirtande med engelsk music hall tradition och musikalverk. Det kan missförstås som smörighet men är egentligen en genre.

Hur håller då dessa låtar från 1970 till 1984 i dagens musikklimat ? Jodå, kvalitet är alltid kvalitet. En självironisk sång som "Silly Love Songs" är fortfarande medryckande och tänkvärd. " Jet " , " Hi Hi Hi" och " Juniors Farm" är rocklåtar som fortfarande lockar till luftgitarrspel. " Mull of Kintyre" är folkrock innan 90-talets rootsvåg. Lekfulla " Uncle Albert/Admiral Halsey" är en perfekt sommarsingel i beachradion. "C Moon" är kanske en av de smartaste låtarna någonsin. En låt som borde samplas av någon av dagens Ibiza DJs och på det sättet ges ett nytt liv. " With a little luck", " Coming Up" och " Another Day" lider verkligen av dåtidens produktion, men deras inneboende kvalitet kan ingen ta ifrån dem. På den andra CDn slås man av McCartneys naturlyrik. Egentligen borde ju karln vara världsberömd i Sverige med detta vurmande för naturen och landsbyggden ! " Heart of the Country", " Bluebird" och " Waterfalls" är i samma klass som redan nämda " Mull of Kintyre".

Samtidigt är den andra CDn lite lurig. Här kommer ens personliga favoriter lite i kläm. Det är ju så att alla har vi våra LPspårfavoriter med våra favorit artister. På samlingar väljs de ofta bort och då står man där lite snopen. När nu McCartney gör urvalet till oss blir resultatet just detta. Men visst väger " Let Me Roll It " tungt. En sakral blues med erotiska motiv. Vilken livelåt ! " Maybe I´m Amazed" håller " Abbey Road"- klass. Kanske är den t.om bättre än en del av materialet där. När Lennon lusade ned sina efter Beatles album med diverse Yoko Ono hyllingar i toner, så tar McCartney 43 sekunder på sig för att musikaliskt hylla sin livskamrat i " The Lovely Linda". Ett perfekt grepp. " Helen Wheels" är verkligen amerikanskt 70 tal satt i toner. Lekfullt och inspirerat. Man förstår att låten gick hem i USA. På samma sätt är " Take It Away" lika mycket engelskt 80 tal. Kontrollerat gung i perfekt produktion. " Man We Was Lonley" och " Junk" visar upp minimalisten McCartney i sin fulla prakt, med små instrumentala medel skapar han stor musik. Detta är ju f.ö hans kanske största styrka. Ingen går oberörd för hans verk i denna skola. Tyvärr visar " Venus and Mars/ Rockshow" och " Rockestra Theme" upp McCartney som pretentiös storvulen rockare, den gengre han behärskar sämst. Låtarna är misslyckade och rockar inte. Här hade andra urval gjort sig bättre." Tomorrow" och " Girlfriend" är dock utmärkta låtar." Call Me Back Again" är en pärla som i alla fall underteckand glömt bort totalt. Dess gitarr och blås intro sitter perfekt. Sånginsatsen är kanske en av McCartneys mest inspirerade. Absolut i " Oh Darling" klass. Hade man bytt plats på dessa två låtar i McCartneys produktion hade " Call Me Back Again" vart en Beatles klassiker. Absolut. " Tug of War" är en så där stor svävande hymn som borde vara mer berömd än den är. Ett mästerverk.

Men totalt så finns det fler invändningar än några låtar som inte riktigt håller klassen. Om man hade byggt upp denna samling kronologiskt och inte delat upp låtarna i hits och " history" hade man haft en väldigt bra, nästan perfekt 2 CD med Paul McCartney efter The Beatles. Då hade också hans skaparkraft och fantastiska musikaklitet lyst mer direkt än vad som nu är fallet. Det blir fragmenterat och lite ryckigt för lyssnaren. Annars håller helt klart artisten för en dubbelsamling och handen på hjärtat hur många av hans kollegor kan skryta med något sådant ?

Slutbetyg: 3/5