Vad gjorde Elvis efter Hollywood åren? Jo, han började spela inför publik igen. Turnéer följde varandra. Las Vegas i Nevada var alltid ett stopp längs vägen. Här spelade man i långa perioder, oftast runt en månad i sträck. Därför är en sammanställning av alla dessa konserter en bra värdemätare på Elvis som liveartist. Här får vi följa honom från den lovande comebacken 69 till dödsdansen 75. Det var under denna publika period som tragedin Elvis Presley fullbordades. Mannen som levde i avskildhet uppträdde närmast året runt med katastrofala följder, musikaliskt och personligt. Dessa 4 CD skivor innehåller den bästa musiken från dessa år. Det är vågspel att släppa ytterligare material från dessa Las Vegas shower, mycket finns redan utgivet. Marknaden borde vara mättad. Nu för tiden tycks det dock som om man kan paketera om Elvis hur som helst och skivan säljer ändå. Det är kanske inte så underligt, kvalité säljer alltid. Elvis är som nypotatis - något man längtar efter varje år. Eller?

Elvis var aldrig bra live. Låtarna gick för snabbt och uppträdandet var mer en show, än konsert med fokus och mål. Artistens drogvanor gjorde också framträdandet till ett vågspel. Det är med dessa förutsättningar " Blue Suede Shoes" dunkar ut ur stereon. Året är 1969 och vi befinner oss drygt 3 veckor in i artistens augusti comeback. Det vi nu serveras är en hel show. Ljudet är enastående. Vilken mix, instrumenten är glasklara. Det är ett inspirerat framträdande. Elvis hade under våren spelat in; " Suspicious Minds" och " In the Ghetto". De görs här med nyfiken passion. 50 tals pärlorna; "Jailhouse Rock", " I Got a Woman", " All Shook Up", och "Hound Dog" låter utmärkt. Svängen och spelglädjen sprutar genom högtalarna. Showstoppnumren; " What´d I Say", "Love Me Tender" och "Can´t Help Falling in Love" är dock mer visuella upplevelser än avsedda för enbart lyssning. De sänker kvalitén. Problemet är likheterna med tidigare utgivna livealbumet " In Person at The International Hotel", halva showen finns representerad där. Detta gör att man blir aningen tveksam om denna utgivning behövs. En annan plump är att låtarna "Heartbreak Hotel" och " Don´t Be Cruel" redan finns utgivna på " Collectors Gold" boxen.

Konserten uppfyller underhållningskravet som man ställde på Las Vegas artisterna. Frank Sinatra, Barbra Streisand, Dean Martin och Tom Jones var Elvis kollegor i staden vid denna tid, en show skulle låta som CD 1 gör. Elvis har kanske mer substans, mer rock inlagd i sin variant. Frågan är om samtiden märkte det. Intressantast är den monolog om Elvis karriär som man hittar sist på discen. Den hölls egentligen mellan "Johnny B. Goode" och " Baby, What You Want Me to Do". Reflexionen och självinsikten som artisten visar, i ironisk ton, är intressant då den visar att vilja fanns att göra något mycket bra av den framtida karriären. Dagens unga lyssnare bör beakta att 1969 fanns ingen styling eller spinn. Det som sades från scen var på eget ansvar och konsekvenserna togs av artisten själv. Att tala som Elvis gör här om sina produkter var ett vågspel. I dagens musikvärld är monologer av denna sort vardagsmat och är nogsamt uträknat av konsulter och stilister, ett sätt att sälja produkten till marknaden efter dennas behov. Därför är denna monolog ett av de viktigaste spåren på hela boxen. Den är ett unikt tidsdokument.

På nästa CD finner man svagheten i denna utgåva. I stort sett är hela discen en show från den 11 augusti 1970. Den uppmärksamme konsumenten upptäcker här att vi får ytterligare material från just denna period i artistens karriär. Förra årets 3 CD, " Thats the Way it is", innehåller bl.a. en hel show från den 12:e denna månad. Hela 17 sånger av showens 21 totalt är identiska. Av de övriga fem låtarna; " I Got a Woman", " I Just Can´t Help Belevin`", "Something", " Men With Broken Hearts"/"Walk a Mile in My Shoes" och " Don´t be Cruel" finns tre stycken redan utgivna på " The Essential 70´s Masters"! Självklart känns detta onödigt. Finns det skäl för denna dubblering? Är showerna så bra att bägge bör ges ut? Den fanatiske Elvisfanen anser nog det, den medvetne konsumenten tvivlar. Vad man egentligen får är två nya låtar. Visst är det en kanonshow! Blandningen mellan nytt material i repertoaren och gamla hits är bländande. "Polk Salad Annie" och "One Night" lever i perfekt symbios. Sånginsatserna är av kolossalformat. Vilken bredd och tonsäkerhet, - en njutning. "Bridge Over Troubled Water" är konklusionen av detta resonemang. Låten är beviset för att sångaren var och är den totale artisten, tekniskt och känslomässigt. 1970 var Elvis bästa liveår anser många kännare, man kan bara hålla med. Tyvärr finns det redan tillräckligt dokumenterat.

Elvis setlista skulle efter 1970 se väldigt lik ut show efter show. En del smärre förändringar skedde, dock. Nya låtar kom in i showen. Därför utgörs CD 3 av 23 olika spår från 1970 till 1972. Denna CD är egentligen totalt obefogad. Vad värre är, den är ett totalt olustigt skämt. De första 14 låtarna är nämligen "On Stage", livealbumet från 1969-70, utan "Yesterday/Hey Jude".1972 års bidrag finns utgivna på " The Essential 70´s Masters". Vi får 3 (!) nya låtar, totalt; " Hound Dog", "Little Sister" och "Get Back". Ett svagt och ovärdigt grepp från utgivarna. På gränsen till bedrägeri. Problemet är att det låter bra, mycket bra om musiken. Sången är perfekt. Artistiskt sett är det en triumf.

På ett väldigt konstigt obegripligt sätt har boxmakarna Ernst Mikael Jorgensen och Roger Semon lagt in 4 låtar från Elvis 1956 show i Nevadastaden på sista discen. Visst spelar bandet detta år rock lite bättre än det sentida bandet men Elvis röst är skrikig och onyanserad. Omfånget är lågt. Varför dessa låtar har slängts in här är ett mysterium, de finns tidigare utgivna på " The complete 50´s Masters" boxen. Det hade räckt om de stannat kvar i den utgåvan. Antagligen ska de förbereda oss på att ljudet från och med nu blir sämre och sämre. Det är som att lyssna på en dålig piratinspelning. Musikaliskt är det inte bättre, tag 1974 års "Promised Land" t.ex. Elvis sjunger utan bett. Det låter som artisten inte hinner med, bara stödsjunger på rutin. Vid denna tidpunkt i artistens karriär var balladerna höjdpunkterna. "Its Midnight" visar att det fanns mycket kraft kvar i artisten. Droger och fysiska problem hade vid denna tid tagit bort all förmåga till att rocka loss ordentligt. "My Baby Left Me" bevisar detta faktum, har man Creedence Clearwater Revivals cover från 1970 ringande i öronen är jämförelsen pinsam. John Fogerty är en betydligt sämre sångare än Elvis, men han låter svängigare, bättre i omfånget än mästaren själv. Varför då plåga oss med denna låt?

CD 4:s urval är bra om man bortser från start kvartetten - och det usla ljudet. Det är otroligt att man kan urskilja låtarna från varandra genom den katastrofala kvaliteten på inspelningarna, faktiskt. Den trogne Elvisfanen skulle nog dessutom invända att en del av låtarna krockar med livealbumen från denna tid. Det är inte lika illa som på tidigare discar, bara hälften av låtarna är dubbelköp för fansen. Året efter boxens slut gjorde Elvis sin sista period av shower i staden. De ingick i en makaber offentlig dödsdans som egentligen pågick hela 70 talet. Ibland höjde sig artisten och visade att han var i särklass i sin genre. Tyvärr var det motsatta oftast förekommande. Elvis konserter blev shower för sin egen skull, utan värde för någon inblandad. Om vi hade levt i en perfekt värld hade allt varit annorlunda.

Elvis - Live in Las Vegas är svår att greppa, dock inte bokstavligen då packningen är superb. Boxen ligger skönt i handen samt är vacker att skåda för ögat. Men för den som redan har allt live med "The King" är detta ett missfoster på gränsen till förargelse. Man får nytt material men ihop med tonvis av redan inköpt. De som redan har livealbumen finner oftast bättre produkter i hyllan. Därför är boxen dålig. Direkt usel för att prata klarspråk. För de som inte har ett enda livealbum med Presley är boxen ett fynd. Ett dokument av en av 1900 talets största artister och myt. En box som fungerar från första låt till den sista. En berättelse finns att upptäcka för den som vill höra den. Det är en tragisk sannsaga om en artist som ville så mycket med sin konst, men som inte fick ut något ur sina ansträngningar och gick under. Man kan, om man vill, se hur kvalitén sjunker genom åren på denna box, trots att vi ändå bara får höjdpunkter serverat oss. Det är bara att köpa " Live in Las Vegas" för de som känner sig sugna, liksom man känner suget efter nypotatis varje år.

Betyg: 3/5