1985 såg undertecknad detta irländska band när de kom till Stockholm. Minnet säger att det var en lekfull, tekniskt komplett konsert. Ett triumftåg. Bono var absolut bäst på allt han gjorde. Bakom honom fanns världens bästa rockband. De var en sammansvetsad enhet som gjorde konserten till en hysteriskt bönemöte tack vare Bonos fingertopps känsla och närhet med publiken. Albumet de turnerade den gången, "The Unforgettable Fire", är ganska likt förra årets " All That You Can´t Leave Behind". Lite lågmält, med få upptempo spår. Vilket gör dem svåra att omsätta live. Albumen " War" och "The Joshua Tree" är ju bandets allsångsalbum, därför är det lite konstigt att konserterna som följde de skivorna aldrig nådde upp till 85 års höjdpunkt. På Johanneshovs Isstadion den där kalla januarikvällen var allt perfekt. Det har hänt mycket med detta band sen dess, de har varit i sin stora citron och förlorat pengar. De har varit absolut störst i världen. De har pratat med USAs president från scenen. De har spelat in duett med Pavarotti. De har varit nära att gå skilda vägar. De har gjort "Sweetest Thing" videon. Detta är bara ett skrap på ytan, vilket säger det mesta om hur mycket som egentligen hänt. Nu är det 16 år senare, vädret är ca 50 grader varmare, konsertlokalen lyxigare. Det är många frågor som ringer i huvudet medan förbandet "Stereophonics" avslutar sitt framträdande. Har U2 något att brinna för 2001? Har de samma kreativa liveframställning av sin konst? Har Bono något att säga med substans, eller pratar han bara för att det ska vara så? Är de lika vitala som på 80 talet? Kan de ta revansch efter förra fiaskoturnén?

Bandet gör entré till ett öronbedövande jubel. "Elevation" görs med singback först, sen när bandet tar över kommer aftonens första besvikelse. Ljudet är uselt, är de soundcheckade? Basen skuttar upp och ned, trummorna bankar, gitarren överröstar sången. Men vad gör det när Bono springer sina rundor på sin cirkelformade ramp. 15 000 människor är i jubelextas trots att det låter värre än värst. Väderleksrapporten "Beautiful Day" går obemärkt förbi. Låten som verkade så stark första gången man såg videon visar sig vara en bagatell live. De två låtarna är egentligen dåliga rockförsök, de spelas här i showen bara för att de ska få oförtjänt med jubel. Ett gammalt trick. "Until the end of the World" från " Achtung Baby" följer raskt. Nu är ljudmixaren helt amok, gitarren är högre än Bonos sång. Oväsen, heter det på riktig svenska. "Mysterious Way" som ska vara dansbar, är en betongklump. En lugnare låt, "Kite" från senaste albumet räddar gruppen från fiasko. Bono skapar intimitet med ett utmärkt intro. Låten är väldigt melodisk. En av deras bästa någonsin. Vad som är sämre är Bonos sång, den är mycket dålig. En trolig orsak kan vara att luftkonditioneringen på hotellet har skadat honom. Det är väldigt vanligt att så är fallet. Hur många artister har inte fått sitta i 50 gradiga hotell rum utan svalka för att rädda rösten? "Gone" och "New York" håller däremot inte samma klass som underbara "Kite". Här är ett parti i konserten som borde bytas ut. Varför spela en låt om en stad i USA för publiken? När man har en sådan bra låt som "Wild Honey" på senaste albumet. Obegripligt. "Gone" är så usel att den inte hade platsat som singel Bsida på något av gruppens första fyra album. Varför inte spela ett bra spår från "Pop" albumet istället? Efter dessa pekoral ska " I Will Follow" rädda skeppet från undergång är det tänkt. Men vad händer? Gitarren är så högt mixad över sången att man tror att det är kareoke version som erbjuds. När sen Bono tar till ett publikfriande rap om Stockholm och gruppens tidigare besök här mitt i låten inser man att det är en artist i full kris som serveras oss. "Sunday Bloody Sunday" borde, med tanke på nyhetsflödet, vara glödande. Istället är det mycket ljud för ingenting. The Edge gör sedan årtusendets sämsta stämsång på " Stuck In a Moment You Can´t Get Out Of". En bra låt som kräver bra sång. När sedan " Stay"(Faraway, So Close!) förstörs av Bonos försök till sång börjar man ana att det inte kan bli sämre.

"Where the Streets Have No Name" och "Pride (In the Name of Love)" räddar konserten. Plötsligt sitter allt. Bono sjunger bra och ljudet är OK. Eller är det sångernas inre styrka som gör att detta är det bästa under kvällen? Ljuset som hela kvällen varit perfekt blir nu en upplevelse. Scenen är en intim rockklubb. Så här bra borde hela kvällen varit. Efter "Pride" sjunger publiken refräng biten om och om igen. Bandet laddar för extranummer. Förr hade Bono kommit in och ridit på publikvågen. 2001 gör han inte det. Istället avbryts festen av att Stockholmspubliken ska se video. Charlton Heston och vapenlobbyn i USA ska hånas av de självutnämnda världssamvetena från Irland. Att Heston gillar vapen ska visas upp för oss européer. Kanske en film om illegala vapen på Irland och dess verkningar hade legat lite närmare för oss? Eller varför inte ett pekfinger om skjutande på badplatser i Göteborg? Om man nu ska förstöra konserter överhuvudtaget med pekpinnevideovisningar så kan man ju hitta ämnen som är adekvata för publiken. Eller trodde U2 att de var kvar i USA? I New York, kanske?

Videon är intro till " Bullet the Blue Sky". Nu får The Edge vråla ut sin gitarr i total extas. Kanske hör man Bono då och då? Knappast. "With or Without You" är sångarens extranummer. Scenen förvandlas till ett klaustrofobiskt rum via dekoren. Det som förr var en relationslåt är nu en sång om artistens förhållande till publiken. Intressant och bra. Tyvärr är dock sången fortfarande dålig. "The Fly" följer och Bono går in i rollen, som vanligt. Ingen bra låt, ens när den var ny, den görs väl för att Bono ska få briljera. Som skådespelare. Publiken är hur som helst vild av glädje. Vad som överraskar är att bandet väljer göra en så bra fortsättning på extranummerna. "One", "Wake Up Dead Man" och "Walk On" är stor rockmusik. Ljuseffekterna på den sistnämnda är underbara. Genialiskt helt enkelt. Hade Bono kunnat sjunga hade de tre sista låtarna nästan räddat aftonen. Tyvärr är det hesa kråkan som framför de fantastiska sångerna.

Det första som mötte publiken som kom med tunnelbanan denna heta kväll var horder av fans som ville sälja biljetter. 50 kronor var ett gångbart pris för köparna. Det var vad denna kväll var värd, egentligen. Är man sjuk ska man vara hemma, det gäller även rockstjärnor. Hade bandet haft någon som helst heder hade de ställt in konserten. Visst var publiken som gick in i Globen vild och glad, men det var även Elvis sista publik. U2 visade att de kan göra bra ny musik, dock bara när den går i midtempo. Kanske bandet borde göra ballad album i fortsättningen? Om det nu blir någon fortsättning? Det var kanske sista gången på mycket, mycket länge Stockholms publiken såg detta band? De tycks ha hjärtat i USA numera. Deras show är helt genom amerikaniserad. Se bara hur religionen som tema kommer fram i de sista låtarna. Det är en av anledningarna till att U2 är så stora i bibelbältet USA. I Sverige och övriga Europa är det inget klimax på en konsert att jubla halleluja i skyn. Religion är något man inte ens nämner här, gör man det är det på en undanskymd plats i spelningen. Av de stora politiska utspelen har vi redan sett hur det är den amerikanska publiken man vill nå med sitt budskap. Nästa turné kanske bara blir en amerikansk angelägenhet?

Det är The Who varning på U2. Townshend och pojkarna förlängde sin karriär med 15 år med att åka runt i USA och vara parodier på sig själva. Långt efter att deras kreativa tid var förbi fyllde de stadiums i Kansas på sitt liverykte. U2 är på väg mot samma utveckling. Tyvärr. 1985 kom de in på scen sida vid sida som en enhet. De hade ett gemensamt mål. I Globen står de aldrig bredvid varandra, ens när de tackar publiken. De fyra videoskärmarna visar dem en och en, aldrig tillsammans. Finns U2 idag? Mer än som en amerikansk arena storsäljare? Är de ett band som vill vara en europeisk angelägenhet? Showen visar inte det. Om man dessutom har tappat sin publikkontakt hjälper det inte att bygga stora ramper ut i publiken, Bono. Förr kunde han trollbinda från en vanlig scen numera berör artisten inte alls. En parodi på sig själv som bäst. Det låter illa om gruppen i konsertsalen. Ljudbilden med gitarr lika hög som sången är katastrofal. Kan inte The Edge tona ned sitt illalåtande ego en aning? Gruppen har inget gemensamt mål längre, att U2 finns är det enda som håller ihop dem. Det håller inte.

Betyg: 2/5