En 47 år gammal, levande legend i Konungariket Sverige, med ett halvhett album från förra hösten att turnera, - kan en sådan artist ha något konstruktivt att ge publiken sommaren 01? Frågan är som Ugglas satir, den slår in öppna dörrar. Visst, har artisten ett konstnärligt värde för sin publik vart tredje sommar. Årets version är mycket vital, till och med. Kanske är det de nya killarna i bandet som tänder starttrio låtarna; "Varning på Stan", "Stockholms Heta Nätter" och "Fula Gubbar" eller är det låtarnas gubbröra tema? Det är otroligt att Uggla har ett sådant pärlband av klockrena observationer av manlig sexualitet att erbjuda sin publik. "Jag vill inte gå hit" bryter av temat, men som det låter - bandet är totalt perfekt. Den gamla slagdängan blir som ny. Tidlös svensk rock när den är som bäst. Det svänger och rockar gudomligt om bandet. Rytmsektionen måste vara den bästa på en svensk scen på länge. Gitarrerna glöder och spelas, framförallt inte över på. "Sommartid" får kvällens första mellansnack. Det är väl här som Uggla har sin stora tillgång - tugget. Tänk att en 08 kan bli så totalt älskad av en skånsk publik bara han säger några väl valda ord. Ingen annan artist i detta land har ett sådant bra verbal förmåga som Uggla. Han är i särklass helt enkelt, inte bara vad som sägs utan hur och hur länge det sägs är perfekt.

"4 Sekunder" återknyter till sexlåtarna i starten vilket uppskattas av publiken. Nya singeln "Där vi är e´re alltid bäst" passerar nästan obemärkt. En ganska dålig dussinlåt utan bra refräng. En av artistens få pekoral i sin väldiga produktion. "Jag mår illa" är som vanligt mästerlig i sin träffsäkerhet. Riktigt rolig blir det när Uggla påpekar att alla de där namnen de är ju borta nu, bara han själv är kvar. "Centrumhets", "Asfaltbarn", "Johnny the Rucker" och "IQ" görs som medley. Snacka om hits. "Dansar aldrig nykter" är en annan sådan, den är alltid perfekt för en fredagskvällspublik. Fest och allsång. "Pom Pom" förlänger den sistnämnda övningen. Ugglas besök hos herr Berghagen på Skansen ger artisten möjlighet till ett perfekt intro, sen tar han publiken till sjunde allsångshimlen. Konsertens bästa ögonblick. Nya pärlan "Hotta Brudar" är överraskande bra live. En kanonlåt om kvinnliga överklassdrägg. Det är konstigt att Uggla lägger in "Hallå" och "Å, Han Kysste Mej" i låtlistan men det är väl för att visa vem som var först med bögrock inför dagens historielösa rockpublik. "Nitar och Läder" blir finallåt. Lite konstigt det också, låten blev ingen större hit. Det är kvällens sämsta val. Man tar stor revansch med en legendarisk version av " Jag Skiter" och framförallt, " Kung för en Dag" som extranummer. Allsången är riktigt bra på verserna och refrängen skriks ända till Helsingör. Om danskarna tvekat på vilken som är svensk lönedag är de nu helt säkra på att "den 25:e smäller det".

Tyvärr är Ugglas turné en samproduktion modell Rocktåget. Det betyder att Håkan Hellström, denne bleke Pontus och Amerikanarna kopia, och de totalt talanglösa jönsarna i The Ark ska vara med på " Ja Just Du Ska Va Gla" och "Vittring". Den först nämnda låten förstör man totalt med att bygga ut den med Hellström och Ark låtar. Den sista blir bara för många, för mycket folk på en scen. Ett tragiskt slut på en annars väldigt bra konsertkväll. Efteråt inser man att; låtvalet var mycket bra, bandet spelade som gudar, Uggla sjöng som Pavarotti och mellansnacket var i världsklass. Tyvärr spelades inte "Rumpnissar" eller "Jätte-kult". De hade annars varit träffsäkra kängor åt de bägge förbanden. På den negativa sidan finns även att det var lite för mycket 70 tals låtar i förhållande till 80 tals material i konserten. Nu kan ju Uggla inte ge publiken allt denna kväll, tiden räcker inte till. Så varför inte sätta ihop en dubbel samling lagom till julhandeln med allt det godaste från Ugglasmörgåsbordet? Samlingen som finns på marknaden idag är ju dessutom väldigt inaktuell.

Magnus Uggla är tillsammans med Povel Ramel den svenska överklassens bidrag till den folkliga underhållningen. Det märks. Uggla är tonsäker och proffsig. Låtarna är tekniskt perfekt uppbyggda - likt klassik musik. Texterna är poängfyllda observationer av svenska medelklassens vardagsliv. Uggla blir dock aldrig von oben i sin attityd mot sin publik därför är han så uppskattad. Journalisterna som sågar artisten har dock svårt med sin egen näshållning. Uggla ska skrivas ned, helt enkelt. Här ska ingen överklassunge komma och leka rock tycks vara parollen på redaktionerna. Tyvärr. Det är synd att man inte tar sig tid att lyssna på Uggla ordentligt och ge honom den respekt han förtjänar. Det är ju så att om Uggla hade varit född 82 i någon förort i landet hade han varit samma journalisters gökunge. Nu är det andra som har fått den rollen. Det är underligt att vissa artister höjs upp för ingenting och andra som förtjänar beröm ska sänkas för sitt ursprung. När undertecknad på vägen ut från konserten kolliderar med en vilt ranglande kvällstidningsanställd som tycks ha som sin livsuppgift att sponsra Håkan Hellström med goda recensioner börjar man må illa, mycket illa av hur det är ställt med rockjournalistiken i vårt land.

Betyg: 4/5