Att sätta ihop en dubbel CD med Torssons bästa är som att få tre straffsparkar mot ett u-land i fotboll i en VM Kvalmatch. En rökare i krysset, alltså. Få grupper gör så hitbetonade låtar som denna grupp. Grundformeln är en liten historia som berättas med rim & reson i trivsamt Chuck Berry komp. Direkta tidlösa pärlor som ger lyssnaren trevliga 3 och en halv minuter. För 5 år sedan gavs en annan samling ut som enkel CD. Den var mycket bra och ansågs komplett. Därför är det med stor förvåning man känner att en dubbel verkligen behövdes när man läser den 27 låtar långa listan på omslaget. Äntligen finns allt med! Ljudet är också mycket förbättrat, en remaster som verkligen behövdes. Detta trots att Torsson verkligen inte är en audioupplevelse utan en bruksgrupp. Omslaget är en historia för sig självt. Underbara bilder och bra grafiskt snitt.

Favoriterna radas upp på första discen; " Danmark", "Son av Ayatollah", " Öresundstwist", " Överst på Önskelistan" och "Vilket hus". Tyvärr är den sista i en liveversion. Ett litet missgrepp, då sången är undermålig på den sista halvan av låten. Men " Volleyboll Molly", "Blodomloppet", " Alla rätt", " Lena Green", " ELMIA- lantbruksutställning" och den lilla bonusen " Sverige" i demoversion gör att man glömmer av invändningen mot felvalet av liveversionen av " Vilket hus" innan. Det känns verkligen som att Torssons låtarna håller hög internationell standard efter att ha spisat första CDn.

Det är ju så att i sin egen kulturmiljö håller dessa skåningar samma klass som Chuck Berry eller Lennon/McCartney gör i sin miljö. Det är lika genialt att skriva " Volleyboll Molly" i Lund som att skriva " Maybellene" i USA. Tankarna som förmedlas är de samma och låtarna är lika direkta. Det faktum att den amerikanska låten får all status beror på att USA kultur alltid anses stå över svensk i Sverige. Vi har väldigt dåligt självförtroende kulturellt i detta landet, tyvärr. Torssons låtar är ofta geografiskt placerade. " Öresundstwist" är lika genial som The Beatles " Penny Lane". Båda låtarnas upphovsmän berättar om sin hembygd och sätter den musikaliska dräkt de anser passa det de vill förmedla. Precis som med Berry drar britterna Lennon och McCartney längsta strået i anseende men faktum är att det är ingen skillnad mellan låtarna i intellektuell svårighetsgrad.

Den andra CDn innehåller inte så direkta pophits som den första. Låtarna har lite mer blues i botten. Det är mer berättelser i texterna än smarta ordsvängningar. " Sverige" och " Klippans centrum" är dock pop så det svänger om det. Men "Rosita", " Sjöbo Havsbad" och " Herreje" visar en lite mer eftertänksam sida av bandet. Ett med åren moget band. Här finns också bandets största medialåt " Det spelades bättre boll". " Bröderna Holm", " Max och Nisse" och " Assar höll ett tal" är berättelser som är värda att lyssna på. Men den största stänkaren i nätet är ändå; " Ett litet hotell". Kanske bandets bästa låt, någonsin.

Slutet gott, allting gott? Knappast. Tyvärr börjar man undra när man sitter och jazzar loss till CD tvås avslutande demoversion av " ABC". Var är " Hej, kontinent!", " Akterseglad i Brownsville" och "Rolf Ren" någonstans? Hur kan man ge ut en dubbel samling med Torsson utan dessa låtar? Är det månne kontraktsskäl, eller? Här hade man chansen att göra ett komplett mästerverk över bandet och så missar man så totalt. Det är som en felaktig Hedman utrusning att bete sig på detta sätt. Lika stor miss som Ljungberg mot Italien i EM 2000! Det gjordes bättre samlingar förr!! Trots det förbättrade ljudet och 27 spår gick det fel. Herreje!

Betyg: 3/5