Veckans historielektion för de historielösa 20 års någonting som tror att Britrock är något som började på 90- talet. Det var till låtar från denna grupp, som diverse medlemmar i Oasis och Blur föräldrar, raggade upp varandra till. Så utan The Who ingen Britrock! För några år sedan kom en samling med denna 60 tals grupp. Den innehåller ungefär samma låtar som denna CD, som är ett soundtrack till en dokumentärfilm om gruppen. Från början var detta en dubbel LP som höll rakt igenom. En bra LP i gruppens katalog med liveversioner av gruppens bästa låtar, helt enkelt. I brist på samlingsalbum var detta ett perfekt köp. Nu är dock läget ett annat, denna remastrade utgåva, behövs den? Som alla bra sagor börjar även denna historia från början. " I Can´t Explain" är från ett TV framträdande 1965. Det är gruppens debut för den stora publiken. Vi möter ett energiskt rockband som ja, nu kommer det första problemet. Man kan inte se dem. Roger Daltrey, Pete Townshend och Keith Moon ska ses. Visst förstår man deras utlevande skapande men att lyssna är bara halva nöjet. Visst får man en kick av " Magic Bus" när den sprutar ut i högtalaren i vardagsrummet men det är ändå inget mot att se den tyska TV shows versionen i filmen. Så när "Young Man Blues" tonar ut till applåderna i London Coliseum 1969 känner man sig helt enkelt lurad på konfekten. Varför inte spela samlings CD:n istället? Visst dessa live TV tagningar har mer energi, men ändå? Det går att likna denna utgåva med The Beatles at the Beep. Eller BBC Sessions med ett otal artister. Frågan med alla dessa utgåvor är också den samma som ovan. Varför spela lite sämre, men mer energiska livetagningar istället för studio originalen? Kanske vill samlaren ståta med att ha full kollektion av sin grupp? Kanske föredrar man The Who som liveband? Kanske har man sett filmen och bara måste ha soundtracket? Hur som helst behövs det lite förklaring bakom ett inköp av detta slaget.
The Who var skrammel och dån. Daltreys mäktiga sång ovanpå Townshends gitarrer och Moons överspel på trummorna. Låtarna var extremt bra, på gränsen till klassiker allihop. Därför är filmen ett måste att ha i hyllan. Rock som energi och utspel. Men det finns ett antal gånger då det är berättigat med denna audioonlyversionen. Framförallt är det de sista sex, sju spåren som motiverar att ett soundtrack existerar. För med de tre Woodstock låtarna; " Sparks", "Pinball Wizard" och " See Me, Feel Me" skapas magi. Det är magiskt och bara att det finns inspelat och utgivet är en gåva till mänskligheten. Det två för filmen special inspelade numren " Baba O` Riley" och " Wont Get Fooled Again" är också i särklass men visst räcker det med de vanliga studioinspelningarna egentligen.
En bra lösning på problemen med denna utgåva borde vara att helt enkelt köpa DVD upplagan. Ljud och bild tillsammans bör göra den versionen till det fulländade The Who dokumentet. Kanske borde en visning på skoltid i musikundervisningen vara obligatoriskt dessa dagar då ungdomen tycks mer och mer historielös när det gäller musik. Det är få marknader som har så dålig konsument utbildning som nöjesmarknaden, det bör det göras något åt snarast.
Slutbetyg: 2/5 (DVD 5/5)