En del gånger i livet vet man precis var man gjorde när man fick ett omstörtande besked. Undertecknad körde på motorvägen mellan Naestved och Köbenhavn när radionyheterna berättade att Aqua hade splittrats. En popepok i Norden var slut. Gruppen som berikat oss, glatt oss med musikpärlor som "Barbie Girl", "Doctor Jones", "Roses are Red" och "My Oh My" var borta. De kom som en stormvind över poplandskapet med albumet "Aquarium", 1997. Inget var sig längre likt. Melodislingorna var så geniala, texterna så perfekta. Produktionen så minimal, ändå så storslagen. Ingen grupp kunde så perfekt formulera sig med så få ord. Allt som skulle sägas, sades utan att någon kunde missförstå. Videorna var nyskapande mästerverk. Filmer om filmer. Gruppen gick dock i fällan att börja grubbla över sin framgång. Andra albumet, "Aquarious", var en historia som inte gjorde någon glad när det kom ut år 2000. "Cartoon Heroes" och "Around the World" hade reflekterande texter om gruppen, individerna själva och deras liv. Vem var intresserad av att höra på sådant dravel? Synd på en skiva inspelad i paradiset Mölle. Aqua kommer att få en stor plats i nordisk musikhistoria i framtiden. Det låg ett skimmer över Aquas dagar.

Det saknas en recension av Tomas Ledin i Malmö här på Trivialt. Många läsare har hört av sig och undrat över detta faktum. Orsaken är artistens enorma popularitet. 29 000 åskådare hade tagit sig till torget i Malmö för att njuta av Ledins konst. Detta medförde att Trivialt inte kunde se scenen. Sorgligt men sant. Därför togs ett beslut om att hoppa över recensionen. Vad som kunde uppfattas var dock att ljudet var för lågt. Sångerna i världsklass, dock. En inställd recension är ändå en recension.

Sommarens konstnärliga höjdpunkt är Jennifer Lopez, "Ain´t it Funny". Lopez beskriver i texten hur ett ögonblick kan förändra ett människoliv. Hur man sen lever kvar i ögonblicket, hur det förlamar. Låten är självupplevd. Vilken utvikning av själens inre extas! Vilken nakenhet, vilken äkta känsla i rockmusikens förljugna drogvärld. Släng er i väggen alla gubbångest knarkare! Här kommer en ung tjej med en dansbeat och gör rent hus i er genre. Måste kännas hårt. Videon är snäppet vassare. Lopez förvandlas till zigenare. Kolla in castingen - har det någonsin gjorts en bättre? Lopez förenar rytm, text och utstrålning exakt rätt i denna svartvita rulle. Musikhistoria.

Länge har frågan om varför det finns så många Bob Dylan coveralbum på marknaden ställts. Antagligen för att alla andra artister sjunger bättre än Dylan själv är ett gångbart svar. Tog och lyssnade närmare på Judy Collins och Steve Gibbons album i genren. Collins är klockren i sången, så vacker och njutbar. Dylans material ligger helt rätt i hennes strupe. Det är världsklass över hennes tolkningar. Det blir dock lite för vackert i längden. Efter 5 spår är det liksom fullt i magen. Plus för titeln; "J.C sings B.D Just Like a Woman". Steve Gibbons "The Dylan Project" är rena rama motsatsen. Här ska man låta som Dylan, rakt av. Gibbons fraseringar är så patetiska, så usla att man tror att det är Dylan sound- a- like tävling hemma på puben i Banbury man lyssnar på. Illa, illa. Discen inleds med en hyllning(?) till Dylan, "Colours to the Mast" där Gibbons antagligen får huvudartisten att önska att han aldrig öppnat munnen. Albumet håller dock för genomlyssning, blir aldrig tjockt. Men varför låta mer som Dylan än Dylan? Än Gibbons som Dylan?

Det går ett rykte här söder över om att Trivialts medarbetare i Västerås ligger i koma efter duon Nörd & Störds framträdande som publikuppvärmare inför Stadskampen. Visst, deras totalkräkning på "Video Killed the Radio Star" och "Just Can´t Get Enough" ger frossa och diarré. Men efter 10 dagar bör man väl kunna våga närma sig ytterdörren igen? Eller?