Efter The Beatles upplösning 1970 utbröt en febril aktivitet efter att finna deras ersättare som världens ledande grupp. Många ansågs sig kallade, få blev utvalda. Jeff Lynne och hans ELO kompisar har vid ett flertal tillfällen blivit titulerade det nya Beatles. Musikaliskt finns det likheter, Lynne gjorde väl det mesta för att låta så likt the fab four som han kunde, då artisten hade växt upp med Beatlarnas musik. Gruppen gick också upp som en sol på 70 talet för att falla som en rejäl pannkaka decenniet efter. Efter ELO har Lynne dykt upp som producent till George Harrison, Traveling Wilburys och faktiskt även The Beatles. Det var Lynne som rattade fram 1900 talets största flopp någonsin, " Free as a Bird". Någon som spelat den singeln efter den gavs ut? Nej, trodde inte det heller. Lynne letar febrilt efter framgångsåren igen. Därför är det logiskt att en 3 CD samling över ELO sett dagens ljus. I Sverige marknadsfördes den som en dubbelsamling, dock. Boxen är kronologiskt upplagd, rikligt med extra spår följer med. Omslaget är naturligtvis med rymdskepps motiv, vad annars? Digipacken är vacker och inbjudande för ögat. Ett häfte med låtkommentarer finns att fördjupa sig i, för den som så önskar. Tyvärr är det lite si och så med hur mycket man får veta om gruppen och låtarna i texten.

CD 1 tar avstamp 1970 i " 10538 Overture", gruppen låter som en korsning mellan "Strawberry Fields Forever" och "A Day in the Life". Inte så bra heller. Talanglöst faktiskt. "Showdown" visar att man har vissa egna idéer, men så här nästan 20 år senare låter kompet väldigt burkigt. Tråkig låt. " Ma-Ma-Ma Belle" är egentligen ett gitarriff som byggts ut till en låt. Beatles möter Chuck Berry. Ett möte som borde undvikits. Det finns tusentals sådana här rockstompare utgivna. Varför? Nästa låt är en förbättring; " Mr Radio"som visar lite originalitet. En cover av Berrys " Roll Over Beethoven" följer. I infohäftet skriver man att George Martin ska ha gett ett uppmuntrande budskap i studion när han hälsade på ELO under inspelningen. Ok, artighet är en dygd men kunde inte Martin kortat ner låten lite istället? 7.49 lång, är denna riktigt tråkigt. På sin tid var det säkert infallsrikt och fräscht att låta symfonin möta rockbandet. Idag med allt vitalt som hänt inom rockmusiken, grunge, rap och samplingar, låter det bara löjligt om denna låt. Här har tidens tand ätit upp de goda föresatserna. "Mama" har fått ett nytt slut. En bra låt som borde besparats all överflödig produktion. Tyvärr är detta ELOs största problem, överproduktionen. Allt dränks i instrument och sångstämmor. Slutet är däremot bra, borde inte låten fått en remix? "One Summer Dream" är bra. Ett atmosfärisk och drömmande arrangemang som håller ännu. Kanske är det låtens tema som tillåter den utsvävande produktionen? Rockare är inte ELOs bästa sida. " Illusions in G major" är inget undantag. Har svårt att känna att det svänger. " Strange Magic" är väl ELO i ett nötskal. Lite flum i texten och de alltid använda ackorden. " Eldorado Overture" är inkluderad innan " Can´t Get It Out Of My Head". Tyvärr. Den följande låten står sig bättre själv, ett av ELOs sanna mästerverk. Kunde man bara mixa bort hälften av instrumenten i ljudsörjan skulle den bli en stor upplevelse för lyssnaren. " Eldorado" och dess "Finale" följer, de visar bara att 70 talets symfonirock försök bara var uppblåsta och dåliga. Queen kunde denna genre men det fanns tydligen även de som försökte och misslyckades. En faktor i ELOs dåliga resultat är Lynnes begränsade röstresurser. Det hörs tydligt här. "Do Ya" är en av gruppens få lyckade rocklåtar. En kanonlåt, bör göras cover på av något modernt band. En livelåt att älska. "Mister Kingdom" kan inte Lynne förstå vad den handlar om, men han gillar ljudet berättar infotexten. Jag förstår inte varför inte den finns med här överhuvudtaget. Den är inte bra. Outgivna "Grieg´s Piano Concerto In A Minor" avslutar CD:n. Ett Robert Wells plagiat! Quack!

På CD 2 börjar det bli bättre. " Evil Woman"," Livin´Thing" och " Sweet Talkin Woman" är bra pop med originalitet. ELO börjar hitta sin nisch. "Tightrope" har ett för långt intro, låten är dock mycket bra. Här fungerar överproduktionen och alla studioeffekter lyfter låten. "Mr Blue Sky" är skriven i Schweiz, i ett alphus som Lynne lånade för att skriva i. Det är en hyra som betalade sig. Detta är väldigt, väldigt bra 5 minuter och 6 sekunder musik. Produktionen är glasklar. Instrumentering och sång är perfekt. Infallen i arrangemangen lyfter låten till de bergstoppar som inspirerade den. Varför har inte denna sång till livet blivit en radioklassiker? Ett av rockvärldens glömda mästerverk! "Turn to Stone", " Starlight", "It´s Over" är andra Schweizlåtar. De håller hög klass. Kanske borde Lynne genast åka tillbaka dit och hitta det han fann där bland bergen igen? Pärlorna radar upp sig på andra CD:n. " Telephone Line" är bättre än Lennon/McCartney var på 70 talet. Detta är en sång som är så perfekt att man undrar om den är sann. Allt är rätt. "Mission (A World Record) visar dock att bandet var dödligt i denna storhetstid. Låtar om rymden och framtiden bör begränsas till Star Wars soundtrack, tack. "The Whale" är en protest mot valjakt. Tyvärr får den lyssnaren att vilja begå våld mot produktionen som är totalt överdriven. En kalkonlåt. " Big Wheels" har visserligen melodi men det är också allt. "Rockaria" är ett bättre möte mellan klassik musik och rock än " Roll Over Beethoven", framförallt för att den klockas in på 3.14 minuter. En perfekt tid för en rocklåt. Texten är kul. Musiken känns spännande, trots det är vanlig rockstomp. "Shangri-la", en halvbra ballad med sedvanliga produktionsöverdosen, står sig lite bättre än andra liknande låtar är det kanske för att Lynne sjunger bra? Slutets stegrade ackordsdramatik tillför låten mycket. " Nightrider" vet inte om den ska rocka eller vara symfonirock. En schizofren låt. " Tears In Your Life" är tidigare outgiven. Musikaliskt bra, texten består bara av titelfrasen och den sjungs fram som ett mantra. Lynne hade 18 år på sig att slutföra denna låt, kunde han inte skrivit lite mer text? En låt som inte kommer att spelas många gånger av den vanlige boxköparen.

Bandets svanesång beskrivs på den tredje CD:n. Man var nu kommersiellt stora. Varför inspirationen sinade och upplöste bandet får man aldrig någon förklaring på här. Hitsen fortsatte komma; " Don´t Bring Me Down", "Shine a Little Love", "Rock and Roll is King" och " Hold On Tight" var framgångar likt de tidigare singlarna. Kanske att lekfullheten som "The Diary of Horace Wimp" påvisar var det sista av skaparkraft som Lynne förmådde pressa ur sig? Denna sång är fortfarande intressant för att den är som en riktig Beatleslåt fast utan Paul och John. Ett tankeplagiat. Resultatet är ändå charmigt. Arrangemanget är kul och lyfter låten. En bra historia berättad med finess. " Twillight" och " Secret Mesages" känns fantasilösa och klumpiga idag. " Take Me On and On" är direkt tråkig. Rockare som " Rock and Roll is King", " Four Little Diamonds" och " Hold On Tight" svänger inte. Det är rock för cementfötter. Det finne sett otal svenska dansband som svänger betydligt mer, faktiskt. Nej, det är låtar som "Last Train To London", "Shine a Little Love" och "Confusion" som räddar denna disc. Vilka stämmor och perfekta harmonier. Instrumenteringen är sagolik. ELO på toppen av deras kreativa förmåga. Slutet innebar även några pärlor; " Getting to the Point" är en dramatisk rysarballad i världsklass. " Calling America" och " So Serious", superb pop. De låtarna gör att man undrar varför Lynne började producera exbeatlar istället för att göra ELO musik. Någon har fått idén att lägga in en liveversion av " Great Balls of Fire" på denna utgåva. Varför? Vill man visa att bandet inte kunde rocka? Ett obegripligt tilltag. Den nya versionen av "Xanadu" är bra men undertecknad hade hellre hört " All Over the World" från den filmen. Lynne har dock gjort låten rättvisa och förbättrat den avsevärt. CD 3 avslutas med ett antal outgivna låtar, en Bsida och en demo. Bäst är "Love Changes All". En låt som kunde vara från George Harrisons " Cloud Nine" album. De 3 sista spåren är dock under all kritik. De är så dåliga att det måste vara ett burleskt skämt med oss lyssnare från Lynne. Det är väl ok att han anser att man kan svärta ner bandets rykte på detta sätt. Han borde dock tänka på att de övriga bandmedlemarna har familj och vänner som kan få skämmas för detta tilltag. Ett tråkigt och onödigt slut på en box.

Om man vill ha något av ELO och deras 17 topp 40 hits ska man strunta i denna utgåva, strunta i den svenska dubbeln som har alla låtar utan kronologisk ordning. Det finns en engelsk dubbel som löser alla problem, köp den. Kronologin håller och man slipper många av de svaga spåren på 3 CD boxen. Framförallt slipper man alla outgivna undermåliga låtar. Bara det gör ett köp av den dubbeln till ett måste för alla pop och ELO fans.

Betyg: 2/5