Sommar innebär skolavslutning med psalmsång, midsommar med fest, dåliga TV repriser och Ulf Lundell turné. År efter år bjuder artisten en ny upplaga av sig själv till sin publik denna årstid. Vanligtvis är det mesta sig likt år efter år. På ett sätt är det tryggt. Man vet vad man får. På andra sätt är det lite kusligt. Att man vet vad man får. Ulf Lundell är en studioprodukt, en författare, omvandlad till rockmusik av skickliga medarbetare. Faktum är att Lundell inte kan spela gitarr eller sjunga. Han gör det hellre än bra. Slutresultatet av denna mix blir underligt nog; bra rockmusik. I sina inspirerade stunder. På slutet av 70 talet, början av 80 talet var han en pophjälte. " Oh la la - Jag Vill Ha Dej", " Glad Igen", " Snön faller och vi med den", "Posörerna" och "Kär och Galen" var sånger som fyllda av kreativitet ofta ljöd ut ur radioapparaterna i Sverige. Livskriser och sjukdomar tog sorgligt nog över artistens skapande, produktionen blev rapporter om Lundells hälsotillstånd. En och annan låtpärla finns i denna digra flod av skivor; "Chans", "Ensam", "Somliga Män", "Älskad och Sedd", "Kid" " Vänner Igen", "Rött" och "Hon gör Mej Galen" är låtar av samma kvalitativa snitt som de tidigare hitsen. Tyvärr har kreativiteten ersatts av kvantitet de senaste 5 åren, vilket medfört att artistens senaste handfull album har varit undermåliga.

Det senaste albumet " I Ett Vinterland" från förra hösten, var en märklig historia. På många ställen låter det som Lundell försökte gå tillbaka till de gamla direkta, ickeångestfyllda sångerna. Resultatet blev väldigt varierat. " Den Här Vägen" var en klassisk Lundellsång fast förankrad i nuet, enastående bra och vital. " Hennes Rygg" däremot, var ett misslyckat försök att skriva en öppen lättfattad kärlekssång. Texten hade så underligt bildspråk att ingen utan Lundells egna livsupplevelser kan ta den till sig." Atlanten" var som ett Bröderna Samuelsson outtake. En sång med så hurtig antidepressions text att den blir parodisk. Bilden av "Atlanten" som slutmål för den själsliga förbättringen var också underlig. Varför skulle man vilja ta sig ut på Atlanten? Bara Lundell vet, ett antal okritiska fans tror sig också veta. Samtidigt gav Lundell sin publik " Altaret i Maria". En perfekt berättad historia med stor känslomässig resonans. Ett mästerverk. Att Ulf Lundell är ojämn i produktionen och med de invändningar som finnes mot de tekniska färdigheter på scenen, gör att man äntrar konserten med låga förväntningar. Den TV sända fiasko konserten på Hultsfredsfestivalen spär på farhågorna inför de närmaste timmarna. Kan han verkligen styra sitt skepp i hamn denna kväll?

Öppningslåtarna" Tillsammans vi två", "Ut i Kväll", " Ute På Vägen Igen" och " Den Här Vägen" känns tunga och svänger dåligt. Rytmsektionen är seg och fantasilös. Gitarristen Janne Bark, enastående överspelande. Lundells sång är usel, riktigt usel. Detta är egentligen bara smärre invändningar. Den stora frågan är; varför spela 4 likartade öppningslåtar på rad? Hälften hade varit nog. " Håll mej.. åh, ingenting" från "Ripp Rapp" följer. En spritromantisk låt som borde fått vila i frid, liksom självömkande " En Fri Man i Stan". Låten är ohämmad narcissism av värsta sort, en plump i svensk rockhistoria. "Evangeline" är raka motsatsen, en lite förbisedd pärla som glimmar. Texten är en av artistens mest välskrivna, musikdräkten passar perfekt. Under dessa 7 låtar är det intressant att skönja publikens reaktioner, förutom allra längst fram är det litet gensvar på vad som bjuds. Det är först när Lundell tar fram den akustiska gitarren för "Rom i Regnet" som hela publiken vaknar denna afton. Nu får vi njuta en perfekt poplåt gjord halvdan, tyvärr. Lundells röst och högst limiterade kunnande på sitt instrument håller inte för att framställa sin konst på detta viset helt enkelt. Synd på en sådan bra låt, dock.

Gubbröran "Isabella" inleder konsertens sega mittparti. Lundell förstör låtens inledning med ett akustiskt arrangemang innan resten av bandet kommer in för att vara med om att avsluta pekoralet. "Hon Gör Mej Galen" är raka motsatsen, en sång som lever och sjuder av kreativitet, men måste publiken leka "allsång på Skansen" ledd av farbror Lundell? Det förstör låten. Spela den rakt av istället. "Chans" är en annan pärla, sången är artistens kanske bäst skrivna någonsin. Ett bra bildspråk och enastående rytmik finnes, synd på längden bara. Varför ska den alltid dra ut på tiden live? Den blir inte bättre av att spelas i maratonversion. " Folket Bygger Landet" är en tänkvärd låt som inte är ett musikalisk mästerverk, tyvärr. "Danielas Hus" är en lokal sång i denna region, skriven i närliggande Frösakull. Lundell gör en poäng av detta. Versionen är kvällens höjdpunkt, vilket arrangemang! Långsamt, stilfullt och vackert. "När Jag Kysser Havet" får också lokalpatrioterna att jubla. Brottet gungar av glädje till denna lovsång av Hallandskusten. Under "Lycklig, Lycklig" springer Lundell och gitarristen runt ute i publiken, ett tilltag som ger ett löjligt intryck. Leker farbröderna rockstjärnor eller vad menas? Låten lider också av dumheterna, den blir på tok för lång. Variation av textteman eller ackord har väl aldrig varit artistens bästa sida så varför göra parodi på sig själv? 6 låtar som egentligen är samma sång avslutar konserten! När "Kär och Galen" till slut gör slut på pinan frågar man sig varför spela så lika låtar, så mycket?

Som extranummer serveras en hitparad; "Glad Igen", "Oh la la - Jag Vill Ha Dej", "Jag Går På Promenaden" och "67,67". Det är utmärkta låtar med studs. Tyvärr spelar Janne Bark inte bara över på sin gitarr, hela karlen blir en levande parodi på sig själv. Dåligt omdöme är inte bra att ha, inte att visa upp det offentligt heller. Det tycks smitta av på huvudartisten; Ulf Lundell väljer att sjunga "Twist and Shout" på engelska. Nu inser man vilken usel sångare artisten är. Rytmsektionen svänger likt en cementmixer, vilket gör låten till en megakalkon. Värre pinsamhet än detta får man dessvärre leta efter i musikvärlden. Publiken tycker dock att det är kul, klart efter en halvback öl är ju allt roligt - även rosslig karaoke sång. Skönt nog räddar "Öppna Landskap" kvällen, artistens bästa låt spelas i en bra, stark version. Säg den glädje som varar, innan under kvällen har Lundell firat bandets organists 30 årsdag med publiken. Nu uppmanas vi, med en självgodhet som får Jan Guillou verka blyg, fira att artistens debutroman "Jack" fyller 25 år. Som passande låt att spela för detta födelsedagsbarn utses Rolling Stones "Jumping Jack Flash". De mest värdelösa minuter undertecknad upplevt under 20 år i nöjesbranschen tar vid, en obeskrivlig plåga helt enkelt. Eller som någon i kön ut från Brottet uttryckte det; "Vilken Skit".

Ulf Lundell är svensk musiks Geri Halliwell, upphetsande och bra om man inte har upptäckt bättre alternativ att sätta på. De som förlitar sig på kvällstidningarnas hyllningar till mannen tror säkert att artisten är stor konst. Vi andra inser att hans kollegor, Ledin och Uggla har mer att säga. De har mer substans i sin konstyttring. Man saknar deras mogna, vuxna skildringar av vardagslivet i Sverige, poppärlorna och proffsiga scenframträdanden. Ulf Lundells ytliga, självcentrerade drogpoesi är jobbig att ta del av i längden, en tre timmars konsert är en plåga. Det finns mycket att invända mot i själva framförandet; bandet svänger inte, låtarna är ofta för långa, sången är usel, starten och avslutningen av konserten är egentligen en 10 (!) låtar lång upprepning av väldigt lika sånger och Lundell spelar nästan inget från sitt senaste album. Det finns stunder som gör kvällen uthärdlig, några av sångerna t.ex. "Älskling", är oslagbar i sin genre dvs. Bryan Adams på svenska. Sommar efter sommar är det samma show, i stort sett. En massa hits på parad samt en och annan bortglömd albumfavorit som spelas till de fanatiska fansens enorma glädje. Det är väl kanske den största orsaken till att artisten drar så lite folk till sina framträdanden. Ingen vettig människa vill ju se samma film om och om och om igen eller höra samma sånger tröskas om och om. Det finns smärtgränser för vad en publik tål helt enkelt. Därför borde Ulf Lundell lägga ned turnerandet, släppa ett album vart femte år och ägna sig åt författandet på heltid. Tänk vad intressant han skulle bli då, för hela sin publik. Nu är det bara en liten skara vilsna själar längst fram som verkar bry sig. Så ska det väl inte vara, eller?

Betyg: 2/5