Film är konstformen som via illusioner tar sin publik med till en annan värld, eller återskapar verkligheten på ett sätt som gör att en ny bild av denna uppstår. Svensk film använder sig oftast av det sist nämnda sättet att jobba. " Fucking Åmål", "Tillsammans" och Colin Nutleys alla filmer är alla ett led i denna kedja av realismfilmer. De ger realistiska bilder av Sverige i slutet på 1900 talet. Publiken känner igen sitt land i dessa skildringar. De flesta gånger ger dessa skildringar en positiv bild av utnormerade individer. Den som går sin egen väg och lever utanför normen är hjälten. Den som lever i den rödmålade stugan med vita knutar gör sig icke besvär. Den andra genren att skapa en ny värld för publiken är inte vanlig hos våra filmskapare, som sagt. Katastroffilmer, rymdäventyr, krigsfilmer och kriminaldramer är undantag. "Beck" är därför en vildkatt bland sällskapshundarna. Filmserien bygger på författarna Sjöwall/Wahlöös roman figur Martin Beck som är kriminalkommissarie i Stockholm. De tidigare filmerna har på ett intressant sätt varvat svensk vardag med fiktion. Ett spänningsfält uppstår och en viss magi har varit påtaglig för tittaren. " Vita Nätter" är en extremt bra, kittlande filmisk upplevelse. Den största anledningen har varit realismen i filmen. Det är Sverige fast lite häftigare som serveras publiken. Lagom hårt, lagom som det är.

Årets "Hämndens Pris" har polismord och politiska extremister som tema. Poliser mördas liggande på knä på löpande band. Mördarna är tre hårda brottslingar som inte väjer för något. Känns det igen? "Malexander revisited" kanske hade varit en bättre titel på filmen? Det är också här problemet ligger med hela filmen. Beck brukade kännas som ett äventyr, detta är trögt och sömnigt. Det är som alla skådespelarna bara tar i till hälften. Varför bry sig när handlingen är som rapport/aktuellt de senaste 2 åren? Beck- Hämndens Pris är en dålig dramadokumentär. Kanske skulle Kjell Sundvall gjort en riktig sådan om Malexander istället? Det hade nog rört om känslorna mer i kroppen på publiken än detta pekoral gör. Reklamen lovar att detta är den hårdaste Beckfilmen, att detta är det tuffaste uppdraget. Jodå, ketchupen flyter på och visst är uppdraget jobbigt. Miljön är det som räddar filmen. Vi är i den svenska vardagen via filmduken. Men som sagt, det berör aldrig. Verkligheten har hunnit före sagan.

Mikael Persbrant spelar ilsken polis. En svensk Dirty Harry ska det vara. Resultatet blir i bästa fall dråpligt. Tyvärr är det nog manuset och inte skådespelaren som felar. Persbrants repliker är så illa skrivna att det borde vara böter på dem. När "Gunvald Larsson" ska tappa konceptet totalt, som reklamen lovar, blir resultatet att tittaren frågar sig vad kriminalaren gjort för dumt egentligen. Han blev ju lite arg, bara. Peter Haber har samma problem i sin roll som Beck. Allt blir för snabbt, för ytligt. Publiken får aldrig tränga in i Becks inre känslor, det blir bara skrap på ytan. Nu försvinner hela tiden tankarna till skådespelarens tolkning av pappan i Sune filmerna istället. Det var väl inte meningen? Shanti Roney spelar boven, psykopaten. Nåja, lite udda är väl killen men inte blir man rädd för grabben i sin biofåtölj. I slutscenerna i en röd stuga med vita knutar blir det nästan "Fucking Åmål" känsla i salongen. De lite udda är trots allt rätt ok, verkar budskapet vara. Svensk naivism i sin prakt. Matti Berenett däremot ger lite respekt i sin biroll som bov. Han tror man på, detta är ingen grabb att leka med. Han ger den svenska dekadensian ett trovärdigt ansikte. Skådespelaren gör med små medel så mycket gott att hans gestaltning tränger fram i den 1 timme och 35 minuter långa filmen. När det kommer till skådespeleri är han filmens behållning. En orsak till att birollen spelar ut huvudrollerna kan vara att publiken fått se Haber, Roney och Persbrant utveckla sin roller i tidigare filmer väldigt bra. Med det kvar i minnet och i kontrasten med denna filmens limiterade möjligheter till skådespeleri gör nog att de ser sämre ut än de egentligen är. Stackars skådespelare.

"Beck - Hämndens Pris" känns lika spekulativ som "Sista Kontraktet". Kjell Sundvalls karriär är nog lite i fritt fall. "Tomten är far till alla Barnen" var ju ingen succé precis. Denna film känns bara för mycket som ett sätt att casha in på Malexander tragedin. Manusförfattarna, det äkta paret Börjlind, har svurit på att de skrev sin text innan verkligheten överträffade den. Tro det, den som vill. Det är inget som kan eller behöver bevisas men bara att tanken finns är illa. Vad värre är, om det nu är sant så varför filma manuset nu? Det är lite "en dåres försvarstal" över filmmakarnas resonemang, minst sagt. Det är bara att hoppas att nästa Beckfilm blir annorlunda, ett steg tillbaka till de saker som gjorde de tidigare så bra, så trovärdiga och sevärda. Förhoppningsvis var detta ett olycksfall i arbetet. En parentes. Det får framtiden utvisa, för hur kommer man se på denna film om 10-15 år?

Betyg: 2/5