De är begåvade, intelligenta, karismatiska, humoristiska, med stor självdistans. Budskapet är glädje, erotik och tolerans som framförs med attityd. Gruppen har även stor kunskap om musik. Alltså inte drogade, deprimerade, exfängelsekunder från Tulsa, Oklahoma. Detta faktum medverkar till att de är den svenska rockpressens hatobjekt. Army of Lovers har samlat sig till en CD med alla sina stora hits. En händelse inom svensk pop och rock musik. Alexander Bard, svensk popmusiks störste kompositör efter Ulvaeus/Andersson, kommer om 100 år anses som ett av 1900 talets stora genier. Problemet är att han alltid är ca 5 år före sin tid - inom musik och samhällsdebatt. Ingen blir populär i Sverige med att veta mer än någon annan. Bard har givit Jantelagen ett ansikte. I sin popgrupp flankeras han av Jean- Pierre Barda. Blickfångens blickfång. En man så intressant att det borde göras en dokumentärfilm om fenomenet. Ett roterande antal medproducenter och musiker gör denna mix av personligheter till ett talangkollektiv av guds nåde.
"Ride the Bullet" är fortfarande explosiv. Vilken groove. 1990 var det en revolution inom svensk musik. Detta var starten på Cherion Studios världsherravälde. Vilket svänger mest slingan eller huvudbeaten? Till sådan här musik är det bara att dansa - inte tänka. "Crucified" och "Sexual Revolution" har budskap, om att bejaka din brunst, leva ut dig själv. Gå emot stelheten och de mentala förbuden. Ge dig hän! De är frihetsepos i det trångsynta landet vi bor. Revolution Rock för Sverige. "Give My Life" svänger som om det bara var minuter kvar av livet. Allt måste göras nu och här. "Lit De Parade", eurodisco med attityd. "King Midas" har en oemotståndlig melodislinga. "Israelism" är inte politiskt korrekt just nu men en fenomenal popdänga. "La Plage De Saint Tropez" borde blivit en världshit. Bättre sommarmusik finnes ej.
Den andra sidan av gruppens konst är minimalism. Det är här Bards enorma intelligens brakar fram som en jordbävning. Små musikaliska medel med otroligt smarta texter mixas till stor epokgörande konst. "Obession", "I am" och "Life Is Fantastic" är bättre än vad ABBA någonsin var. Magi, nakenhet och hjärna förenas. Bard vet att man inte behöver göra mycket för att säga vad man vill. Lågmäldhet säger mer än stora trumman. Det är det isolerade geniets magiska stunder som glänser allra mest på denna samling.
De nya låtarna är covers. Här visar gruppen sina rötter. " Let the Sunshine in" är ett välbekant musikalnummer. Produktionen känns lite lam. Den blir bättre i clubmixen på CD 2, dock. "Hands Up" är Ottawans gamla hit. Vilken stil, vilken klass att plocka fram denna underbara svängare. (Curt Haagers gjorde den på svenska en gång i tiden, ni måste kolla upp den versionen.) Låten är som gjord för Army of Lovers. Lek, passion och kärlek på ett bräde. Underbart! Tredje och sista covern är Korgis epos" Everybody´s Gotta Learn Sometimes". Detta är gruppens testamente. Bard och Barda var först, blev bespottade, hånade. Nu har tiden kommit ifatt dem. Till slut lärde sig kanske någon något. De som vände dem ryggen, inte såg genialiteten, glimten i ögat dansar nu med dem. Växelsången på detta spåret får undertecknad rörd till tårar. Så vackert, så stilfullt. Det är också den enda låten som drar ut på tiden, alla andra klockas in under 4 minuter. Bara det! Bard vet att en popsång ska vara 3½ minut lång, inte ett dugg mer. Kort och intensivt.
Negativt är att inte "My Army of Lovers" avslutar discen. Den hade passat bättre än "Supernatural". "Venus & Mars" håller inte samma klass som de andra spåren. CD 2 är remixar. De är gudomliga men man behöver en fest för att den ska ge valuta. Så bjud in några intressanta individer, ät gott, drick aromrik dricka och njut av musiken tillsammans. Fröjden eder. Självklart stör vetskapen om att gruppens videor är lika bra som musiken. Man saknar dem mycket. En sådan godbit som J-P Barda måste ses. Army of Lovers är godis för ögat, en njutning för örat och himmelriket för underlivet.
Betyg: 4/5