- Magnus, det där du skrev senast...det var lysande.

Hjärnan meddelar att komplimangen klarar lögndetektorn eftersom det inte finns något rimligt skäl till att vilja ställa sig in hos mig. Den klarar ironidetektorn då texten objektivt sett ändå var rätt hyfsad. Nu vill man förstås tala om för komplimangens givare hur glad man blir av att höra en sådan sak. Men hjärnan, olyckligt medveten om att denna ansats brukar resultera i ett osammanhängande mummel, föreslår att jag skojar bort situationen:

- Lysande? Jaha...och? Är du någon slags expert på självklarheter? Eller har du just kommit ut från sluten vård?

Hjärnan är dock inte säker på att alla förmår skilja spelad självgodhet från verklig dito, och kompletterar därför med ett alternativt svar:

- Lysande? Menar du allvar? Eller försöker du komma in på sluten vård? Du skall veta att det brukar bli rätt tråkigt där efter några veckor.

Hjärnan förkastar nu även den självironiska varianten (på grund av dess obegriplighet), tycker att det vore bättre att skoja bort situationen med en replik som är lite mer...skojig, men bedömer att det blir svårt att hinna konstruera en sådan.

Så jag mumlar något osammanhängande. Och önskar att jag var biträdande stabschef.

För att ta det hela från början: Om man som jag anser att livets högtidsstunder äger rum på Elektra, Filmstaden och Royal, så glömmer man ibland att det finns en värld utanför biograferna. Den som rätt ofta känns rutinartad, trist, rentav frånstötande - men som också kan bjuda på omistliga ögonblick. Vi talar om TV-världen, och det handlar om det oemotståndliga frosseri i filantropi som fyllde "Vita huset" under våren (till er som inte har följt serien: nu blir det lite internt, men jag förstår till att börja med inte varför ni läser en text som ligger över er intellektuella nivå).

Jo, kommer ni ihåg när biträdande stabschef Josh blev milt uttryckt anmodad av sin assistent att ge henne skidutrustning i julklapp? Och när han till slut gav henne en bok om skidåkning? Hur hon låtsades vara halvt missnöjd, men hur hon, när Josh hade gått, tryckte boken intill sig och log det innerligaste av leenden? Det är ju bedårande redan där, men genialiskt blir det först när manusförfattarna låter Josh ha glömt någonting, så att han kommer tillbaka och - utan att röja sin närvaro - får se samma sak som publiken.

Och det är ingen lyckträff heller. I ett senare avsnitt håller Leos alkoholproblem på att avslöjas, och Leo blir gång på gång försäkrad om presidentens stöd. Men han känner sig inte riktigt väl till mods förrän han råkar höra presidenten tala om honom i rummet bredvid.

En komplimang som inte är avsedd för ens ögon eller öron måste vara den ultimata komplimangen. Precis som när det gäller motpolen (elakt skvaller bakom någons rygg) så kan man vara nästan helt säker på att den är uppriktigt menad. Och man slipper alla bekymmer med att svara, för givaren vet inte att man har tagit emot den.

Tanken svindlar, för om man mår så bra av att se den visserligen genomsympatiske men ofrånkomligen fiktive Josh få en ultimat komplimang - hur skulle det då inte kännas att få en sådan själv?

Tror faktiskt att...jo, om jag bara kunde få en enda ultimat komplimang så skulle jag byta bort alla vanliga komplimanger jag någonsin har fått. Alla fem.

FOTNOT: Nya episoder av "Vita huset" sänds med start tisdagen den 14 augusti 20:00 i SVT 2.