Sjunde och sista delen av "Allsång på Skansen" i tisdags var symptomatisk för årets upplaga. Den var sevärd tack vare vissa enskilda element, men gav också en känsla av att den kunde ha blivit mycket bättre med några förändringar.

Elementet framför andra är förstås Berghagen. Han är inte bara en utmärkt artist och en kompetent programledare, utan ger också intryck av att vara en ytterst sympatisk och ödmjuk person - vilket, när allt kommer omkring, är det viktigaste. Självgodheten är oftast spelad utifrån ett humoristiskt syfte, men även när det finns misstankar om att den inte är spelad så har man märkligt nog ingenting emot den.

Berghagen utnyttjas dock för dåligt. Förutom signaturen får han nästan aldrig köra mer än en låt själv, vilket denna sommar bland annat innebar att vi inte fick höra "En kväll i juni". Skandalöst. Varför inte byta ut någon av alla dessa trista allsånger skrivna av folk-med-sämre-meningsbyggnad-än-Yoda mot ytterligare någon av programledarens kompositioner? Det verkar ju ändå som att publiken sjunger med mer i dem.

Okej, det är kanske lite känsligt att skära ned på allsångerna. Men varför så många artister? Mer tid till Berghagen i stället. Inte bara till hans sånger, utan också till hans roliga historier (håller måhända inte alltid högsta kvalitet, men det är svårt att hålla sig allvarlig när han går över i den där universaldialekten han alltid använder - oavsett vilken dialekt han ämnar imitera) och hans avslappnade-på-gränsen-till-oförberedda intervjuer och hans charmigt lama halvdikter som han har skrivit vid frukosten. Detta skulle också innebära en välbehövlig temposänkning, som det är nu presenteras en artist samtidigt som den föregående stressar av scenen.

Man borde även tänka över hur den dyrbara tiden fördelas mellan artisterna. Det har inte varit lika illa som i fjol, då exempelvis Electric banana band gav oss en halvtimme som hälsoskyddsinspektionen sannolikt skulle ha synpunkter på. Men Benny Anderssons tre låtar i tisdags var två för många, det var bara duetten mellan Josefin Nilsson och Helen Sjöholm ur den svenska varianten av "Chess" som var något att ha (Benny har inte heller, om man bortser från huvudtemat i "Sånger från andra våningen", åstadkommit mycket av värde efter just "Chess"). Och sådana som Ledin och Uggla må vara folkkära och turnéaktuella (det sistnämnda går i varje fall inte att ta miste på), men sådana som Gösta Linderholm och Thore Skogman - dessa herrar reducerades i år till varsitt medley - är minst lika folkkära och berättigade till minst lika mycket tid.

Visst, den godtyckliga tidsfördelningen kan ha sina fördelar. Det var rätt befriande när Lena Philipsson fick större utrymme än den sinnessjukt överskattade karaoke-Håkan. Alltså, jag gillar inte Jöback eller Ricky Martin heller...men jag förstår att det finns folk som gillar dem, ungefär som jag förstår att det finns folk som gillar kaffe även om jag inte själv gör det. Fast jag förstår inte att det finns folk som gillar karaoke-Håkan. Om hans uppträdande på Skansen hade varit en karaoke-scen i en romantisk komedi så hade publiken skrattat - men inte så länge, för efter tio sekunder brukar inte dylika scener vara så roliga längre, utan bara pinsamma och tråkiga. Och efter en liten stund hade det tack och lov kommit ett klipp.

Säsongens höjdpunkt när det gäller gästartisternas uppträdanden var Björn Skifs i sista programmet. Inte för att han hade den bästa låten, utan för att han är lika cool som Berghagen och för att han fortsätter med sitt Skifs-sound och för att han inser värdet i att ha med trevliga dansöser som klänger på honom. Det enda som kunde ha gjort numret om möjligt bättre hade varit om dansöserna hade klängt lite på varandra också.

(Calle! Vid närmare eftertanke är det nog inte så lämpligt att ha med den där sista meningen, jag har försökt radera den en halvtimme men den vill inte försvinna från skärmen. Kan du fixa till det innan du lägger in texten på Trivialt? Vi vill ju inte framstå som psykfall. Och kom för allt i världen ihåg att ta bort den här parentesen också.)

Veckans tips

"Jennifer eight", måndag 13 augusti 21:00 Kanal 5

(Fin seriemördarthriller från en tid då namnen Andy Garcia och Uma Thurman fortfarande kunde sälja en film. I dag skulle den nog ha gått direkt till video i Sverige.)

"Vita huset", tisdag 14 augusti 20:00 SVT 2)

(Livet kan börja igen.)

"Advokaterna", torsdag 16 augusti 21:00 TV 4

(Förnyat tips, med tillägget att den nya sekreterarens intåg har fört med sig briljant komik och att hela serien har lyft den senaste månaden. Härligt att bankmannen är igång igen, och det är ju lågmälda samtal mellan Bobby och Lindsay i varje avsnitt! Synd bara att den gamla sekreteraren måste vara kvar på byrån.)

Veckans varning

"Norm", fredag 10 augusti 00:00 SVT 1

(Inte alls den sämsta situationskomedi som har producerats de senaste tio åren, men det säger inte mycket. Norm Macdonald är sorgligt långt från nyhetsuppläsande i "Saturday night live" och alfapet-anekdoter hos David, och Max Wright är sorgligt långt från "Alf".)