Häromkvällen försökte en av TV 4-tjejerna sälja en sen visning av "Den sista färden" med att den "är en thriller från 1972. Den nominerades till tre Oscar och får fortfarande bra recensioner".

Det är inte säkert att hon menade som det lät. Men om hon gjorde det så skulle det sannerligen vara i linje med kanalernas - framför allt reklamkanalernas - inställning till äldre filmer. Är filmen mer än tio år gammal läggs den mitt i natten eller på sen kvällstid, gärna efter någon verklighetsbaserad seg sak inspelad direkt för TV med Melissa Gilbert eller Lindsay Wagner i huvudrollen (någon smart producent borde förresten ta med båda två i samma film - TV 3 och Kanal 5 kommer ju att bjuda över varandra som galningar).

Varför skall överhuvudtaget åldern spela någon roll? Så länge bild- och ljudkvalitet är okej och det inte förekommer alltför mycket sex och våld så finns det väl inget skäl till att inte låta kandidaternas respektive kvalitet avgöra vad som skall visas på bästa sändningstid?

Att det finns en del som har redan har sett den äldre filmen torde inte ha några negativa effekter, när det gäller nyare filmer är ju tittarsiffrorna aldrig så höga som när någon tidigare bio- och videosuccé visas. Och det beror rimligen (förhoppningsvis, är kanske ordet) inte på att filmen bara är gjord för tre år sedan, utan på att folk som inte har sett den till viss del låter sig rådas av de vänner och recensenter som bedöms som pålitliga i sammanhanget...och på att folk faktiskt ser om filmer.

SVT är aningen bättre på att sända äldre filmer på publikvänlig tid, men ett villkor verkar då vara att SVT själva (av ibland oklara anledningar) betraktar dem som ägare av klassiker- eller kultstatus. Vilket begränsar urvalet kraftigt.

Robert Redfords regidebut "En familj som andra" (originaltitel "Ordinary people") från 1980 räknas sannolikt som en halvklassiker i USA efter sina fyra Oscars men känns inte så känd här. Den finns inte på svensk köpvideo och hämmas av sin intetsägande titel när den väl dyker upp någonstans i TV-djungeln. Jag gjorde en mental anteckning om den för ungefär ett år sedan, i samband med att jag såg "Falken och snömannen" i sin helhet för första gången och plötsligt förstod hur bra Timothy Hutton egentligen är.

För knappt en månad sedan dök så "En familj som andra" upp i SVT-tablån en torsdagskväll 23:10. Tiden passade inte riktigt min dygnsrytm, har nämligen börjat gå upp samtidigt som bönderna (9:00) på vardagarna för att kunna se reprisen av Letterman. De andra i huset brukar lägga sig strax innan midnatt och jag tröttnade till slut på att behöva se David utan ordentligt ljud. Det mesta på TV - möjligen med undantag av Emma Bunton - blir nog sämre om ljudvolymen är för låg.

Hur som helst, med hjälp av videon kunde jag påföljande lördagskväll uppleva två timmar som jag inte har hämtat mig från än och som jag inte vill hämta mig från, för det är två timmar som man vill bära med sig så länge som möjligt.

I likhet med många av litteraturens odödliga verk gör man här den yttre handlingen ganska enkel och låter den stora dramatiken utspela sig inuti huvudpersonerna. Far (Donald Sutherland), mor (Mary Tyler Moore), och son (Timothy Hutton) verkar just ha tagit sig genom sorgen efter den andre, nyligen förolyckade sonen. Men egentligen har de bara gjort som med de andra skuldkänslorna som har samlats ihop genom åren...de har samlat ihop dem. Ingen i familjen förmår skilja på hat och kärlek (släktskapet mellan dessa två skenbara motsatser har aldrig varit så tydligt som här), ingen uttrycker öppet några känslor för varandra. Kanske för att känslorna inte existerar...kanske för att de är för starka för att uttryckas.

Donald har aldrig varit bättre, men hamnar ändå i skuggan av Timothy vars prestation faktiskt förändrar ens syn på unga aktörer överhuvudtaget. Vid 19 års ålder är han felfri i en roll som ingen av dagens manliga skådespelare under 30 - möjligen med undantag av Tobey Maguire - skulle ha en teoretisk chans att klara av i dag, ännu mindre när de var 19. När Redford dessutom låter det sparsamma men effektfulla soundtracket nästan enbart bestå av Pachelbels ljuvliga Kanon i D, då har man fått en sammansmältning av det bästa från två världar.

En sak förvånar dock med "En familj som andra": Den är alltså från 1980...men får fortfarande bra recensioner.

Veckans tips

"Mitt Afrika", fredag 22 juni 21:00 SVT 1

(Redford är inte dålig framför kameran heller. Men det är Meryl Streep som - trots att hon för egen del inte blev mer än nominerad - är grundförutsättningen för de sju Oscarsstatyetterna.)

"Apornas planet", söndag 24 juni 21:00 TV 4

(Så skall det se ut, en fin 68:a på prime time. Till stor del på grund av att man vill dra nytta av Tim Burtons nyinspelning, förstås. Men ändå.)

"Allsång på Skansen", tisdag 26 juni 20:00 SVT 1

(Duger bra som uppladdning inför Barnaby tack vare Berghagen. Själva allsången är kanske inte så kul, men den kan knappast vara mindre upphetsande än sändningarna från Hultsfredsfestivalen. På tal om den, och för att någon på Trivialt måste försvara Lundell: Han är faktiskt ännu tråkigare live.)

Veckans varning

"An occasional hell", lördag 23 juni 23:30 TV 4

(Det fanns en tid då Tom Berenger var så respekterad att när man till följd av underårighet hade hyrt "Last rites" via en äldre klasskamrat så gav bulvanen sig själv ledigt från skolan efter lunch dagen därpå, för att han också skulle hinna se den innan den var tvungen att lämnas tillbaka. Det är lite annorlunda nu, och Berenger har antagligen själv tröttnat på sina billiga thrillers, för här försöker han inte ens.)